pojkarna.jpg

Momo, Kim och Bella i Pojkarna, regisserad av Alexandra-Therese Keining ©Göta Film

Könsöverskridande magisk realism i Pojkarna

Snart är det premiär för filmen Pojkarna av Alexandra-Therese Keining, efter boken med samma namn. En mastig suggestiv historia om könsöverskridande och frihetsideal i Fucking Åmål-anda.

Debuten hette Hot Dog, sen blev det lesbiskt kärleksdrama med Kyss mig. Nu har Alexandra-Therese Keining premiär för Pojkarna, en historia om tre unga tjejer som blir utsatta för killarnas sexistiska attityder i skolan, och som genom en magisk blomma förvandlas till killar under en natt, vilket ifrågasätter både normer, vänskap och identiteter hos dem (se trailer här). Filmen har svensk premiär 19 februari. Ottar har träffat regissören.

Vad inspirerade dig att göra filmen?

– »Det flytande« är min premiss. Kyss mig var på många sätt en annorlunda film att göra, mer av en mindre komplicerad kärlekshistoria än Pojkarna. Kyss mig var ljus, varm och hoppfull medan Pojkarna är något helt annat i sitt utforskande, att hitta balansen i Kims resa var svårt inte minst. Det finns en tunn linje mellan det ouppnåeliga och resten.

Alexandra-Therese Keining

– Filmen Orlando är en stark inspiration, jag är fascinerad av modet likväl som att regissören Sally Potter väljer att fokusera på överskridandet och samhället omkring som ser så olika på män och kvinnor, definierar dem olika. Jag var 14 när jag såg den filmen första gången, den har alltid funnits med mig någonstans. När jag läste Pojkarna såg jag hur tematiken påminner om Orlando. Utöver den är jag inspirerad av Judith Butlers teori om könet som konstruktion, friheten och svårigheten att leva med det i en omvärld så fixerad vid kön.

»Filmen Orlando är en stark inspiration, jag är fascinerad av modet likväl som fokus på överskridandet och samhället omkring som ser så olika på män och kvinnor.«

Den första scenen där de tre huvudpersonerna går igenom omvandlingen till pojkar är avgörande för det flytande perspektiv som du har valt att jobba med, berätta om det.

– Huvudpersonerna Momo, Bella och Kim finner varandra i systerskapet, Kim finner något i sitt eget uppvaknande som gör vänskaperna ännu starkare. Vänskapen är ju deras styrka, jag ser dem som underdogs som lika gärna hade kunnat förvandlas till superhjältar. De sätter ner foten och säger ifrån. De vill inte bli bemötta på särskilda sätt för att de är tjejer. Jag arbetar genomgående med både magi och verklighet i filmen. Det blir en stark upplevelse för dem alla att upptäcka vad det innebär att ha en kuk, samtidigt är upplevelserna skilda för dem var och en. För Kim är det en dröm först medan det för de andra innebär att finna sig som en variant av ett kroppsligt skal. Problematiken infinner sig strax efter ändå för Kim. Som kille får man vara exakt hur man vill, men Kim inser snart att den rollen också är omgärdad på förväntningar med starka heteronormativa krav. Friheten är åter kringskuren.

»Det är en hårdare miljö än någonsin, jag vet inte varför det är så, utvecklingen känns oundviklig.«

Vad vill du filmen ska ge publiken?

– Jag hoppas på identifikation, att människor identifierar sig med historien. När jag bearbetade manuset från boken fanns ett poetiskt och magiskt språk som jag ville behålla.  Det är också en historia som gör ont, som skaver och jag ville göra filmen på samma sätt. Det här ständiga jagandet, att uppnå något som inte är möjligt, svårigheten i att vara fri i sig själv det är undermeningen i allt. Jag kan bara hoppas ge ytterligare ett bidrag åt människor att leva sina liv som de vill.

»Det blir en stark upplevelse för dem alla att upptäcka vad det innebär att ha en kuk, samtidigt är upplevelserna skilda för dem var och en.«

Kön som skiljelinje, finns det en starkare uppdelning idag hos unga än tidigare?

– På många sätt är den en av de viktigaste i skolans värld, på gott och ont. Sexuella trakasserier är så vanligt i skolan idag samtidigt som vuxenvärlden fortsätter säga att man inte känner till att det existerar. Det är en hårdare miljö än någonsin, jag vet inte varför det är så, utvecklingen känns oundviklig. Många upplever säkert att de inte har någon frihet att vara sig själva, att man övervakas från sociala medier kring vem man är. 

– Sverige är dessutom generellt exceptionellt duktiga på att sätta etiketter på hur du lever ditt liv, vad det innebär. Jag vill plädera för ett frihetligt perspektiv, särskilt för unga, att få testa och pröva sig fram mer.
 

Anna-Maria Sörberg

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!