Mana Isla Muscarsel_skarp.jpg

Mana Isla Muscarsel. Bild: Laura Levin.
Mana Isla Muscarsel. Bild: Laura Levin.

Låt oss tvivla på kärleken

Den argentinska psykologen och författaren Mariana Muscarsel Isla kritiserar idén om den romantiska kärleken som det enda vi behöver, och lyfter fram den politiska kraften i vänskap.

Sedan 1600-talet har den romantiska kärleken intagit platsen som den enda myten som kan frigöra oss människor från livets tristess och likgiltighet. Kärleksnormen har brett ut sig över alla gränser och tagit våra språk i besittning, oavsett ideologi.

Den är ett ideal som funkar för kyrkan, de progressiva, de konservativa, och som inte stör det patriarkala och homofoba systemet.

Kärleksidealet förstärker idén om tolerans mellan människor, något som blev tydligt i Argentina år 2010, när samkönade äktenskap legaliserades med det mest populära argumentet att om två personer älskar varandra spelar deras kön eller sexuella läggning ingen roll.

Men vad händer med oss andra, vi sexuellt oliktänkande som väljer att ha sexuella relationer med personer som vi inte nödvändigtvis älskar?

»Men varför fortsätter den romantiska kärleken ändå, för en stor del av feminismen precis som för alla andra, att vara den där grundbulten som ingen vågar ifrågasätta?«

Det romantiska tankesystemet lär oss som blivit socialiserade som kvinnor att rättfärdiga våra begär med kärlek. Vår uppfostran har tränat oss i konster som känslor, trohet, omsorg, förälskelse och relationer. Och med den amerikanska lesbiska poeten och aktivisten Adrienne Richs ord »gjort oss beroende av kärlek«.

Medan de som socialiseras till män får en fostran inriktad på sex, onani, promiskuitet, att samarbeta med andra män och bevaka gemensamma intressen.

Den här uppdelningen bereder väg för – som den feministiska författaren Kate Millett sa – att kärlek fungerar som ett opium för kvinnor genom att den görs central för våra existenser, även om vi är lesbiska.

Kärleksrelationer prioriteras över alla andra typer av relationer, som till exempel vänskap.

 

Det är tydligt att vi; kvinnor, lesbiska, bisexuella och femmes, får den sämsta biten av kärlekskakan. Men varför fortsätter den romantiska kärleken ändå, för en stor del av feminismen precis som för alla andra, att vara den där grundbulten som ingen vågar ifrågasätta? Varför verkar världen skälva så fort någon ifrågasätter kärleksnormen?

Borde vi inte sluta upptas av kärleken en gång för alla? Vad ska vi göra med allt det som vi har internaliserat? Om vi vill bryta våra invanda mönster och bygga upp något nytt – hur skapar vi nya begär, hur ger vi plats åt de relationer och känslor som vi har blivit lärda att se ner på?

 

Som lesbiska och feminister har vi länge ifrågasatt den obligatoriska heterosexualiteten inklusive heterokapitalismen, och bland queers i Buenos Aires är det allt fler som börjar ifrågasätta monogamin och även börjar uppdatera synen på sådant som omsorg och känslomässiga band.

»Varje gång man försöker ifrågasätta idén om kärleksidealet i relationer uppstår ändå panik.« 

Som exempel hölls för första gången en workshop om icke monogami på en nationell tvärfeministisk kongress 2017, och salen var överfull. Intresset synliggjorde ett växande behov av att ifrågasätta vissa relationsdynamiker. Det framstår inte längre som helt skandalöst att ifrågasätta monogami, att tänka på möjligheten att ha en partner och utöver det ha sexuella relationer med andra personer.

Men varje gång man försöker ifrågasätta idén om kärleksidealet i relationer uppstår ändå panik och man möter ett avståndstagande som ger en ledtråd om – som en av den andra vågens centrala feministiska tänkare på 1970-talet, Shulamith Firestone sa – vidden av frågans politiska vikt.

 

I ett av Buenos aires största hbtq-kulturcentrum finns en väggmålning som lyder »Kärleken är allt utom tvivel« (El amor es todo menos duda). Eftersom platser talar till oss och skapar samtal tycker jag det är viktigt att fundera på det påståendet som vi lesbiska Buenos Aires-bor oundvikligen läser varje gång vi går ut för att umgås med andra lesbiska. Ett påstående som dessutom rätt troget representerar den dominerande idén om kärlek.

Enligt det franska filosofiska kollektivet Tiqqun tvingar idén om kärleken som vår viktigaste relation fram en motsättning som kokar ner till frågan »älskar du mig eller älskar du mig inte?«, och under den döljs, förträngs och krossas ett helt spektrum av känslor och nyanser, som minskar möjligheterna att experimentera och leka med nya sätt att leva.

Kärleksidealet kräver ett ständigt frågande om dess natur (Är det här kärlek? Är jag kär? Älskar hen mig?) och samtidigt krävs att svaret ska vara omedelbart, kroppsligt och magiskt. »Om du var kär så skulle du veta det«, »Det går inte att förklara, du bara vet«.

»Om det är något vi feminister har lärt oss i kampen så är det att hålla oss fast i misstron, att tvivla, att inte se något som avslutat eller fullkomligt.«

Det enda svaret som sådana frågor söker är passionens övertygelse. Det spelar ingen roll om känslorna vi har handlar om sorg, osäkerhet, desperation, svartsjuka, bara idén bevaras om det obotliga, det som inte går at kontrollera, det som inte går att välja. Om det är något vi feminister har lärt oss i kampen så är det att hålla oss fast i misstron, att tvivla, att inte se något som avslutat eller fullkomligt. Så varför ska vi inte kunna tvivla på kärleken?

För att göra revolution mot kärleksnormen behövs en vän, och en till, och en till. Till skillnad från kärlek så ger vänskap utrymme för ett brett spektrum av nyanser. Man behöver inte fråga vad den är eller bekräfta den hela tiden.

 

Den argentinske sociologen Ferrer tänker på vänskapen som »anarkismens sociala fundament«, inte bara som en mellanmänsklig relation utan som en social praktik som kan inta politiska, känslomässiga och ekonomiska rum där det tidigare bara fanns utrymme för den traditionella familjen V.änskapen förutsätter ömsesidig känslomässig och materiell hjälp, och den fungerar som ett värn mot den utsatthet som kapitalismen försätter oss i.

Därför blir vänskapen särskilt viktig för oss som lever ickenormativa liv. För oss queers, lesbiska, fjollor, bisexuella och transpersoner är det vanligt att komma ut processen medför att våra uppväxtfamiljer tar avstånd från och slutar stötta oss, vilket gör att vi förlorar tillgång till den grundläggande omsorg som heteronormativa personer oftast har säkrad.

Som icke tillhörande den rådande normen tvingas vi skapa bredare nätverk för vår materiella och känslomässiga omsorg, stödstrukturer med andra inom communityt.

 

Det är också vanligare att ge vänskapsrelationer en framskjuten plats i tjugo-nånting-årsåldern än efter de trettio, då idén om att flytta ihop som par dominerar starkt. Och många lever så även bland »oss«.

Därför är det viktigt att ta frågan från den amerikanska queeraktivisten Caleb Luna: »Vem ska ta hand om oss när vi lever ensamma?«.

 »Som Foucault sa, det som stör makten är inte de homosexuella relationerna, utan vänskapen. Så låt oss träna på vår vänskap.«

Det räcker att kolla på vilken spelfilm som helst för att se att samma historia tjatas om och om igen. Väninnan som karaktär dyker endast upp som tillbehör, vittne och följeslagare till de nederlag, triumfer eller lyckliga ögonblick i de skeenden som förändrar livet och passionen, nämligen de som handlar om kärlek.

 

Men det är nödvändigt att berätta andra historier, leva annorlunda berättelser. Fördela våra känslor och omsorger på andra sätt, synliggöra och ge politisk vikt åt de vänskapsband som också förändrar och räddar våra liv.

Som Foucault sa, det som stör makten är inte de homosexuella relationerna, utan vänskapen. Så låt oss träna på vår vänskap.

 

Mariana Muscarsel Isla

Psykolog, författare och queerfeministisk aktivist, bosatt I Buenos Aires.

Översättning från spanska: Kinga Sandén
 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.