"Jag trodde aldrig jag skulle behöva stå på barrikaderna igen"

Abort i Italien

Samvetsklausuler tilllämpas. Trots det fungerar abortlagen från 1978 väl. Andelen aborter per var tusende kvinna har minskat från 15 procent till 9 mellan 1980 och 2003. Studier visar att osäkra aborter minskat med 79 procent. De har framför allt minskat i norra och centrala Italien där det finns god tillgång till rådgivningscenter. Kvinnor har också lärt sig att sprida vilka doktorer som är bäst, och var man snabbast kan få ett läkarintyg. De som befinner sig illegalt i Italien utför dock ofta medicinska aborter själva med hjälp av medicinen Mifepristone (RU486).

Milano, Centralstationen 14 januari 2006. Janländer en timme före den stora manifestationen för att försvara aborträtten sätter igång. Medan jag väntar på att deltagare från vår organisation ska anlända vandrar jag runt bland de många grupper som samlats kring olikfärgade banderoller med uppkäftiga budskap. På 1970-talet gick jag med i alla demonstrationer för att göra abort lagligt. Men jag trodde aldrig att jag skulle behöva stå på barrikaderna igen och offentligt försvara kvinnors reproduktiva rättigheter.

Tänk att så många feministgrupper fortfarande existerar. Det var kul att möta gamla vänner, en del som jag förlorat kontakten med under åren som gått. Snart var esplanaden fylld av människor och vi började röra oss mot det stora torget vid Piazza del Doumo. Utan tvekan var detta den största feministdemonstrationen i Italien på tjugo år. Upp emot 200 000 personer deltog.

—–

Allt började i november 2005, när en kvinnlig journalist skickade ett sms till sina vänner med orden ”Låt oss bryta tystnaden”. Italienskorna svarade på uppropet om att stå upp och försvara vår lagliga rätt till abort.

Abortlagen antogs 1978, efter sju år av politisk kamp. I folkomröstningen från 1981 sa en överväldigande majoritet ja till fri abort. Under den nuvarande lagen (194) kan så kallat ”frivilligt avbrytande av graviditeten” ske inom de första nittio dagarna, om kvinnan åberopar att graviditeten skulle påverka hennes hälsa, ekonomiska och sociala status eller familjesituation negativt. En abort efter de nittio dagarna kan endast ske om kvinnans liv är i fara, fostret är skadat eller att kvinnans fysiska och psykiska hälsa kan ta allvarlig skada.

För att få en abort måste kvinnan först skaffa ett läkarintyg, och sedan vänta i en vecka för att fundera över sitt beslut. En kvinna under arton år måste ha sina föräldrars medgivande, och sjukvårdspersonal har rätt att vägra delta i en abort genom att hänvisa till en nu gällande så kallad samvetsklausul. Kanske har vi inte den bästa lagen i Europa – men definitivt inte den värsta.

—–

Under de senaste tjugofem åren har inget parti krävt att abortlagen ska förändras eller begränsas. Dessvärre innebar folkomröstningen som hölls våren 2005 att de progressiva rösterna förlorade politisk mark. Omröstningen gällde en mycket restriktiv lag för provrörsbefruktning (IVF), som fastställer fostrets rätt till liv. Segern gav abortmotståndarna en rejäl skjuts framåt, med ett starkt stöd från den katolska kyrkan. Under den nye påven, Ratzinger, har kyrkan som aldrig förr lagt sig i politiken.

I november 2005 begärde hälsominister Francesco Storace en parlamentarisk utredning för att undersöka om tillräckligt många insatser gjorts för att sänka aborttalen. Med det menar han inte moderna preventivmedel, utan att aktivt uppmuntra kvinnor att avstå från abort. Hälsoministern vill att frivilliga abortmotståndare ska få finnas på rådgivningsklinikerna, som besöks av fattiga kvinnor och invandrarkvinnor. Storace är även emot medicinsk abort. Vissa regioner har börjat tillämpa medicinska aborter, trots att det inte är tillåtet. Man hänvisar då till lag 194 som säger att läkare ska använda de bästa och modernaste metoderna.

—–

Detta har fått kvinnorörelsen ut på gatorna igen. Alla de som demonstrerade i Milano var mycket tydliga: ”Stoppa kyrkans trakasserier. Låt kvinnor få bestämma över sina egna kroppar!”

Högerpartierna säger att de inte har för avsikt att ändra vår abortlag, och jämställdhetsministern, som är hyfsat progressiv i frågor om sexuell och reproduktiv hälsa, har gjort ett tydligt uttalande i frågan: att regeringen ska lyssna på kvinnorna. Den parlamentariska utredningen är nu klar och visar att abortlagen är välfungerande, men att man behöver stärka tillgången till prevention och kliniker, särskilt i södra Italien. Trots det kommer hälsoministern med all säkerhet att släppa in abortmotståndare på rådgivningsklinikerna.

Men den 9 april är det val i Italien. Kvinnorna har brutit tystnaden, igen. Och våra röster gör skillnad.

Daniela Colombo

Daniela Colombo var på 1970-talet redaktör för den feministiska tidskriften EFFE, som drev på legaliseringen av abort i Italien. Idag är hon chef för Aidos, som arbetar med utvecklingsfrågor. Hon medverkar även i boken Advocating for Abortion Access: Eleven country studies.

 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 1 2006) 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!