jon-saga3.jpg

Saga Becker och Jon Aagaard Andersson. Foto: Alexander Mahmoud

»Jag är en vandrande psykisk ohälsa«

Aktivisten Jon Aagaard Andersson och skådespelerskan Saga Becker möttes och pratade om varför hbtq-personer mår sämre än andra, och vad vi kan göra åt det. Vi publicerar ett utdrag.

Stockholm. 21 juli 2017, kl 10.00:

SAGA: Nu ska vi spela in en podd, som inte är en podd (skratt).

JON: Vi ska prata om vad kunskapen om hbtq- personers risk för psykisk ohälsa har lett till.

SAGA: Jag tänker att vetskapen om att hbtq-personer har större psykisk ohälsa än genomsnittet, har lett till många olika saker. Bland annat att det har normaliserats att det är så vanligt att vi mår dåligt. Det skapar en bild av att det är konstigt om vi inte mår dåligt.

JON: Det känner jag igen från de perioder i mitt liv där jag har mått superbra verkligen, och känt att jag ju inte får må så här bra.

SAGA: Man känner en skuld för det.

»Det är jätteflummigt, men bristen på psykisk ohälsa kan kanske leda till psykisk ohälsa.«

Jon Aagaard Andersson. Foto: Alexander Mahmoud

JON: Eller tänker på andra hbtq-personer, kanske nära vänner, som man vet mår skit och undrar »men varför mår jag så här bra?« eller »varför har jag inte könsdysfori idag?«. Inom transcommunityt finns det rätt snäva normer för könsuttryck och hur man ska identifiera sig också. Om man är icke-binär ska man vara jättemaskulin, och om man inte känner sig »fel« eller har dysfori…

SAGA: …då är man inte »rätt« trans, eller »trans nog« för att passa in.

JON: Det är jätteflummigt, men bristen på psykisk ohälsa kan kanske leda till psykisk ohälsa, för att man börjar tänka »åh nej, jag mår inte dåligt, och jag måste må dåligt«.

SAGA: Ja, för vissa har det skapats en dysfori, för att dysfori är något som ingår i att vara trans. Så jag tror absolut att kunskapen kan ha gjort att psykisk ohälsa har normaliserats, och därför alltid inte heller tas på allvar.

JON: Vi måste ha mer lösningsfokuserad kunskap, inte stanna i att »ok, vi vet att ni mår dåligt«.

SAGA: Ja, det har kommit samma fakta om och om igen. Det är först nu med den nya utredningen kring transpersoners liv (Stärkt ställning och bättre levnadsvillkor för transpersoner / reds anm.) som detta faktiskt tas på allvar och blir lösningsfokuserat.

JON: Just nu leder kunskapen om hbtq-personers psykiska ohälsa till mer psykisk ohälsa, både samhällsmässigt men också individmässigt, men vi får hoppas på en förändring. I den nya utredningen får man som transperson själv dela sin berättelse och sina lösningar och det är bra, för jag tror att om politikerna eller cis-personer med mycket makt ska hitta lösningar så kan det bli jättefel.

SAGA: Att blanda kunskap och fakta med livsberättelser. Det är det vi behöver. Man måste ha en historia omkring, för annars kan man inte förstå.

JON: Ja det måste finnas den känslomässiga, empatiska delen, att det handlar om individer.

SAGA: Att det handlar om människors liv.

»När det gäller den utbredda psykiska ohälsan bland hbtq-personer så verkar det svårt att se till just individen.«

JON: Det har blivit särskilt tydligt med de många morden på transpersoner i USA, jag har blivit helt avtrubbad, »jaha, nu mördades en till transkvinna«.

SAGA: Det är svårt att förstå… det är i genomsnitt 250 uppmärksammade mordfall varje år.

JON: Det här kommer låta komplicerat, men jag tänker att det är tvärtom också, att det blir för mycket individfokus ibland, i svensk media till exempel. När du vann pris Saga (Bästa kvinnliga huvudroll på Guldbaggegalan 2015, reds anm.) blev du typ den enda transpersonen i Sverige ett tag och medelsvensson har svårt att se att det snarare handlar om en stor del av befolkningen.

SAGA: Jag är ju fortfarande den enda transpersonen ibland. Om något händer så ringer de mig och jag vet ibland ingenting. Som när Caitlyn Jenner kom ut, då ringde de upp mig och jag bara »jag vet inte vem det är, jag kollar inte på The Kardashians«.

JON: Och Jenner är republikan och jättehomofob.

SAGA: Och sen stod det i tidningen »nu hyllas hon av Saga Becker«. När jag säger till media att jag inte kan något om en fråga eller händelse så skickar jag vidare och säger »men de här kan prata om det«, och mejlar adresser och telefonnummer. Men då blir det oftast ingenting för det blir ju jobbigt för journalisterna. Det är som ett moment 22 för mig. Jag kan ju inte uttala mig om något som jag inte har en åsikt om, men i stället blir det ingenting, och det känner jag kan vara en stor press.

»Man kan inte prata om hbtq-gruppen som en grupp. Det finns olika problematik inom olika grenar inom hbtq-spektrat.«

Saga Becker. Foto: Alexander Mahmoud

JON: När det handlar om hbtq-frågor eller framför allt transfrågor så är det starkt individfokus i media, men när det gäller den utbredda psykiska ohälsan bland hbtq-personer så verkar det svårt att se till just individen.

SAGA: Man kan inte prata om hbtq-gruppen som en grupp. Den måste delas upp eftersom alla har olika behov, det finns olika problematik inom olika grenar inom hbtq-spektrat.

JON: Och man måste ha ett mer intersektionellt perspektiv i det att alla hbtq-personer inte har samma upplevelser, eller möter samma förtryck. Jag har ibland fått bli talesperson för alla hbtq-personer som rasifieras, och jag är inte svart, jag är inte muslim. Det finns så många aspekter där jag inte är utsatt och där jag har privilegier. Men det får jag inte prata om, utan jag ska prata om hur utsatt och förtryckt jag är.

SAGA: Jag får jätte ofta frågor om psykisk ohälsa. Det är som att jag är en vandrande psykisk ohälsa, vilket jag i och för sig är vissa dagar.

JON: Om du skriver dina memoarer får de heta det.

SAGA: »Jag är en vandrande psykisk ohälsa«, haha. Nä men alltså det är jättehemskt. Vissa dagar är jag ju psykisk ohälsa, för att jag mår dåligt. Men det är bara en liten del av vem jag är.

 

Ottar: Vad är psykisk ohälsa?

SAGA: Jag tänker att vi lever i ett motsatssamhälle; svart, vitt, man, kvinna. Att det bara finns två sidor av allting. Motsatser. Om du inte är glad, är du ledsen. Antingen är du sjuk eller frisk. Men psykisk ohälsa syns ju inte alltid.

»Ens psykiska hälsa kan verkligen vara olika i perioder, från dag till dag, vecka till vecka, år till år.«

JON: Ens psykiska hälsa kan verkligen vara olika i perioder, från dag till dag, vecka till vecka, år till år. När man säger att man har ångest är det ju olika för alla, sen kanske man förstår ungefär hur personen mår. Men man kan aldrig riktigt förstå en annan.

SAGA: Folk vet inte hur de ska närma sig psykisk ohälsa, det är något läskigt.

JON: Och man är rädd att göra fel, rädd för att få personen att må ännu sämre. Jag skulle önska att samhället kunde definiera psykisk ohälsa bredare, inte så snävt som det är nu. Men jag tycker ändå att vi har kommit en bit på vägen. Jag har varit ute och hållit i normkritiska workshoppar med gymnasieelever och högstadieelever, där vi pratade om psykisk ohälsa, och alla tyckte att det kändes skönt att få prata om psykisk ohälsa, för att det är så tabu annars. Så jag tror att det börjar luckras upp lite. Ju fler som pratar om det, desto fler aspekter, desto större blir det. Men en öppenhet kring psykisk ohälsa behövs i hela samhället, och i förorten och på landsbygden. Nu känns det väldigt storstadscentrerat, vitt och cis-normativt. Vi behöver fler intersektionella röster.

Jon Aagaard Andersson och Saga Becker. Foto: Alexander Mahmoud

SAGA: När man träffar personer som man har gått i skolan med och berättar att man mådde dåligt under den tiden, då ploppar det upp, alla mådde dåligt fast ingen pratade om det. Tänk om vi bara hade pratat om det, vad skönt det hade varit.

JON: På mitt gymnasium pratade många om det, men det blev nästan lite av en tävling, man jämförde, »den där mår ju sämre« och så.

SAGA: Kan vi inte bara sluta tävla om allting och tänka att alla gör allting efter egen förmåga. Att vi har upp- och nedgångar, och inte ställa så höga krav på varandra.

JON: Man är så uppe i sitt så att man i stunden kanske inte kan tänka utifrån någon annans perspektiv, man blir egoistisk.

SAGA: Och så tänker man inte på att alla andras liv också har upp- och nedgångar. Ibland måste man kanske bara stanna upp och tänka lite innan man kommer fram till »nu är jag sur på den som inte ringde«.

JON: Den kanske inte ringde för att den mådde piss. Men vi tänker det värsta om folk. Den första slutsatsen är att den är självisk och hatar mig. Men den kanske bara hade en jättejobbig dag och inte kunde svara på det där sms:et. Med sms, Snapchat och Instagram, har det blivit att man ska svara så snabbt och vara så himla tillgänglig. Jag menar inte att det är negativt för jag älskar internet och vad det har gjort med hbtq-communityt och så, men man kan ju bli stressad av det också, av att se allas fantastiska instagrambilder och liv.

»Ibland kan det vara befriande om någon visar sig sårbar. Då tänker jag att jag inte är ensam om att ha tänkt den tanken.«

SAGA: Som ingen egentligen har tänker jag.

JON: Vi kanske ska börja instagramma mer när vi mår dåligt. 

SAGA: Ibland kan det vara befriande om någon visar sig sårbar. Då tänker jag att jag inte är ensam om att ha tänkt den tanken. Vi måste tillåta oss att göra fel, vi är inte perfekta, ingen är perfekt.

JON: Hbtq-personer emellan, feminister emellan, anti-rasister emellan, alla vi måste bli bättre på att lyssna på varandra. För jag tror att det kan skapa en större psykisk ohälsa av att man hela tiden måste vara bäst och snabbast. 

 

Detta är ett utdrag, läs hela samtalet i Ottar #3 2017, som du kan beställa här.

 

Samtal Jon Aagard Andersson och Saga Becker

Foto Alexander Mahmoud

Transkribering Nathalie Högström

Redigering Ottars redaktion

 

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!

 

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.