Thelma.jpg

Thelma Chikwanha. Bild Karin Elfving

Min hårda hud har krackelerat

Journalisten Thelma Chikwanha från Zimbabwe åkte till Sverige för att jobba, men efter förföljelse i hemlandet blev det omöjligt att återvända. Från exilen på ett asylboende i Frankrike skriver hon sin historia för Ottar.

HÄNT I ZIMBABWE

+ Samtidigt som denna text skrevs inleddes en militärkupp i Zimbabwe, militären tog över bland annat statlig tv och satte landets ledare sedan 40 år, Robert Mugabe i husarrest.

+ Den 20 november meddelande Mugabe att han avsäger sig presidentskapet. Den 24 november svors Mugabes efterträdare Emmerson Mnangagwa, även kallad »Krokodilen« in som ny president. Han kommer tjäna som president fram tills att val hålls nästa år.

+ Läget i landet är i skrivande stund osäkert, och Sverige har tills vidare stoppat alla utvisningar till Zimbabwe.

Som journalist I Zimbabwe gäller det att kunna se faran på mils avstånd. Hög tolerans mot tårgas och kapacitet att springa snabbare än Usain Bolt är andra nyckelegenskaper. Efter 17 år som reporter vet jag att yrkesknepen för att överleva inte bara är att kunna göra en intervju, utan framförallt att hålla sig ur vägen för polis och säkerhetstjänst.

Trakasserierna mot journalister i Zimbabwe är så ohejdade och normaliserade att vi har kommit att se det som normalt att bli misshandlade, fängslade och åtalade för förtal. Min strategi har alltid varit att tänka att detta är något jag ändå bara måste göra – jag måste nå ut med de här berättelserna.

»Trakasserierna mot journalister i Zimbabwe är så ohejdade och normaliserade att vi har kommit att se det som normalt att bli misshandlade, fängslade och åtalade för förtal.«

Rapportering kring hbtqi-frågor har varit en särskilt svår uppgift i ett land där ex-presidenten, Robert Mugabe, har sagt att homosexuella är värre än hundar och grisar (han menar att djuren vet skillnaden mellan det manliga och kvinnliga). Att skildra och skriva om hbqti-personer är detsamma som att vara opatriotisk, vilket innebär en risk att åtalas för landsförräderi. Vid den statligt ägda tidningen The Herald fanns en slags självcensur.

Jag skulle aldrig ens ha vågat föreslå ett ämne relaterat till hbtqi-frågor, något jag påmindes om när en skicklig journalistkollega avskedades omedelbart när han »ertappades« med att vara homosexuell. Men även vid den privatägda – vanligtvis mer orädda – tidningen The Daily News drog mina chefer öronen åt sig. När jag som politisk redaktör föreslog en artikel om att en förening för bögar och lesbiska hade mottagit ett internationellt pris för sitt arbete lät mina chefer mig snart veta att »vi inte skrev« om homosexuella.

Thelma Chikwanha intervjuar arbetare för tidningen Daily News på Gwanzura stadium i Harare 1 maj 2016.
Thelma Chikwanha intervjuar arbetare för tidningen Daily News på Gwanzura stadium i Harare 1 maj 2016.

 

Som kvinna och journalist tillkommer ytterligare en dimension. Ofta förekommer sexuella trakasserier och öppen mobbning från manliga kollegor. Jag minns särskilt slagen från en manlig redaktör mitt i allas blickfång på The Heralds redaktion. Någon dag senare kallades jag in till chefredaktören som meddelade mig att jag sades upp för att jag inte presterat väl – samma person som en vecka tidigare hade hyllat mig för mitt fantastiska arbete. Mannen som slog mig befordrades medan jag avskedades och fick utstå inte bara fysisk smärta, utan också besvikelse och skam efter att mitt rykte svärtades ned i den rapportering som följde efter händelsen.

Som »radikal« journalist i Zimbabwe har jag varit med om en hel del. Erfarenheterna har gjort mig hårdhudad, och jag brukade tänka att jag kunde klara av vad än livet kastade i min väg. Men jag hade inte ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig det som väntade mig i Europa.

»Min kollega misshandlades samma dag nästan till döds av män från säkerhetstjänsten.«

Jag reste från Zimbabwe i oktober 2016 för en vecka av möten med redaktörer i Sverige i den brittiska organisationen OneWorlds regi. På flygplatsen i Harare stoppades jag bryskt av män från säkerhetstjänsten som beslagtog min dator och min kamera, antagligen till följd av min mediala rapportering om protester mot president Mugabe veckorna innan. Min kollega misshandlades samma dag nästan till döds av män från säkerhetstjänsten.

 

I Sverige besökte jag bland annat Ottars redaktion. Efter tre dagar i Sverige fick jag ett oroväckande Whatsapp-meddelande från min mamma. Hon berättade att säkerhetstjänsten hade varit hemma hos oss och vänt upp och ner på huset (det första av ett flertal besök de skulle göra). Min mamma brukar aldrig tala om när de letar efter mig. Nu var hon uppenbart rädd. Där och då bestämde jag mig för att gå i exil. Tidigare hade hoten bara handlat om mig. Nu var det plötsligt en fråga om ansvaret för människorna i min omgivning. Det gjorde något med mig.

Thelma Chikwanha Foto: Karin Elfving
Thelma Chikwanha Foto Karin Elfving

»Jag grät mig till sömns den natten. Ett år senare kan jag ännu inte förlåta mig själv för den fara jag utsatte min familj för.«

Jag mötte rasism i Sverige första gången på asylboendet i Västmanland dit jag skickades efter att jag sökt asyl. De vita kvinnorna fick rum som bara delades av två personer, medan svarta kvinnor placerades i rum med sex. Men betydligt värre var det för min vän i »det blå huset« – en byggnad som reserverades för hbtqi-personer. Det behandlades som ett hus för spetälska av de andra asylsökande, och personalen visade inte samma respekt mot dem som bodde där.

Hbtqi-flyktingarna var återkommande offer för mobbning och misshandel av andra asylsökande. Till skillnad från när det hände någon av oss heterosexuella lyfte de som arbetade på boendet inte ett finger för att stoppa trakasserierna. Polisen kom dit men gjorde inte mycket. Det var förkrossande att se i ett land med så fantastiska lagar gällande mänskliga rättigheter och i synnerhet på ett boende som särskilt var till för hbtqi-personer.

»Det var förkrossande att se i ett land med så fantastiska lagar gällande mänskliga rättigheter.« 

Min resa i exil fortsatte. Två månader efter att jag sökt asyl i Sverige flögs jag till Frankrike för att få min ansökan prövad där i stället – detta eftersom jag innan resan till Sverige fått uppsöka franska ambassaden för att söka visum.

När jag kom till Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris eskorterades jag av polismän, som om jag vore kriminell, utan att ens få möjlighet att hämta mitt bagage. Efter två timmar i ett rum med andra flyktingar lämnade en kvinnlig polis tillbaka mitt pass och en papperslapp med en adress dit jag uppmanades att ta mig. När jag påpekade att jag inte hittade i Paris och saknade pengar så lyfte hon sina händer och himlade irriterat med ögonen, innan hon sa att det inte var  hennes problem. Jag insisterade och bad om att åtminstone få pengar för att kunna ta mig till adressen. Då sa hon att jag kunde gå ut på gatan och tigga.

 

På gatan började min verkliga mardröm. Efter att ha frågat personer jag mötte hittade jag till slut fram – bara för att se att det var stängt för dagen. Det var januari och kallt. Den enda plats jag kom att tänka på var polisstationen. Polisen sa att de inte hade något ansvar att hjälpa mig men när jag vägrade ge mig av ringde de till slut till ett Röda Korset-härbärge för hemlösa.

»När jag påpekade att jag inte hittade i Paris och saknade pengar så lyfte hon sina händer och himlade irriterat med ögonen, innan hon sa att det inte var  hennes problem.«

Där fick jag en säng i ett stort rum som delades av både män och kvinnor. Varje gång jag höll på att somna kom någon och försökte ta saker från mina väskor. Det var nästintill omöjligt att ladda min telefon eftersom jag inte kunde lämna den utan uppsikt en minut. På morgonen var vi tvungna att gå ut på gatan med alla våra tillhörigheter klockan 8.00.

När jag dagen efter återigen tog mig till adressen jag fått – prefekturen – hänvisades jag till en annan plats där de bokade in möten för asylsökande. Tillbaka till härbärget. Nästa dag gick jag dit igen men det var för sent för att bli mottagen. Dagen efter kom jag klockan sju på morgonen, men informerades om att det redan var för många före mig i kön. Inte förrän nästkommande dag, efter fyra nätter på härbärget och fem timmar i kö på gatan i januarikylan, blev jag mottagen. Jag fick ett tjockt häfte att fylla i på franska – trots att jag inte alls kunde språket – och tid för ett möte då jag skulle kunna registrera mig som  asylsökande ytterligare en månad senare.

Jag fylldes av uppgivenhet och en obehaglig känsla av att vara osynlig. Jag stod utanför alla system. 

 

Det tog till slut två månader att få plats på ett asylboende och två månader att få medicin för en kronisk sjukdom jag bär på (hade det inte varit för en empatisk socialarbetare och en engagerad läkare hade det tagit betydligt längre tid). Ändå kan jag skatta mig lycklig – jag fick inga men av tiden utan mediciner, och långt ifrån alla asylsökande i Frankrike har turen att överhuvudtaget få ett boende.

Dessutom öppnade en vän till en vän dörrarna till sitt hus under tiden jag väntade, och hon hjälpte mig också att fylla i min asylansökan.

Thelma Chikwanha Foto: Karin Elfving
Thelma Chikwanha Foto: Karin Elfving

 

Varje dag ser jag migranter som lever på gatorna i den glamorösa staden Paris. Det gör mig ledsen men också arg. Var är praktiken bakom orden om mänskliga rättigheter och demokrati som av »den första världen« trycks ned i halsen på oss i Syd?

Nu har jag varit här i tio månader och väntar på beslutet i mitt asylärende, men den här gången har jag inga illusioner. Vi flyr från förtryck i våra respektive länder men förtrycket dyker upp igen i andra former när vi kommer till Europa.

I Sverige och Frankrike har min tidigare så hårda hud börjat krackelera. Ibland när jag ser mig själv i spegeln är det som att jag inte känner personen som stirrar tillbaka. Asylprocessen klär av en lager efter lager och kan till slut beröva en förnuftet om man inte ser upp.

»Ibland när jag ser mig själv i spegeln är det som att jag inte känner personen som stirrar tillbaka. Asylprocessen klär av en lager efter lager och kan till slut beröva en förnuftet om man inte ser upp.«

Det som håller mig i balans är skrivandet, inte minst genom den blogg jag startade för några månader sedan. Där kommenterar jag mestadels politiska och sociala händelser i Zimbabwe, men det senaste inlägget berör ett helt annat ämne: flyktingar i Frankrike. Jag tar upp kontrasten mellan asylprocessens fula sida och det vackra i medmänskligheten hos alla individer som hjälper oss.

 

Om något positivt kommit ur det senaste året är det att jag har blivit en mer inkännande journalist. När jag nu går igenom Gare de l’Est och ser en mamma och hennes barn tigga om pengar tänker jag på allt som har fört dem dit. Och instinktivt vet jag det igen: Jag bara måste göra det – nå ut med berättelsen om mitt, deras och så många andra flyktingars liv.

 

Thelma Chikwanha är journalist och driver bloggen thelmachikwanha.blogspot.fr. 

Den 14 november 2017 fick Thelma besked om att hon beviljats asyl i Frankrike. 

 

Teckna en prenumeration och få en fin premie – aktuell bok eller tygkasse!

Trevlig läsning!

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.