Kärleksdrömmar

Drömmar om kärlek och gemenskap kanske är drömmen om normen, att passa in i det samhälle vi lever i. Hur mycket styr vi själva våra val – och hur mycket är bara en slump som vi sen gör om till ödet? Anna Hellgren undersöker.

För inte alltför länge sedan var äktenskap och kärlek två helt skilda ting. Gifte sig gjorde man för att garantera släktens överlevnad – antingen vad gällde nytt blod och nya allierade i de privilegierade klasserna eller ren och skär försörjning i det större bondesamhället. Familjen var en brokig samling individer: de äkta makarna, deras pigor och drängar, gamla mostrar och föräldrar och barn och barnbarn. Länge var familjen den minsta av samhällets enheter. Genom mannen i huset hade staten kontroll över de människor som bodde under hans tak, och så länge äktenskapet bestod rådde lugn och kontroll. Alltså var det mycket, mycket svårt, om än inte omöjligt, att få ut skilsmässa långt in på 1800-talet.

Kärlek som fenomen dök upp först på medeltiden – men då var det långt ifrån den relationsinriktade kärlek vi vant oss vid i dag. I stället var den ofullbordade och trånande trängtan i fokus: Kärlek var att lida, att inte få den man åtrådde. På 1600-talet gjorde kärleken comeback, men det var först med den breda borgarklassens framväxt under 1800-talet som mindre kärnfamiljer började skymta som ideal, även om de inte slog stort förrän långt senare. Kärlek var däremot ännu inte på tapeten som grund för äktenskapet – först 1915 blev brist på kärlek och/eller osämja ett skäl giltigt nog för skilsmässa.

Vi må ligga med fler och gifta oss med många, bara inte samtidigt.

Under den senare delen av 1900-talet har det däremot varit svårt att undgå västerlandets romantiserade och normgivande bild av det rosenröda kärleksäktenskapet som snart utvecklas till en liten kärnfamilj med mamma, pappa och barn. En bild som såväl staten som nöjesindustrin närt med hjälp av riktade bidrag och rosiga melodramer. Och även om vi de facto utsätts för enorma och normerande påtryckningar från omgivningen om hur vi borde leva våra liv viskar samma påtryckare att vi är födda med en fri vilja, att våra drömmar och vår längtan är just våra och att det enda som står mellan oss och dem är vår egen förmåga att skapa våra liv efter våra egna huvuden. Inte många höjer heller på ögonbrynen när eller om relationer slutar i separationer, skilsmässor eller nya, seriemonogama, relationer.

Det enda som är sig likt är att partnern är en – vi må ligga med fler och gifta oss med många, bara inte samtidigt. Fortfarande finns en mycket stark norm som säger att vi, oavsett om vi är homo-, hetero- eller bisexuella, ska skaffa oss en stadig partner och leva med honom eller henne. Om inte för livet så åtminstone i längre, sexuellt exklusiva relationer. Det finns såklart alternativa sammanhang och kulturer, där tvåsamhet inte står högt i kurs, men där de egna koderna och normerna är nog så tongivande. En vän som nu levt 25 år med samma partner berättar att när hon träffade sin livskamrat var det inte helt okomplicerat att fronta med att de faktiskt avsåg att leva i en monogam relation. Tiden, och den omgivande politiska aktivismen, förespråkade flera och öppna relationer med många partners samtidigt. Att vilja vara två ansågs såväl patriarkalt som borgerligt.

Katrin är i 50-årsåldern och lever tillsammans med jämngamla Stefan sedan några år tillbaka. Hon har inte levt polyamoröst, men har en politisk bakgrund och en ideologisk övertygelse som gör att den exklusiva och tvåsamma relationen med Stefan – som hon kallar sitt livs stora kärlek – inte är oproblematisk.
– Jag är en vänstermänniska, redan i tonåren var jag med i Grupp 8, och jag har alltid ifrågasatt traditionella familjer och tvåsamma relationer. Jag har gått in i relationer förut, men aldrig till 100 procent. Väl där har jag börjat ifrågasätta relationens strukturer. Det är också en anledning till att det inte har fungerat så bra – jag har inte varit beredd att vara 100 procent närvarande.

37-åriga Alexander har å sin sida aldrig haft några ideologiska invändningar mot tvåsamhet och kärnfamiljer, men inte heller han var odelat positiv när han mötte förälskelsen i kärleken i form av Martin för sju år sedan.
– När vi träffades första gången gjorde jag faktiskt korstecknet som i ”håll dig borta från mig”. Det var på en parkbänk under en efterfest och det var när vi såg varandra i ögonen som jag gjorde korstecknet. Det sa klick när våra ögon möttes och jag hade ju bestämt att jag absolut inte skulle ha någon som helst relation förrän tidigast om två år.
Bakgrunden till beslutet hör samman med ett långvarigt religiöst och personligt sökande. Under några år på 1990-talet var Alexander gift med Elin, levde i ett hinduistiskt inspirerat kollektiv och experimenterade med olika meditations- och kommunikationsformer inom ramen för relationerna i gruppen.

Efter några år upplöstes kollektivet och strax därefter började äktenskapet med Elin att knaka i fogarna. Det var vid den tiden som Alexander fick kontakt med en indisk guru bosatt i Sverige – en man som blev hans andliga rådgivare och som kom att få stor betydelse för hans kommande liv. Under ett samtal om Alexanders tankar kring kärleksrelationer sa rådgivaren rakt ut: Well, Alexander, jag tycker att du ska besöka en gayklubb. Även om han inte blev i grunden förvånad – i sina tidiga tonår hade Alexander haft sexuella kontakter med jämnåriga, men i 15-årsåldern, ”när man skulle börja träffa tjejer”, upphörde dessa – blev han ändå lite ställd. Alexander hade identifierat sig som bisexuell sedan gymnasieåren och var övertygad om att anledningen till att han inte träffade några killar var för att det ”blivit så”. Att han ju träffat Elin som han älskade så mycket, trots deras problem.

Den där natten på parkbänken hade det gått tre år sedan samtalet med den indiske gurun och i bagaget hade han en sexuell kontakt med en man och ytterligare en längre och dysfunktionell relation med en kvinna. Att han försökte värja sig mot åtrån och känslan för Martin berodde på att han äntligen hade beslutat att följa guruns råd: att experimentera sexuellt och försöka hitta vad det var han själv ville ha och gick igång på – innan det var för sent. Redan på bänken kände han att Martin var mer än ett experiment, han var någon Alexander skulle vilja ha en relation med. Svaret blev en kompromiss: attraktionen och känslan av att ha funnit någon alldeles speciell fick Alexander och Martin – som studerade utomlands vid tillfället – att ingå en öppen relation.

– Det funkade fantastiskt bra efter att vi skrotat den katastrofala idén om att vi var tvungna att ringa och berätta för den andre att vi skulle gå hem med någon. Det var ett extremt plågsamt försök och vi höll på att gå sönder av svartsjuka. Det var en bra tid, jag fick utrymme att ha en sexuellt experimenterande period – och jag hade ett behov av att ligga runt – och när jag och Martin sågs hade vi det jättebra tillsammans. Vi var också väldigt lyhörda: om någon av oss kände sig låg avstod den andre från att ligga med och träffa andra under den perioden.
Efter några år flyttade Martin hem till Sverige och in hos Alexander. De träffar fortfarande andra, men nuförtiden gör de det tillsammans.
– Det enda problemet är att hitta någon som vi båda tänder på. Jag gillar lite mer pojkaktiga killar, medan Martin gillar skäggiga ”karlar”.

Katrin gifte sig och fick barn redan som 21-åring, andra barnet kom ett par år senare. Strax efter att hon separerat från barnens pappa träffade hon och blev tillsammans med Stefan för första gången.
– Jag gjorde slut eft er ett par månader, han var alldeles för krävande för mig. Stefan har alltid varit en väldigt intensiv och närvarande människa, inte minst sexuellt. Han är en man som njuter av att ha sex med kvinnor, och som vill att de ska njuta och vara närvarande. Jag pallade inte det. Jag hade nog med att hålla ihop mig själv på den tiden. Jag minns sista natten vi tillbringade tillsammans – han var så frustrerad över att jag inte kunde säga vad jag ville ha eller vem jag var att han slog handen i väggen ovanför sängen. Morgonen efter gjorde jag slut.

Efter Stefan blev Katrin tillsammans med barnens pappa igen under en kort period, därefter följde 25 år av mer eller mindre tillfälliga relationer med män, vissa längre, andra korta. Just fyllda 50 och nybliven mormor kände Katrin för första gången att hon levde ett liv hon ville leva. Rädslan för den stora ensamheten hon tyckte hotade efter att det yngsta barnet flyttat hemifrån och lämnat lägenheten tyst hade visat sig obefogad. I stället för ett ensligt liv i en ekande lägenhet var tillvaron fylld av vänner, kultur och en känsla av att hon hade det bra, att det var precis så här hon ville leva sitt liv.

Allt ställdes på ända den dagen Katrins bästa kompis kom hem från ett krogbesök med ett telefonnummer i fickan. Numret gick till Stefan, som vännen hade hamnat bredvid i en bar och som visat sig vara samma Stefan som försvann ur Katrins liv en morgon för 25 år sedan. Katrin och Stefan stämde träff på en restaurang.
– När jag gick för att träff a honom tänkte jag bara att: ”nu ska jag gå och träffa en man som älskar mig”. Det var det sista han sa till mig då för 25 år sedan och jag var övertygad om att han fortfarande gjorde det; att jag var hans stora kärlek, säger Katrin och berättar att hon redan på förhand hade bestämt att hon skulle få med sig Stefan hem den kvällen, förföra honom och ha sex.

Den stora paradoxen när det kommer till kärleksrelationer: att våga vara beroende och samtidigt en egen människa.

Riktigt så blev det inte. Stefan visade sig inte bara ha små barn, utan också en relation med barnens mor. Men älskade Katrin, det gjorde han.

Fråga vilket kärlekspar som helst om hur de träffades och de får förmodligen (kanske även förhoppningsvis) något gnistrande i blicken alldeles innan de berättar hur de visste redan då, att deras hela liv avgjordes på ett ögonblicks sekund den där gången de förstod att den här personen är någon jag vill ha. Oavsett om det var första eller hundrafjärde
gången de träffades. Inte lika många skulle säga att det var ödet, men de allra flesta skulle heller inte hålla med om att alltsammans beror på slumpen.

Det är svårt att alldeles säkert veta, men förmodligen skulle den romantiska kärleken som vi känner den inte vara samma sak utan berättelsen om densamma. Kanske är det alldeles oviktigt, förmodligen sker det mesta i livet av ren slump och lika förmodligen skulle vi bli från vettet om vi inte ständigt försökte tolka in mönster, avsikter och mening i tillvaron. Att till exempel Katrin träff ade Stefan igen – efter att ha bott i samma stad i 25 år utan att ha sprungit på varandra – kan ju inte vara något annat än just en tillfällighet, en slump (även om det sett till omständigheterna vore knasigare om de inte återsett varandra alls, av samma anledning). Men utan deras tidigare historia hade deras möte alls inte blivit av. Katrins väninna hade kanske fått ett telefonnummer av Stefan, men då hade det varit åt henne själv. Och Stefan hade – om vi nu ska gissa hej vilt – antagligen inte brutit upp från sin långvariga relation för Katrins kompis eftersom det ju är Katrin som är och har varit hans livs stora kärlek. Eller?

Det må vara slumpen, tillfälligheterna – vissa skulle kalla det stjärnorna eller Gud – som gör att vi träffar människor vi tänder på och vill vara nära, fysiskt och/eller psykiskt. Men oavsett hur vackra historierna är som vi väver kring objekten för våra ömma lågor, våra val, krävs det mer för att det ska bli något annat än bara en dröm. Arbete, till exempel, och kanske mest av allt vilja. Katrin berättar att hon och Stefan började i familjeterapi två år efter att de blivit ett par.
– Vi tänkte att vi båda har så mycket bagage med oss från tidigare i livet och att det är bättre att börja en relation hos familjeterapeuten än att hamna där när den redan tagit slut.

Katrin säger att hon accepterat att – och vill – leva i en tvåsam relation, men trots att det är så härligt och fantastiskt med all exklusiv kärlek kan hon inte bortse från att det i grunden är ”sjukt” att leva så intimt sammanflätade som hon och Stefan gör.
– Att vara i en sån här relation är fantastiskt och så jävla mysigt på alla sätt. Men jag kommer inte ifrån att det är något som skaver, framför allt är det inte alls bra för barn att leva i tajta kärnfamiljer som vår ändå är de veckor de är hos oss. Barn mår bättre av fler vuxna, fler intryck. Jag försöker ge dem det på andra sätt, öppna upp deras värld för andra sätt att leva. Det är skitviktigt.

I Alexanders fall var det kanske en slump att han mötte Martin just på den där bänken just den där natten, men det hade mycket lite med ödet att göra att han ägnat så stor del av sitt liv åt just heterosexuella relationer. Han som alltid vetat att han ville vara också med män, men aldrig riktigt kommit längre än att vara det i tanken. Efter att relationen med Elin fallit isär, började Alexander minnas de sexuella övergrepp och den misshandel som hans pappa utsatt honom och syskonen för som barn.
– Någonstans funkade det inte att ha sex med killar, det låg för nära övergreppen, och gjorde att jag tvingades komma ihåg vad jag utsatts för. Det var som att jag ständigt sögs mot att ha sex med män – men ändå, det funkade inte.

Insikten om vad han och syskonen utsatts för gjorde att han började i terapi, något även den indiske gurun hjälpte honom att ordna. Sviterna sitter fortfarande kvar. Alexander berättar att de gånger Martin ser på honom med de där ögonen som bara lyser av kärleksattacker är hans första reaktion att morra och springa därifrån. Fort.
– Jag är ju otroligt präglad av att nära relationer är förknippat med dödshot. Men jag lär mig helt enkelt att stå ut med kärlek, och inte följa instinkten att fly. Det är en övningssak. Det är ju den stora paradoxen när det kommer till kärleksrelationer: att våga vara beroende och samtidigt en egen människa.

En annan av kärlekens paradoxer är väl den att oavsett hur vi tror att våra relationer kommer till – om det var ödet eller slumpen eller bara ett par varma händer vid exakt rätt tidpunkt – så är det resultatet och positionen som avgör våra berättelser. Den som är i en relation och gör allt för att den ska fungera anpassar också berättelsen till det som ger mest tröst, mening och styrka i ögonblicket. Om den tar slut är berättelsen sällan lika full av mening som under tiden den pågick. Kanske kan man säga så här: Vi har en relation – alltså har relationen en mening. Oavsett vad meningen egentligen betyder.

Anna Hellgren
frilansjournalist och medlem i Ottars redaktionsråd

Bild: Sofia Runarsdotter

 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 2 2009)

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk