Klimatkampen - foto Carlos Zaya 3.png

Arlanda, söndagen den 11 augusti. Foto: Carlos Zaya.

Klimatkamp - för vem?

Klimatförnekare, homofober, rasister och kvinnohatare återfinns inte sällan i samma läger. Men det är inte bara motståndarna som feminister, antirasister och hbtqi-aktivister delar med klimatrörelsen. Att rädda planeten kräver sin maktanalys, så varför förs inte en gemensam kamp? Juliet Atto har träffat aktivister som ser både hinder och hopp.

»Tomma ord och mera prat räddar inte vårt klimat«. Det är en söndagsförmiddag i augusti och taktfasta slagord fyller luften. Ett 70-tal klimataktivister har samlats för att stoppa tankvagnarna som förser Arlandas flygplan med fossilbränsle. Det är kampanjen Flyglarm Arlanda som ligger bakom aktionen, med målet att minska flygtrafiken och stoppa den planerade expansionen av flygplatsen utanför Stockholm.

Med polisen hack i häl marscherar vi till Brista bränslestation mellan Märsta och Rosersberg. Precis innan har gruppen delat upp sig för att utföra aktionen på två nivåer: en laglig som ska fungera som en hejaklack till den andra, en mer riskfylld variant som kan innebära att bli gripen av polisen. Jag noterar att det senare är en risk som verkar framkalla ett slags entusiasm hos många av deltagarna. En entusiasm som känns främmande för en som är svart eller brun och lever med vaksamhet inför en ordningsmakt som om och om igen visat sig värdera våra kroppar annorlunda.

Trots riskerna väljer mer än hälften av aktivisterna det mindre säkra alternativet.


Miljörörelsens organisering är på många sätt imponerande. Den sträcker sig över åldersgränser, könsidentiteter och tvärs över städer genom hela landet. Men trots denna breda räckvidd präglas den svenska klimatrörelsen av en vit medelklass. På vägen mot tankvagnarna bländar deltagarnas vithet samtidigt som de skanderar »internationell solidaritet, vi har bara en planet«.

Jag är inte förvånad, även om jag hade hoppats på större bredd i ursprung och bakgrund. Det är också en förklaring till att jag, som engagerar mig i antirasism, feminism och hbtqfrågor, inte funnit någon plats i klimatrörelsen.

Demonstranter marscherar från Märsta mot tankvagnarna som förser Arlandas flygplan med bränsle.

»Om hotet är klass, sexism, homofobi eller rasism, skulle det inte beskrivas på samma sätt«

Samuel Girma, Black Queers Sweden

Alienation är jag inte ensam om. Trots att det finns så mycket som förenar kampen mot fascism, misogyni, rasism, transhat, homofobi och klimathot, är det många feminister, antirasister och hbtqi-aktivister som upplever klimatrörelsen i Sverige som exkluderande eller som av andra skäl tvingas välja bort den.

– Fascismen ligger runt hörnet och väntar, vilket omöjliggör för oss att prioritera klimatet, säger Jorge Maria Londoño, förbundsordförande för Ungdom Mot Rasism, Sveriges största antirasistiska ungdomsorganisation.

– Klimatfrågan är den största utmaningen, men utanförskapet som orsakas av institutionell rasism hindrar icke-vita att prioritera klimatkampen. Vi har inte tid att prata om de här grejerna, som ju är extremt viktiga. 

Jorge Maria Londoño, Ungdom Mot Rasism
Jorge Maria Londoños röst är inbäddad i frustration. En frustration över att tvingas till en omöjlig prioritering: hotet mot vår planet eller det rasistiska hotet mot våra kroppar. Att klimatkrisen klassas som ett hot på ett sätt som rasism inte gör, är något som Samuel Girma, medgrundare av Black Queers Sweden, en feministisk och antirasistisk svart queerrörelse, provoceras av.

– Ordet »klimathotet« är så intressant. Självklart, det finns ett hot mot vårt klimat. Jorden håller på att dö, det är ett hot. Men rasism skulle aldrig beskrivas som »hotet mot svarta« till exempel, säger han.

Samuel Girma är märkbart trött på hur vissa frågor konstant väljs bort.

– Det är så intressant hur en prioriteras, inte minst i formuleringarna av ett problem. Om hotet är klass, sexism, homofobi eller rasism, skulle det inte beskrivas på samma sätt. Problemformuleringar leder till lösningar, men våra problem blir inte formulerade, det blir som att vi klagar för mycket.


Samtidigt råder det en kultur av att det endast går att föra en kamp i taget eller bara vara en typ av aktivist. En uppfattning som Toktam Jahangiry, ordförande i InterFem, en antirasistisk och feministisk tankesmedja och resurscenter, tar avstånd ifrån.

– I Sverige är vi uppfostrade att vara sakkunniga i en fråga och inte blanda oss i andra frågor. Hbtq-personer får bara driva frågor om hbtq och flyktingar om flyktingfrågor, så det saknas en röd tråd som löper genom våra frågor, säger hon.

Den saknade röda tråden, eller bristen på intersektionalitet i praktiken, har länge varit en kritik mot alla rättviserörelser, inte minst klimatrörelsen. 

»Klimatfrågan handlar inte bara om en sak och den ska inte bara gälla vit medelklass i innerstaden.«

Paula Richter, Extinction Rebellion

En av de största globala organisationerna för klimaträttvisa är Extinction Rebellion. Paula Richter, som är aktiv som nationell koordinator inom Extinction Rebellion i Sverige, konstaterar att de måste tänka längre. Hon tycker att det brister vad gäller den intersektionella analysen inom miljörörelsen.

– Det är en fråga som har lyfts, som folk vill ha med, men vi som rörelse har inte den kunskap som behövs. Vi behöver andra rörelsers kunskap för att integrera det, säger hon.

Startpunkten för Extinction Rebellion var den 31 oktober 2018, platsen Storbritannien. Redan i november samma år spred sig rörelsen till Sverige och i dag genomförs regelbundna möten och aktioner över hela landet. Paula Richter, som har varit engagerad i miljörörelsen sedan 1980-talet och i Extinction Rebellion sedan december förra året, ser att de olika politiska rörelsernas kamper hänger ihop.

– Alla är existentiella frågor, de går hand i hand. Vi behöver jobba på alla plan. Klimatfrågan handlar inte bara om en sak och den ska inte bara gälla vit medelklass i innerstaden.

Det är just vithets- och medelklassnormen i klimatrörelsen som Samuel Girma från Black Queers Sweden främst, och hårdast, kritiserar.

– Det är en uteslutande rörelse för mig, för den tar inte hänsyn till klassperspektivet eller rasmaktordningen. Den bara ser sig som fristående från allt annat i samhället. Som svarta aktivister, som queera aktivister så förstår vi det intersektionella hela tiden. Vi lever det varje dag, säger Samuel Girma.

Toktam Jahangiry konstaterar att det finns förutfattade meningar vad gäller vilka som ska, och får, vara en del av klimatdebatten.

– Det finns enorma fördomar om att miljö och klimat är frågor som privilegierade, icke-rasifierade människor ska driva. Jag hade själv de fördomarna, men jag har lärt mig mer om miljöfrågan och förstår att det är en fråga jag måste driva, säger hon.

 »I Sverige är vi uppfostrade att vara sakkunniga i en fråga och inte blanda oss i andra frågor. Hbtq-personer får bara driva frågor om hbtq och flyktingar om flyktingfrågor«

Toktam Jahangiry, Interfem 

Den skarpaste kritiken av den västerländska, och specifikt den svenska, klimatrörelsen är att den inte är centrerad kring klimatkrisens systematiska och strukturella upphov. Något som Jorge Maria Londoño håller med om.

– Det blir en totalkrock att engagera sig i klimatrörelsen när den inte erkänner att kapitalismen är det största problemet. Det måste finnas en klassanalys, postkolonial teori och ett erkännande av att västvärldens rikedomar existerar på bekostnad av det globala syd. 

– Kampen en vill föra kräver politiska och ekonomiska systemförändringar, inte vegetarisk mat varje dag. Det måste ske förändringar i hur vi definierar demokrati och folkets röst. Europas koloniala projekt som har pågått i över 500 år orsakar planetens död. Det är allvarliga brott vi pratar om och de behöver pratas om på ett allvarligt sätt, säger Jorge Maria Londoño.

Paula Richter förstår kritiken, men poängterar att Extinction Rebellion inte saknar en postkolonial analys. 

Paula Richter, Extinction Rebellion

– Men vi är inte tillräckligt tydliga med den analysen. I ett internationellt perspektiv har klimatrörelser börjat fokusera mer på klimatkrisens koloniala grund och det intersektionella perspektivet.

– I XR (Extinction Rebellion, reds. anm) internationellt diskuteras urbefolkningars situation och hur alla vägar går ihop, säger Paula Richter.

Men att få ihop de olika perspektiven och nivåerna är en utmaning.

– Vi är tydliga med att hantera klimathotet först och främst, men det går ju hand i hand med de andra. Fast hur fokuserar vi på en fråga samtidigt som vi ser till att de andra finns med?


De människor som inte har ett annat val än att föra en klimatkamp som är intersektionell lever oftast i länder i Afrika, södra Asien, Karibien, Mellanöstern, Central- och Sydamerika, det som kallas »det globala syd«. Dessa länder är också de som drabbas hårdast av klimatförändringarna, trots att de bär minst ansvar. För redan utsatta grupper är klimatkrisen en fråga om liv och död – inte om 30 år utan nu.

Samuel Girma, Black Queers Sweden

– Jag är uppvuxen i Etiopien, där regnperioden betydde allt. Östafrikas regnperioder håller på att förändras och det påverkar miljontals människor. Svält bryter ut om det missas ett par regnperioder. Det är det som är den direkta konsekvensen av klimathotet. Den diskursanalysen finns inte i den vita miljörörelsen, säger Samuel Girma från Black Queers Sweden.

Jorge Maria Londoño poängterar att det finns mycket den svenska klimatrörelsen kan lära sig från motsvarigheter på jordens södra halva.

– Rörelser i Sydamerika ser att det finns ett maktförhållande mellan de som är rika och de som inte är det. De rika är vita, arbetsköpare och hetero. På andra sidan finns oftast urfolk och andra minoritetsgrupper. Den kopplingen har gjorts i andra länder, där de pratar om ras och andra kontexter. De har också en annan historia av kamp för sitt land och vatten. Där pratas det också om ägande av natur, postkolonial analys, hungersnöd, fattigdom, torka och flyktingkris.

»Klimatfrågan är den största utmaningen, men utanförskapet som orsakas av institutionell rasism hindrar icke-vita att prioritera klimatkampen«

Jorge Maria Londoño, Ungdom Mot Rasism

Kampanjen Flyglarm Arlanda samlas i regnet. Foto Carlos Zaya
Kampanjen Flyglarm Arlanda samlas i regnet. Foto Carlos Zaya

Att människor tvingas fly på grund av klimatkrisen är inte en framtidsfråga utan något som redan är verklighet. Toktam Jahangiry tar upp betydelsen av att inte bara prata om klimatflyktingar, utan också inkludera dem i klimatfrågan, något som skulle bredda och fördjupa klimatrörelsen i Sverige, menar hon.

– Flyktingars kunskap om klimatet är guld värd. De har sett med egna ögon och själva upplevt allt vi sitter och pratar om.

Toktam Jahangiry talar passionerat om en inkluderande miljökamp. Hon tror också på att sprida information om klimatet på flera språk så att fler kan engagera sig.

Toktam Jahangiry, Interfem.

– Utbildning är viktigt och på SFI [Svenska för invandrare, reds. anm.] pratar man sällan om klimatet. Jag önskar att jag hade fått information om en del saker i samhället på mitt hemspråk när jag först kom till Sverige. Man förlorar tid då det tar tid att lära sig svenska. Att få utbildning på hemspråket förebygger många problem.

När jag ställer frågan om förhoppningar om en gemensam kamp till de fyra aktivisterna understryker alla hur akut läget är samt att progressiva och konkreta åtgärder är nödvändiga.

– Det finns en stor risk att om vi inte tar krafttag gällande klimatet kommer vi snart att se mycket mer av högernationalism, fascism och hot mot hela idén om frihet, demokrati och gemenskap, förklarar Paula Richter, som gärna fortsätter framåt mot en gemensam kamp.

– Det är så jäkla viktigt att det inte bara blir snack. Handling är det som behövs, att vi stör ordningen,får makthavarna att lyssna och agera i enlighet med det vi vet, säger hon.

 

Både Jorge Maria Londoño och Samuel Girma är mer skeptiska och betonar ansvaret som klimatrörelsen måste ta för att en intersektionell kamp ska bli verklighet.

– För att kampen för klimaträttvisa ska bli effektiv och ha fungerande strategier för förändring, måste vi börja prata om systemförändring på ett annat sätt och om de ekonomiska system vi har. Klimatrörelsen behöver förstå att ett kapitalistiskt system är det största hindret, säger Jorge Maria Londoño.

– Det är en global fråga som kräver solidaritet på riktigt, säger Samuel Girma. Det som skulle göra mig mer engagerad är en miljöaktivism som prioriterar resursfördelning: att det blir tydligt att fattiga länder ska ha mer resurser för att kunna hantera det som händer.

Toktam Jahangiry påminner om kraften i en enad kamp.

– En av de största utmaningarna är hur vi kan mobilisera oss tillsammans. Vi står inte under samma paraply, men vi kämpar för samma mål. 

 

 

Juliet Atto är journalist och skribent

Foto Carlos Zaya
 

Få Ottars nyhetsbrev, rakt ner i mejlboxen varannan vecka!

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.