Kvinna, tjock, lesbisk

Kakan Hermansson om hatet mot kroppen som är fri att kommentera, håna och objektifiera när den avviker från idealet.

Jag borde ha förstått det så mycket tidigare, påmind som jag blivit sedan barnsben. Min kropp är inte min egen. Den är till för andra att kommentera, objektifiera, sexualisera och – inte minst – parodiera. Ingredienserna kvinna, tjock och lesbisk är en dödlig kombination. 

Det började i första klass, jag var sju år och redan några dagar in på höstterminen 1988 fick jag veta det: att jag var tjock. Främst handlade det om de äldre pojkarna som utan grund konfronterade mig med detta faktum. Sju år och med två blonda, långa flätor försökte jag formulera svar. Men fakta kvarstod ju; jag var tjock. 

Där och då lades grunden för ett självhat och för en brutal självbild. 26 år senare är jag fortfarande tjock och dessutom lesbisk kvinna. Gång på gång på gång påminns jag om att den här kroppen som har givits min själ – den är inte min. 

»Jag är äcklig (att vara tjock är nämligen det äckligaste en kvinna kan vara) och för det ska jag straffas, våldtas och dö.«

Jag får frågor om hur jag har sex, för att jag är lesbisk. Män tafsar på mig, tar mig på brösten och rumpan, för att jag är kvinna. Jag älskar både bysten och röven högt, men de är inte till för allmänheten. 

Att min kropp är offentlig blir som tydligast när människor blir arga på mig. Det är oftast män, och det värsta de verkar komma på att uttrycka är ett hat mot min kropp. Min kropp är imperfekt. Jag är äcklig (att vara tjock är nämligen det äckligaste en kvinna kan vara) och för det ska jag straffas, våldtas och dö. 

Jag är vit, och därför är min kropp mycket mer min egen än den rasifierade kroppen är sin egen. Precis som den lesbiska kroppen, som avviker från normen, blir den rasifierade kroppen till allmän beskådan – och begäran. Kolonialismen, förtrycket och makten lever i allra högsta grad i oss. Om du inte är vit, straight eller cis är du »den andra«. 

Systematiskt kommer du att förtryckas livet ut, men få kommer att bekräfta den terror du går igenom. Det är ett sorgfullt identitetsskapande. Vad gör det med en människa? 

Jag tänker på min mor som inte heller äger sin kropp. För skitlön och en stroke har hon hyrt ut den till sjukhuset och samhället. Hon har stark smärta i rygg och ben som tack för sin insats som undersköterska under 40 år. En kvinnokropp till för någon annan. 

»Den ideala människan är cis, vit, rik och heterosexuell och han styr världen i en rasande fart in i enfalden. «

Jag tänker på de som befinner sig ännu längre utanför normen, de människor som otvunget eller utan val ger fan i könsrollerna, som skiter i den konservativa tvåkönsmodellen. Och de som kämpar mot andra normer varje dag, människor med funktionsvariationer. 

Du behöver inte skilja dig nämnvärt från den ideala kroppen för att anses vara imperfekt, men priset du betalar är skyhögt. Så fort du stegar utanför det »normala« är du i farozonen. Nej förresten, du är i direkt livsfara. Din verklighet tas inte på allvar, du möts av fördomar och stereotypisering baserad på transfobi, rasism, sexism och homofobi. Berättelser från din verklighet betraktas som lögner. 

Vi upprepar att vi kommit så långt, att det faktiskt är 2015. Men vi blundar om och om igen för sanningar från alla andra än den ideala människan. Han är cis, vit, rik och heterosexuell och han styr världen i en rasande fart in i enfalden. 

 

Kakan Hermansson är konstnär och programledare och klubbarrangör.

 

Kakans blogg

Kommentarer

Alltså att påpeka att barn är tjocka och mena att det skulle vara något fel. Förstår mig inte på vad som ger vuxna eller andra barn att poängtera det. När jag var liten älskade jag att gå på kalas och middagar med släkten och såg mycket fram emot den mat som skulle inmundigas. Ofta blev jag nypt i magen och kinderna, en gång när jag frågade vad det skulle bli för middag och att jag var hungrig sa en vuxen släkting "ja, men du är väl alltid hungrig, inte behöver du äta mer ändå".

När jag fick kläder i present spekulerade släktingarna högt kring kvitton, eftersom att plaggen givetvis skulle vara för små för mig som var så tjock. En annan nära släkting tog bilder på mig när jag hade shorts för att visa att jag var på tok för tjock för att visa så mycket hud. Samma person frågade mig skojsamt om jag var gravid och i vilken månad, eftersom hen tyckte jag hade en så stor mage. Det här pågick tills jag var mellan 18-20 år.

Jag hatar att vuxna fått mig att äcklas över min egen kropp sen barnsben.

Såg din bild och tänkte på vad mitt ex alltid sa om dig: "Den där bruden är så jävla äcklig!". Han avskydde dig. Men då slog han mig också. Kallade mig ful och äcklig då jag var gravid. Tryckte ned mig så psykiskt att jag ville ta mitt liv. Och nu kommer jag att hamna i vårdnadstvist också. För att han gör illa vårt gemensamma barn och mest troligt missbrukar droger.

Ville bara ge ett exempel på en sådan som "hatar dig". Jag undrar vem det är som är ful och vidrig egentligen. På insidan alltså.

Kram!

Jag tycker att det utelämnas en sak och det är att flickor kan vara lika elaka som pojkar i skolan. Är det kanske antifeministiskt att säga det...

Med tanke på hur mycket hat Karin Hermansson själv sprider så tycker jag att det vore klädsamt om hon höll en lite lägre profil själv.
Jag passar också på att fråga redaktionen på ottar, finns det plats för något annat perspektiv än HBTQ från medelklasskvinnor på yttersta vänsterkanten hos er?

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!