Med våldtäkt som vapen

Anna Hellgren granskar Sverigedemokraternas fixering vid våldtäktsfrågan – hur den används som försök till lockbete, och som hot.

Under valrörelsen 2010 gjorde Sverigedemokraterna flera uppmärksammade utspel om våldtäkt. Sverige har drabbats av en ”våldtäktsvåg”, och det är den alltför generösa invandringens fel. Partiet hävdade att de gått igenom samtliga tingsrättsdomar i Sverige och funnit en förkrossande närvaro av utomeuropeiska invandrare bland gärningsmännen Deras slutsats: våldtäkterna i Sverige beror på den utomeuropiska invandringen eftersom människor från Afrika och Mellanöstern (läs muslimer) har en särskild kultur som gör dem särskilt lämpade för att begå våldtäkter.

Samtliga utspel plockades senare isär av en enig kriminologisk forskarkår. Det finns förvisso sedan länge en överrepresentation av gärningsmän födda utanför Sverige när det kommer till dömda och misstänkta våldtäktsmän. Den statistiken går dock inte att dra några vetenskapliga slutsatser av eftersom: 1. Mörkertalet när det gäller våldtäkter är enormt 2. Av de våldtäkter som trots allt anmäls slutar blott tio procent av dem med fällande domar. 3. På grund av etnisk diskriminering anmäls och döms en större andel invandrare än vad den faktiska brottslighetsandelen motsvarar.

››Samtidigt som Sverigedemokraterna anser att våldtäkt är det mest fruktansvärda bland brott så är deras anhängare väldigt snabba med att ”hota” kvinnliga meningsmotståndare med just våldtäkt.‹‹

Dessutom har brottslighet mer med socioekonomisk status att göra än något annat, enligt BRÅ är förhållandet mellan gärningsmän från arbetar- och tjänstemannaklassen sex till ett när det kommer till brottslighet. Och det är knappast någon nyhet att människor med rötterna i andra länder i stor utsträckning dels tvingas bo i missgynnade områden och dels drabbas hårt av diskrimineringsinducerad arbetslöshet.

Det intressanta är inte bara partiets uppenbara fixering vid, och lögner om, våldtäkt. För samtidigt som Sverigedemokraterna anser att våldtäkt är det mest fruktansvärda bland brott (bland annat vill man inrätta ett offentligt register över dömda våldtäktsmän) så är deras anhängare väldigt snabba med att ”hota” kvinnliga meningsmotståndare med just våldtäkt.

Efter att ha förärats ett eget inlägg på den SD-vänliga sajten ”Politiskt inkorrekt” med anledning av en text som kritiserade just påståendet om att män med utomeuropeisk bakgrund är snarare än ”svenska” att begå våldtäkter, kunde jag i kommentarsfältet läsa att jag skulle ändra uppfattning när det blivit min tur att ”gangbangas av kulturberikare”. (Och i mejlkorgen dödshot, men det är en annan historia.) Flera andra kvinnor, däribland Expressens kolumnist Isobel Hadley-Kamptz, har vittnat om samma fenomen.

Våldtäkt är alltså något som De Andra begår, de som går utanför den omhuldade ”svenskheten”, samtidigt som det är ett upplysningsmedel för den nationella rörelsen. Den som drabbas av insikten om våldtäkt som något som män från andra länder ägnar sig åt (bildligt eller bokstavligt) kommer till slut och äntligen att se ljuset – det vill säga att Sverigedemokraterna och deras politik är det enda som står mellan mänskligheten och barbariet.

Det är såklart en befängd argumentation, för att inte tala om det osmakliga i att önska att politiska meningsmotståndare blir våldtagna. Framför allt speglar våldtäktsfantasierna verkligheten minst sagt undermåligt. Det är inte utan att man önskar obligatorisk sex- och samlevnadsundervisning för samtliga medborgare. I Sverigedemokraternas fall kan den med fördel tas direkt efter grundkursen i kriminologi.

Anna Hellgren
Bild: Morguefile

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!