”Jerusalem behöver oss”

På den grå, flagnande balkongen på tredje våningen i ett hus på Jerusalems största shoppinggata, hänger en flagga i regnbågens alla färger. Där ligger Jerusalem Open House, JOH, ett gaycenter, mitt i staden där konflikten alltid är närvarande. Den senaste tiden har konflikten trappats upp för varje dag som gått och parterna har slutat tala med varandra. Den enda kommunikation som sker är den med vapen och freden känns längre bort än någonsin. Men mitt i allt detta har Jerusalem Open House ett positivt budskap till dem som gett upp hoppet om en lösning. Dit kommer troende och sekulära, judar, kristna och muslimer för att mötas och umgås. Och de kommer överens. På JOH är mångfald något positivt, inte en anledning till krig.

I ett rum med mjuka gröna fåtöljer sitter kvinnogruppen och har möte. I biblioteket bläddrar två ungdomar i varsin tidning och i rummet bredvid sitter en man med korkskruvar vid tinningarna och läser bibeln. På kontoret hänger den svenska tidningen QX hederspris. I ögonhöjd, för att de som jobbar där alltid ska kunna se det.

Noa Sattath, JOH:s ordförande som tog emot priset på GayGalan på Hamburger Börs i Stockholm i februari, tycker att det var välförtjänt.

– Vi är unika i vårt arbete, säger hon. Ingen annan organisation arbetar under så svåra förhållanden som vi. Våra medlemmar kommer från så olika och svåra bakgrunder, och dessutom arbetar vi mitt i en pågående konflikt.

När konflikten varit som mest intensiv, har medlemmarna talat om att flytta centret till en säkrare stad. Men många har starka band till staden, och få vill flytta därifrån.

– Medlemmarna i Jerusalem behöver oss, nu mer än någonsin, säger Noa. Att vara en minoritet är aldrig enkelt. Men att vara en minoritet är mer komplicerat i tider präglade av konflikt, än i fred.

Jerusalem Open House slog upp portarna 1999. Innan dess hade de homosexuella varit i stort sett osynliga. I ett nyhetsinslag på en av de lokala tevekanalerna, kvällen för invigningen, uppskattade reportern att det fanns max 400 homosexuella bland stadens 660 000 invånare.

Sedan dess har det hänt massor. Verksamheten innefattar idag kvinno-, mans- och tonårsgrupper, religiösa och palestinska grupper, en transgrupp, en föräldragrupp och en fotbollsgrupp. Fem anställda ser till att allt fungerar och sjuttio volontärer leder grupper, organiserar fester och får nykomlingar att känna sig välkomna. När de går ut i skolor för att berätta om JOH vet de flesta redan om att de finns, och en dag om året fylls stadens gator av rosa ballonger när tusentals människor deltar i Prideparaden.

Brände flaggan

Men vägen hit har inte varit enkel. Motståndet från de religiösa grupperna har varit hårt. En gång bröt sig någon in i lokalen, förstörde inredningen och brände upp flaggan på balkongen. Den religiösa kommunledningen motarbetade dem genom att inte bidra med pengar eller tillstånd att genomföra paraden. ”Inte ett enda öre av stadens pengar ska gå till de där galningarna”, sa finansrådet Eli Simhayof, till tidningen The Independent för två år sedan. JOH tvingades ta saken till domstol. De vann och fick både tillstånd och ekonomiskt stöd från staden. Men inte utan att de ultraortodoxa grupperna, varje år, manat till motdemonstrationer.

– Inför första paraden satte de upp skyltar och åkte i bilar och skrek i megafoner för att samla folk. Natten innan paraden gav de sig ut och klottrade ”död åt alla bögar” överallt, berättar Noa.

Under paraden stod 40 ultraortodoxa motdemonstranter där med sina skyltar och brände regnbågsflaggor, men deras röster drunknade i jublet från paradens 4 000 deltagare. Men i en stad som Jerusalem är det långt ifrån alla som kan delta i Pride. Särskilt svårt är det för homosexuella palestinier och de judar som själva är religiösa.

Or kommer från en ultraortodox judisk församling. Han ville delta i Pride för två år sedan, men var rädd för att gå dit. Vad skulle hända om någon kände igen honom? Den ultraortodoxa motdemonstrationen blev hans lösning. Under hela Pride stod Or och såg på med ett plakat med slagord i handen. På så vis fick han i alla fall titta på. Att se alla likasinnade stärkte honom och några dagar senare började han besöka JOH. Nästa år var han själv med och arrangerade paraden.

Ultraortodoxa kommer inte ut

Men de flesta ultraortodoxa kommer aldrig ut. Deras samhälle är stängt för influenser från den yttre världen, och alla förväntas leva på samma sätt. Ultraortodoxa ungdomar gifts bort redan i tonåren och många lever hela sina liv utan att tala med någon utanför sin grupp.

– Vi råder sällan ultraortodoxa att komma ut med sin homosexualitet. De skulle bli utslängda, och utanför sin gemenskap skulle de inte klara sig, säger Danny Savitch, juridiskt ombud på JOH.

Det är inte bara samhället som har svårt att acceptera homosexualitet, många av de religiösa har svårt att acceptera sig själva.

– Enligt judendomen är manlig homosexualitet förbjuden, och det är fruktansvärt jobbigt för religiösa att upptäcka att man är homosexuell. Processen att acceptera sin egen sexualitet och sig själv för den man är, blir så mycket svårare om man är religiös, säger Aviad, ledare för den religiösa böggruppen.

Att vara lesbisk är inte förbjudet enligt bibeln, men kvinnorna förväntas också anpassa sig efter det religiösa samhällets normer. Det är lika svårt för dem, som för männen att komma ut.

Rymt hemifrån

En dag står en ung tjej med rakat huvud och sätter upp en lapp på anslagstavlan på JOH. När Enya, 16 år, berättade för sina religiösa föräldrar att hon är lesbisk blev de vansinniga. Nu har hon rymt hemifrån och letar efter någonstans att bo. Men i Israel där alla pengar går till armén, har välfärden urholkats, och Enya kan inte få några socialbidrag.

– Jag har försökt få hjälp genom skolan, men det enda de kan göra är att skicka mig till en internatskola. Då slutar jag hellre skolan och tar ett jobb så att jag kan betala hyran. Helst vill jag flytta härifrån. Jag vill leva någonstans där det inte smäller bomber, säger Enya och ser uppgiven ut.

Det religiösa samhället började uppmärksamma homosexualitet helt nyligen. Innan dess var det som om det inte existerade.

– För många blir det för jobbigt. De drar sig undan religionen och blir sekulära när de inser att de är homosexuella, säger Aviad.

Andra väljer att leva två liv, med två identiteter. De fortsätter vara gifta och leva enligt de religiösa föreskrifterna, och lever ut sin homosexualitet när de kommer ut och träffar andra homosexuella. Aviad har valt att vara både religiös och bög.

– Jag försöker kombinera båda liven på mitt sätt. Det går att tolka bibeln annorlunda, och jag tänker att vissa regler gäller för ultraortodoxa och inte för mig som är ortodox. Jag vet att jag inte lever helt rätt, men jag försöker följa resten, säger Aviad.

En fredag i månaden firas sabbat på JOH, och vid de judiska högtiderna ordnas fester för dem som inte längre har en familj att fira med. På högtiden Pesach åts middagen enligt särskilda ritualer för att fira judarnas befrielse från slaveriet i Egypten. Religiösa sånger varvades med israeliska schlagers. Religiösa skålade i kapp med sekulära.

De ultraortodoxa männen får inte raka av sig skägget, och har långa korkskruvar hängande från tinningarna. För transsexuella män ställer det till en del problem. När de kommer till festen på JOH byter de om till klänning, men skägget går det inte att göra något åt. Innan de går hem byter de om till svarta kortbyxor och långa rockar, och tar på sig den obligatoriska svarta hatten igen.

– Men deras speciella utseende och levnadssätt gör att de hamnar utanför även det homosexuella samhället. Det är svårt för dem att passa in bland de andra på gaybarerna i Tel Aviv, säger Aviad.

Lika svårt är det att komma ut i det palestinska samhället. Flera palestinier har flytt för sina liv, sedan det kommit ut att de är homosexuella. Hanin är israelisk palestinier och växte upp i en katolsk familj. När hon kom ut ville hennes föräldrar inte veta av henne längre. Sedan två år tillbaka arbetar hon deltid på JOH för att stärka, hjälpa och stötta de palestinska medlemmarna.

– Vi fokuserar på att ge stöd. Många av dem känner sig ensamma av att de inte kan komma ut, eftersom homosexualitet är så tabu i det palestinska samhället, berättar Hanin.

Arresterade palestinier

För att möta likasinnade, startades en grupp för palestinier på JOH. Men inga palestinska tidningar vill trycka deras annonser och för dem som redan känner till verksamheten är det svårt att ta sig dit. Vägspärrar och den nybyggda muren hindrar dem från att besöka Jerusalem.

Även för palestinier som bor i Jerusalems arabiska kvarter är det svårt att ta sig till JOH som ligger i den judiska delen av staden.

– Gatan är full av israeliska poliser och många av palestinierna har inte uppehållstillstånd i Israel, så för dem är det farligt att vistas här, säger Noa.

Efter gruppens första möte väntade poliser utanför, för att arrestera dem som inte hade uppehållstillstånd.

– Jag blev helt galen. Hur kan de göra så? Palestinierna måste få komma hit, de har ingen annanstans att ta vägen, säger Noa.

För palestinska kvinnor är det i stort sett omöjligt att ta sig till JOH, eftersom deras rörelsefrihet är ännu mer begränsad. För att hjälpa dem och de manliga palestinier som inte kan komma till JOH, startades en telefonlinje. Flera palestinier ringer dit varje dag, men fortfarande hör inga kvinnor av sig.

– Kvinnorna är hårt hållna och gifts bort tidigt. De pratar inte om sex och då är det inte så konstigt att de inte börjar fundera över sin sexuella läggning, säger Hanin.

Beteende – inte identitet

I ett samhälle som inte diskuterar sexualitet är homosexuell ett okänt ord.

– Det är ett västerländskt begrepp. De palestinska männen har sex med andra män, men de definierar inte sig själva som bögar. För dem är det ett beteende, inte en identitet, säger Hanin.

Majoriteten av palestinierna kommer aldrig ut med sin homosexualitet. De väljer att leva ett dubbelliv av rädsla för att inte bli accepterade av samhället. Av dem som väljer att komma ut, flyttar de flesta till Israel. Men där får de inte stanna eftersom Israel inte ger uppehållstillstånd till palestinier. Att vara homosexuell och fly för sitt liv, förändrar inte saken.

– Vi försöker övertala myndigheterna, men de lyssnar inte, säger Hanin.

Ezra är israel, hans partner Fuad är palestinier. De bor tillsammans i västra Jerusalem. Minst en gång i veckan arresteras Fuad av israelisk polis för att han uppehåller sig i Israel utan tillstånd och Ezra har fått lägga ut tusentals kronor för att lösa ut Fuad. Flera gånger har polisen kört ut Fuad till Västbanken med order om att aldrig återvända. Varje gång får Ezra smuggla hem Fuad igen i bakluckan på sin bil. I början på februari kom ett domstolsbeslut som gav Fuad tre månader på sig att lämna Israel, annars hamnar han i fängelse.

Men på JOH har både ortodoxa judar och palestinier en fristad och möjlighet att känna samhörighet.

– Det här är det enda stället jag ser palestinier, ultraortodoxa och bosättare sitta och dricka te tillsammans, säger Noa.

Men med medlemmar från så olika bakgrund, är det ibland svårt att komma överens. Inför paraderna blir det heta diskussioner när de religiösa vill ha en seriös parad medan ungdomarna vill ut och ha kul på gatan.

– Ibland känns det hopplöst, säger Noa. Men vi tänker inte ge upp någon enskild grupp. Därför måste vi lösa varenda fråga.

Däri ligger också hennes och JOH:s lösning på Mellanösternkonflikten. Men i en stad där konflikten är så närvarande, är det lätt att bli uppgiven.

– Att vara i Jerusalem är ofta deprimerande. Men att vara på JOH ger mig hopp. Här får jag en känsla av att vi kan lösa den här konflikten. När vi väl bestämt oss för att vi måste komma överens, då gör vi det också. Det handlar om att visa respekt för varandras gränser, att förstå att vi måste kompromissa. Och genom att applicera den metoden på samhället i stort, kan vi nå fred i Mellanöstern, säger Noa.

Men kravet på att alltid komma överens innebär också att det är svårt att enas kring en fråga utåt. Många vill arbeta mer effektivt för fred, men med medlemmar från den mest högerextrema kanten, är det svårt att ta ställning och föra fram en gemensam lösning.

– Vi har valt att vara en organisation främst för våra homosexuella medlemmar. Vi vill inte att några grupper ska känna sig ovälkomna. Då går det inte att ta ställning utåt i politiska frågor. Det skulle skrämma bort vissa av våra medlemmar. Det är okej att prata politik och alla får säga vad de vill, men alla talar för sig själva.

Danny Savitch säger att även om JOH inte placerar sig någonstans på höger-vänsterskalan, så har de ändå ett viktigt politiskt budskap: att mångfald är något positivt och att kärlek inte har några gränser. Och han är stolt över att JOH nu ska få sprida det budskapet till resten av världen. Nästa sommar hålls WorldPride i Jerusalem.

Ser fram emot WorldPride

För fyra år sedan hölls WorldPride i Rom, till påvens stora förtret, och nu har den internationella gayrörelsen bestämt sig för att gå ett steg längre och hålla firandet i en stad som är helig för både kristna, muslimer och judar. Men det var inget lätt beslut. Först förlorade JOH-delegationen omröstningen.

– Av säkerhetsskäl, förklarar Noa. Men plötsligt ställde sig en grupp från Kanada upp och sa att det var illojalt av de andra att vara för rädda för att komma hit och visa oss sitt stöd. Det blev en ny omröstning och då vann vi.

Noa ler glatt, hon ser fram emot firandet och oroar sig inte för säkerheten. Mycket arbete har lagts ned på förberedelser, Jerusalems polis har specialtränats och flera privata vaktbolag har hyrts in.

I en stad där etniska och religiösa spänningar blivit så vanliga, har många slutat respektera varandras värdighet och rätt till frihet. Fördomar mot homo-, bioch transsexuella i Mellanöstern är symptom på en bredare kulturell och politisk intolerans. Därför behövs WorldPride i Jerusalem.

Till festivalen kommer människor från hela världen för att föra ut ett välbehövt budskap; att mänskliga rättigheter överträder kulturella och etniska skillnader, att olikheter kan respekteras, och att kärlek inte har några gränser.

– Det finns ingen bättre stad än Jerusalem att göra ett sånt statement i, säger Noa. Och kanske ingen stad som behöver höra det mer.

Pernilla Ahlsén

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 2 2004)