10-1-ylvamariathompson.jpg

Ylva Maria Thompson med modellen för "den perfekta penisen".

Jakten på den perfekta penisen

Transsexuelle Micke gillade inte den penisprotes landstinget ville ge honom. Men – är det viktigt för en man att ha en penis? Och hur ska den i så fall se ut? Konstnären Ylva Maria Thompson gick på penissafari.
Läs ett utdrag ur texten här:

FAKTA

Transsexualism

+ En transsexuell person upplever sig tillhöra det motsatta könet och önskar oftast korrigera den felaktiga kropp han/hon har genom hormonbehandling och kirurgi.
+ Transsexuella kan ha olika bakgrund där man antingen känt redan från tidig barndom att man tillhör det ”motsatta” könet, eller upptäcker det senare i livet. En transsexuell person kan vara hetero-, bi- eller homosexuell.
+ Det föds mellan tio och femton barn i Sverige varje år som definieras som intersexuella (när man av könsorganens utseende inte kan avgöra om det är en pojke eller flicka), och synen på trans­sexualism har börjat betraktas som en form av intersexualism bland läkare.
+ Det finns ingen statistik, vare sig svensk eller internationell, som visar hur många personer som lever med en oklar köns­identitet.

I nästan femton år har jag jobbat som konstnär, en hel del med kroppsavgjutningar. Jag har till exempel gjutit av hundra kvinnors muttor i projektet »Anonyma Exhibitionister«. Det var därför jag fick ett sms av en kompis som jobbar på RFSU där hon frågade om hon fick ge mitt telefonnummer till en kille (Micke) med transsexuell bakgrund som ville ha en penisavgjutning som förlaga till sin penisprotes. Jag sa ja, nyfiken som jag är.

Micke föddes som flicka, men har så länge han kan minnas upplevt att han är kille. Han hade tagit hormoner i drygt ett år och gjort en mastektomi (avlägsnande av bröstkörtlarna) när jag träffade honom första gången. Han hade ännu inte gjort någon underlivsoperation, och blivit erbjuden en penisprotes av landstinget. Tyvärr var penisprotesen, försiktigt uttryckt, varken fin eller särskilt naturalistisk.

Jag gillade Micke på en gång. Han kändes rak, tydlig, lätt att prata med och hade skyhöga krav. Jag blev entusiastisk inför tanken att göra ett pionjär­arbete – att ta fram den snyggaste penisprotesen någonsin. De penisproteser som hittills gjorts här i Sverige har skulpterats fram. Det kan visserligen bli bra, men att få alla små fina hudveck och skrynklor realistiska är ett oerhört svårt jobb. Jag tänkte att det måste vara lättare att helt enkelt gjuta av en penis som ser ut som den man vill ha. Det går alltid att göra små justeringar på avgjutningen när man tagit fram den i vax, ett smidigt, mjukt och lämpligt material att forma.

Som FtM-transsexuell (female-to-male) i Sverige idag kan man få en penisprotes som går att urinera med om man själv betalar de cirka 2 000 kronor extra det kostar, men landstinget vill inte stå för den ”lyxen”. Dock verkar det som att det rent tekniskt är svårt att få det att fungera, eftersom urinröret kommer fram på sin ursprungliga plats på en FtM-transsexuell som ännu inte gjort någon underlivsoperation, eller inte tänker göra det. Det vill säga att urinen kommer ut på en lägre punkt än penisroten på en stående person. Det innebär att den måste ledas uppåt, in i penisen och sedan ut. Även om man lyckas med det riskerar man att de sista dropparna rinner tillbaka ner i byxorna.

När jag pratat med Micke bubblade hjärnan över av frågor och funderingar, frågor som var av mer praktisk karaktär till en början: Kan man få penisprotesen att röra sig naturligt när man går? Vet män så noga hur andra mäns penisar är beskaffade att de faktiskt kan avgöra om en penisprotes inte är realistisk nog bara för att den inte rör sig på ett ”naturligt” sätt? Hur får man den att fästa på kroppen på ett bra sätt? Hur ska förhuden se ut? Hur ska avgjutningen vara för att fungera som förlaga på bästa sätt?

Och mer teoretiska så småningom: Varför är det viktigt att ha en penis? Kan man vara en man med fitta? (exempel: porrskådisen Buck Angel) Hur många har en queer identitet och väljer att vara kvar i en ”gråzon” när det gäller könsidentitet? Hur många vill vara entydiga – det vill säga helt och hållet MAN?

››Jag blev entusiastisk inför tanken att göra ett pionjärarbete - att ta fram den snyggaste penisprotesen någonsin.‹‹

För att veta hur jag skulle göra rent praktiskt bokade jag en intervju med Mikael Sundström, protesmakaren, som skulle förvandla min enkla avgjutning till en silikonpenis med naturalistisk färg och struktur. Mikael Sundström har arbetat som anaplastolog (yrkestitel för den som gör ansiktsproteser eller andra proteser som kräver stor detaljrikedom) i över tio år. Han har tillverkat alla de (ett tiotal) penisproteser som hittills beställts i Sverige, sedan landstinget 1 januari 2009 godkände dem som hjälpmedel.

 

Vi åt lunch och pratade material längst in i hörnet på en restaurang på Centralstationen i Stockholm. Han plockade fram exempel på kroppsdelar han gjort ur sin väska och imponerade på mig. Ögon, öron och fingrar hade han gjort så naturalistiska att de såg ut som avskurna kroppsdelar som låg framför mig på bordet. Penisarna var lite mindre naturtrogna.

När protesmakaren gör till exempel ett öra sitter han med patienten som modell framför sig och skulpterar, med det andra örat som förlaga. Till penisprotesen har han ingen modell, patienten har ju ingen penis från början. Vi kom fram till att jag skulle göra en avgjutning i vax och att både penis och pung måste finnas med. Man måste bestämma från början om förhuden ska dölja ollonet eller inte, än så länge finns ingen teknik för att göra en förhud som går att dra tillbaka över ollonet.

Materialet skapar begränsningarna. Landstinget kräver att penisproteserna ska tillverkas av medicinskt silikon, som har en viss hårdhet. Det går inte att ta fram ett mjukt hudliknande lager över en lite hårdare kärna, vilket hade varit önskvärt. I stället får man arbeta med att göra ett relativt tunt yttre lager silikon och fylla med en mjukare silikonmassa. En silikonpenis får alltså inte exakt samma rörlighet som en naturlig penis.

Ylva Maria Thompson gjuter en penisprotes

Ylva Maria Thompson gjuter en penisprotes

 

Det finns en trevlig klubb i Stockholm som heter Whipclub, för fetischister, bdsm-utövare, swingers och andra allmänt sexuellt frigjorda personer.  Jag ringde och frågade om jag fick komma dit och leta efter den vackraste penisen för kvällen, som modell till min avgjutning.

Aldrig hade jag anat att en penissafari kunde vara så kul! Jag blev varmt och vänligt mottagen, stämningen var verkligen positiv. Männen på klubben var oerhört generösa med att visa sina penisar och verkade uppskatta uppmärksamheten.

Jag hade kommit överens med Micke om att hans penis skulle ligga lite under genomsnittet i storlek, hellre än över. En penisprotes ska ju helst inte dra uppmärksamhet till sig, tvärtom, man har den för att undvika extra uppmärksamhet, för att passera. Så jag fick säga nej till ett par stycken som var betydligt större än nödvändigt. Naturligtvis undrade de killarna varför man inte vill ha en rejält stor kuk om man nu kan få välja.

 

Jag fotograferade tio olika penisar den kvällen och mejlade fotografierna till Micke. Vi var snabbt överens om att nummer 4 var finast och passade hans önskemål bäst.

Jag ringde nummer 4 och bokade tid för gjutning. Han fick raka pungen och en bit upp ovanför penisroten väldigt noga, för att gjutningen skulle kunna återge en fin hudstruktur, men också för att gjutmaterialet inte skulle fastna i håret, för då luggas det när man tar loss formen. Vi hade vansinnigt kul och nummer 4 uthärdade stoiskt tre gjutningar. Jag ville ju vara säker på att få en PERFEKT form. 

Att gjuta av en slak penis är inte det lättaste. Den ska ju hänga i en bra vinkel, så sittande eller liggande fungerar inte, modellen måste stå. Alginatet, själva materialet som jag gjuter med är visserligen kletigt, men det rinner ungefär som långfil eller kolasmet. Dessutom har man begränsad tid på sig, eftersom det stelnar på ett par minuter. För att formen inte ska kollapsa täcker jag alginatet med gipsbinda. Det gick bra, alla tre avgjutningar blev i stort sett helt perfekta.

En sak jag inte tänkte på innan är att när man ska fästa en protes på kroppen med hudlim, måste man raka bort håret innan. Micke har rätt mycket hår på kroppen, så vi började prata om hur en del killar rakar sig. Att det ser rätt festligt ut när man rakar pungen och kukroten och det blir som en kant upp mot magen. Någonstans måste man ju sluta raka. Jag föreslog att man skulle köra trimmer först och sen raka upp mot det trimmade, så blir det som en övertoning, och Micke bara skakade på huvudet och förklarade att man inte kan hålla på så.

Men hur ska man lösa det då? Ha den där fåniga kanten? Raka ojämnt och kamma ner håret ovanifrån så det blir lite rufsigt? Raka hela magen? Raka precis kant i kant med silikonplattan och låta en perukmakare fästa hår på den på ett realistiskt sätt, så att det smälter ihop? Fattar ni vilka jobbiga praktiska problem! Cecilia Modigh, kurator på könsbytesenheten på Huddinge sjukhus, var den person som först började arbeta för att få landstinget att godkänna penisproteser som hjälpmedel, vilket var nödvändigt för att landstinget skulle stå för kostnaden. Det gick väldigt trögt tills patientföreningen KIM (Kön Identitet Mångfald) också började uppvakta landstinget.

»Det finns idag inte någon möjlighet att skapa en fungerande penis på kirurgisk väg.«

Sedan drygt ett år tillbaka är penisprotesen alltså ett godkänt hjälpmedel. De han tillverkat hittills kan inte användas till att urinera eller ha sex med. Cecilia förklarar för mig att det idag inte finns någon möjlighet att skapa en fungerande penis på kirurgisk väg. En protes är n.got du tar på dig, det är inte en egen kroppsdel, man har ju bland annat ingen känsel i den. Alla patienter som kommer till teamet på Karolinska blir noga informerade om vad de kan förvänta sig för resultat av könskorrigeringen så att de ska ha realistiska förväntningar.

Det är ju också individuellt hur man förhåller sig till sin kropp och hur viktigt man anser det vara att den nakna kroppen exakt avspeglar den upplevda, inre identiteten. Cecilia Modigh säger att varje patient hittar sitt eget sätt att förhålla sig till sin nya kropp, men en protes är något man kan pröva, den håller inte mer än ett par år och måste ändå bytas ut. Jag tänker på min kära strap-on och hur det känns att ta den på sig. Jag tänker att om man verkligen tycker om sin protes måste den ju fungera mycket bättre än om man inte är riktigt nöjd med den. Om man tycker den är ful vill man nog inte ha den alls. Så det viktigaste måste vara att man tycker om hur den
ser ut. Och ja, alla män som saknar penis av en eller annan orsak kan få en penisprotes.

Den slutgiltiga penisprotesen

Jag tog kontakt med mannen som skrivit boken Kukkunskap och föreläser på temat med jämna mellanrum, Stefan Laack. Han har diskuterat med många män om deras penisar, och jag fick svar på några av de frågor jag hade. Kan man vara man utan penis? Frågade jag naivt.

– Det bestämmer man själv, sa Stefan. Man kan både känna sig som, och vara man, utan penis. Men den manliga identiteten är intimt förknippad med könet så det kan nog vara svårt att bli betraktad som man utan penis till exempel i omklädningssituationer.

– Jag har i stort sett ingen erfarenhet av att träffa FtM-transsexuella, fortsätter han. Men i samtal med andra män har det oft a varit mäns blickar som varit problemet om man själv varit missnöjd med sitt utseende eller storlek. De män jag träff at genom åren som velat göra en penisförstoring har i många fall haft en fungerande sexuell relation med en partner, men sett det som omöjligt att byta om tillsammans med andra män och utsätta sig för risken att bli bedömd.​ Jag har träffat män som runkat upp ett halvstånd och sedan satt ett gummiband runt roten för att den ska se större ut i badbrallan.

– Om du skulle lägga ut bilder av kukar inför en grupp av män eller kvinnor och be dem plocka ut den bild som är mest erotiskt laddad är jag övertygad om att de oft ast väljer de större, oavsett vad man föredrar i praktiken. Detta är naturligtvis inte obekant för män. Förenklat skulle man kunna säga »ju mera kuk desto mera man«.

 

Sen fnissade jag och Stefan åt att man kanske kunde göra en uppsättning penisproteser för olika tillfällen. »Omklädningsrumspitten«, »Partykuken«, »Vardagssnoppen« och »Nakenbadarpenisen« till exempel. »Partykuk i gabardinbyxor« blev snabbt en favoritfantasi. När jag frågar Micke om han tror att en del transsexuella behåller en queer identitet och stannar i en gråzon där könet inte är så tydligt defi nierat, gissar han att det är mindre vanligt.

– Man vill helst glömma sin bakgrund och slippa tänka på den. Det har ju känts fel hela livet, fram till det att man får hjälp, så när man äntligen är klar vill man bara få leva. De är antagligen därför det är så svårt att hitta killar med transsexuell bakgrund för intervjuer och uppföljning. De smälter in och slutar engagera sig i föreningar för transsexuella och liknande. Deras kamp är ju över. Och det är även jakten på den perfekta penisen, för denna gång.

 

Text och bild: Ylva Maria Thompson
Konstnär

 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 1 2010) 

Kommentarer

sexleksaker intimleksaker.com
kamagra potensmedel.co.uk

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!