pressbild isobel julia.jpg

Isobel Hadley-Kamptz. Foto: Julia Skott
Isobel Hadley-Kamptz. Foto: Julia Skott

Lagen kan inte hjälpa oss

Isobel Hadley-Kamptz läser våldtäktsdomar och skriver om avgrunden mellan juridiken och den smutsiga verkligheten.

Jag vet inte ens hur många friande våldtäktsdomar jag läst. Gång efter gång beställer jag ut dem,för att läsa, för att förstå, emellanåt för att tyvärr inte förstå någonting alls. 

Ibland är frikännandena precis så upprörande som det verkar. Sexistiska utläggningar i domskälen, kommentarer om offrets tidigare frivilliga sexliv, bevisvärderingar som tycks så skeva att ingenting hitom totalt erkännande skulle kunna få domstolen att ens överväga fällande dom. Det här tycktes ärligen vanligare för några år sedan. 

Ibland är domarna i stället helt rimliga. Det går inte att säga att ett brott begåtts, det går inte att säga att den åtalade begått brottet, det går definitivt inte att bevisa uppsåt. 

Ofta är de dock mest tragiska. Man läser båda parters beskrivningar av vad som hänt och ser en sådan avgrund mellan den smutsiga verkligheten och juridiken att ingenting längre blir mänskligt begripligt. I många fall är det uppenbart att övergrepp begåtts, men inte alls lika uppenbart att det går att bevisa. Personerna som frias från brott har inte sällan, också enligt sina egna utsagor, betett sig så vidrigt att de borde gråta av skam, men man kan inte bevisa brott ändå. Och då ska de inte fällas i domstol.

Kvar blir man med den otäcka smaken i munnen av ett rättssystem som anser alla kvinnors kroppar omöjliga att skydda och rimlig collateral damage i rättsäkerheten. Jag säger inte att det är fel, men jag skulle samtidigt inte bli förvånad om fler kvinnor började beväpna sig. Inte för att det skulle hjälpa. 

Jag vet heller inte om nya lagar eller polisrutiner kan hjälpa mer än på marginalen. Självklart måste många utredningar bli bättre, och jag tror att en lag om samtycke exempelvis skulle kunna göra lite skillnad. Men Storbritannien har samtyckeslag och det döms inte många fler våldtäktsmän där. Det kommer alltid vara svårt att bevisa sexuellt våld eller tvång, de helt rimliga krav som rättssamhället måste ställa kommer alltid göra att offer utsätts utan att förövare kan dömas.

I uppgivenhet vänder jag bort blicken från den lag som inte verkar vara, kanske inte ens kan vara till för mig. För grunden i våldtäktskulturen är inte det som händer i domstolarna, grunden är det som händer i köttet, vårt kött och deras, våra huvuden och deras. Alla föräldrar är oroliga för vad som kan hända deras döttrar, men inga tänker på att förövare alltid också är någons son, och att man kanske borde ha pratat lite mer med dem också, om hur man står emot grupptryck, hur man respekterar gränser, hur andras kroppar faktiskt inte är tillgängliga bara för att de inte säger nej. Våldtäkter är oftast outsägligt vardagliga, utan den ondska och utstuderad grymhet som vi lärt oss hör till. Vi måste lära våra söner bättre så att de kan undvika just den vardagligheten. 

»I uppgivenhet vänder jag bort blicken från den lag som inte verkar vara, kanske inte ens kan vara till för mig.«

Våra könsspecifika normer om sexualitet, med uppdelning i goda och dåliga kvinnor, är våldtäktskulturensmylla. Männen som inte antas kunna behärska sig, kvinnor som antas ha ansvar att inte bli offer, kvinnor som samtidigt inte heller får säga ja för tidigt och för enkelt. Samtycket blir ointressant från alla håll. Vuxna välkända män skriver om hur osexigt det vore med samtyckeslagstiftning och man undrar vilka normer de fört vidare till sina söner. Kanske vi borde förvånas över att de flesta män faktiskt inte våldtar.

Lagen kan inte hjälpa oss, det är normerna vi måste lyckas ändra. Där kommer domstolarna förstås in bakvägen, om domare anser att våldtagna kvinnors klädsel och vandel är relevant bidrar det till våldtäktskulturen. Men det viktigaste sker utanför rättssalen, i samtalen med våra söner och döttrar, i sexualundervisningen i skolan, i att vi alla slutar främja föreställningen att sex med och utan samtycke ändåär ganska lika. För det är inte lika alls. Det är inte ens tillnärmelsevis samma sak. Vi måste bara bygga om vår kultur så att den också inbegriper den enkla sanningen.

Isobel Hadley-Kamptz är statstjänsteman och författare

Kommentarer

Hej, jag vet att du skriver att problemet inte går att lösa med hjälp av lagen utan att vi måste förändra normerna. Dock kan det ju vara så att lagar ska visa vilka normer som bör finnas i samhället, dvs att de kommer innan normerna har förändrats. Därför undrar jag om du inte tror att det finns någon slags lag som skulle kunna införas för att förbättra situationen? Är det så att det den enda lösningen är att förändra hela samhällets normer känns det ju ganska långt bort liksom. Tacksam för svar!

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!