Maria Maunsbasch.jpg

Maria Maunsbasch

»Jag ser ut som en padda«

Författaren och sexualupplysaren Maria Maunsbach om när det blev viktigare att vara en snygg sexpartner, än att njuta.

I framsätet av en bil på Skånes djurparks parkering sitter jag naken, på huk, ovanpå en man (han är också naken). Det är trångt, och för att överhuvudtaget få plats måste jag också kuta ihop ryggen. Pressa ihop mig själv på alla håll och kanter. Han halvligger i ett bakåtfällt säte, vi befinner oss i den enda bilen på den stora parkeringen. Jag slår huvudet i taket, klämmer ena benet mellan sätet och dörren.

Det är februari, det är sent, klockan är över tio på kvällen. Ingen borde vara på en öde djurparksparkering så här dags. Men vi är det, och vi försöker för fulla muggar att genomföra ett samlag.

»Jag kan inte göra det här«, säger jag »jag ser ut som en padda«. Han skrattar. Håller med mig, säger att ja, du hoppar ju nästan som en groda upp och ner på mig. Han har hört vad jag sagt, men inte alls förstått det på samma sätt som jag. En padda är inget dåligt för honom.

»Hur det kändes att ha sex, den fysiska upplevelsen, var inte viktigt för mig – hur jag såg ut var viktigt för mig.«

Det är många år sedan kvällen utanför djurparken men jag minns den fortfarande väl. Inte bara för att det var första gången jag låg med någon i en bil, utan för att det var en av de första gångerna då jag blev plågsamt medveten om min egen kropp, och hur fullkomligt ovacker den var i den situationen. Hur den inte förhöll sig till några gestaltningar av sex, den var inte smärt, smidig, platt, stum eller orörlig. Jag såg mig själv utifrån: Ett ihoptryckt paket av fett och bilringar. Valk på valk tog plats, trängdes i det lilla utrymmet – brösten hängde, låren dallrade i takt med mina rörelser.

Hur det kändes att ha sex, den fysiska upplevelsen, var inte viktigt för mig – hur jag såg ut var viktigt för mig. Trots att det var mörkt och trångt, varken han eller jag kan egentligen ha sett särskilt mycket, var själva tanken på att vara ful så outhärdlig att jag inte klarade av den. Den la sig som en filt över elden, kvävde all förmåga till njutning. Jag var hellre otillfredsställd än jag var ful.

Jag är förstås inte ensam om att någon gång ha insett diskrepansen mellan den egna kroppens utseende och hur man skulle önska att den var. Inte heller är jag den första som förstått vikten av att slå hål på det luftslott drömmen om en objektivt vacker kropp är. Och allra minst är jag ensam om att inse vilket sisyfosarbete det är att försöka vara neutral inför sin kropp, och samtidigt exakt så utlevande som man vill.

 

För många är sex ihopkopplat med en hel rad säkerhetsbeteenden. Man ska duscha, man ska raka benen, man ska raka fittan, man ska smörja in sig, man ska gå på gymmet, musklerna ska svälla, man ska vara ren, man ska lukta gott, man ska vara sitt bästa jag. Man ska ha ansträngt sig, gjort så gott man kunnat.

»Jag tänker på det ibland när jag rakar benen inför en dejt. Att hur jag ser mig själv sällan korrelerar med hur andra ser mig.«

Argumenten för de här beteendena är oftast inte att man måste göra dem. Nej, man gör dem för att det känns bättre då; man känner sig tryggare. Men det man egentligen säger är; jag känner mig snyggare då. Det vill säga, att känna sig snygg är per definition också att vara trygg.

Detta blir givetvis svårt och kämpigt att uppnå eftersom det inte finns någon sanning om 1) när känslan av att vara snygg infinner sig och 2) vad som är snyggt.

 

Jag tänker på det ibland när jag rakar benen inför en dejt. Att hur jag ser mig själv sällan korrelerar med hur andra ser mig. Aldrig blir jag så raggad på som när jag med plufsigt bakisansikte går med mjukisbyxor i ett regnigt Malmö, håret på sniskan, två stora finnar i ansiktet. Det är så lurigt, så in i Norden dåligt konstruerat med snygghet att känslan av att vara snygg inte ens sammanfaller med när folk tycker att man är snygg.

Det är som bäddat för problem: När jag känner mig som fulast, tycker många att jag är som snyggast. Det är helt enkelt ett koncept som är omöjligt att greppa.

Måhända är det en tanke att luta sig mot, ändå. Att när jag kände mig som en ful och äcklig fettpadda i bilen på Skånes djurparks parkering, var jag kanske det snyggaste han någonsin vilat sin blick på. Och var det inte så spelar det ingen roll. Både hans och min värderande blick på min kropp är egentligen meningslös.

 

Maria Maunsbach är journalist och författare, aktuell med romanen Bara ha roligt (Brombergs förlag).

 

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu
Ottar i Qiozk

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!