Abortfrågan är hetare än någonsin. Kristdemokratiska ungdomsförbundet vill sänka abortgränsen till vecka tio. Kvinnor som ångrar sina aborter får stort utrymme i media. En studie av Anneli Kero, doktor vid Umeå universitet, visar att psykiska besvär efter en abort är mycket ovanliga. Anna Dahlqvist ifrågasätter här skamkulturen.
Alla ni tusen och åter tusen kvinnor som har gjort abort. Hur var det att lyfta telefonluren och beställa den där tiden? Skämdes ni? Kände ni er som små flickor inför ett diffust, men mycket strängt pekfinger? Det gjorde jag.
—–
Vi bor i ett land där aborten har varit fri i trettio år och förra året nyttjades den rätten 34 400 gånger, främst av kvinnor mellan 20 och 24 år. Lagen säger att om en kvinna begär ”att hennes havandeskap skall avbrytas får abort utföras … före utgången av artonde havandeskapsveckan” – en rättighet som många av oss känner till redan innan vi har sex för första gången. ”Ja till livets” anhängare betraktas av de flesta med ilska eller hånfull skepsis medan irländarna anses leva på stenåldern med sin fördömande syn på abort. I Sverige är abort fullständigt accepterat. Här är det kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp, inte det som växer i magen, som är viktigast.
Jag trodde på det där ganska länge, tills jag själv gjorde en abort för ungefär ett år sedan. Jag tvingades inte till det av några yttre omständigheter utan jag ville helt enkelt inte ha barn då. Det var ett relativt enkelt ingrepp med en dag på sjukhus och en veckas blödningar efteråt. Besvärligt och obehagligt, men egentligen inte värre än när jag drog ut min bångstyriga visdomstand.
—–
Trots detta matades jag med uppfattningen att jag borde må dåligt. När jag sökte efter information om aborter på flera hemsidor om hälsa och sexualitet beskrevs reaktionen på en abort som smärtsam, sorgfylld och psykiskt påfrestande. Tidningsartiklar om kvinnor som inte kunde glömma sina ofödda barn bekräftade bilden av hur dramatisk och jobbig en abort är. Välmenande sjukvårdspersonal, vänner och bekanta tittade på mig med plågsamt medlidsamma blickar som om det var självklart att en abort skulle förknippades med psykiskt lidande.
Efter ett tag började jag också känna att aborten var mentalt jobbig. Den måste ju vara det. I små portioner åt gången hade för mig helt främmande tankar smugit sig in i min hjärna tills jag plötsligt började tycka att det var vansinnigt sorgligt att avstå från ett litet liv, att döda ett barn.
För vad är det annars vi ska vara så ledsna över? Bakom förväntningarna på det dåliga måendet finns tankar om det potentiella barnets rättigheter på bekostnad av kvinnans – tankar som vi så kraftfullt förkastar.
Att göra en abort är att tafsa på det allra heligaste, nämligen modern och det lilla barnet, och lite i smyg ska vi straffas för det. En kvinna som inte sörjer sitt förlorade moderskap hotar våra föreställningar om kvinnans natur och familjens betydelse. Att försöka slå tillbaka är riktigt svårt. Fienden är så obestämbar, inget annat än en skugga som slinker ur händerna om och om igen.
—–
Jag skämdes när jag beställde min tid för abort. Det var så uppenbart att det var något hemskt jag gjorde trots att jag betraktar aborten som en självklar rättighet och en väldigt bra metod för att slippa få barn om man av misstag blir gravid.
Det betyder inte att jag vill uppmuntra alla att göra en abort. Aborter är ofta enkla att undvika och de medför vissa medicinska risker för kvinnan. Det är dessutom en fysisk påfrestning för många och ett onödigt besvär. Men de moraliska skälen är inget annat är förtryckande och fördömande. Dessutom sorgligt väl inarbetade i dunkla vrår av vårt medvetande.
Jag förstår naturligtvis att det finns kvinnor som mår dåligt av att göra en abort. Det kan finnas många orsaker till det. Kanske vill man trots allt gärna ha barn, även om det känns omöjligt att ta hand om ett barn just nu. Kanske är själva ingreppet skrämmande och plågsamt. Men jag tror samtidigt att många skulle må mycket bättre om de slapp bära på skammen och skuldkänslorna över att de på något vis gör våld på moderskapet, på människosläktets fortlevnad. Det är en alltför tung börda.
Anna Dahlqvist, frilansjournalist
