"Min mamma bad mig att lämna landet och pappa bad mig ta gift"

Att komma ut i Sydkorea, vad innebär det? Ottar har träffat en av Sydkoreas största filmstjärnor, Hong Suk-Chun, som gick från folkkär artist till persona non grata över en dag.

För sex år sedan var Hong Suk-Chun den största blinkande stjärnan på den Sydkoreanska kändishimlen. I teve-serien Nam Ja Se från 1999, som var starkt inspirerad av den amerikanska komedierien Vänner, slog han igenom med sin karaktär Ho-Sun, en fjollig fredsmäklande kompis till bråkande kärlekspar som arbetade i en blombutik.

Ho-Sun var ”rolig” för att han drev med och anspelade på homosexualitet, men ändå var heterosexuell. När serien släpptes i Japan blev han utsedd till Sydkoreas roligaste man, och efter att ha ökat tittarsiffrorna på KBS:s morgonbarnprogram med mer än 150 procent, som programledare, blev han landets mest folkkära tv-personlighet. Alla ville plötsligt ha en bit av Hong Suk-Chun och han lanserades hårt i samtliga kanalers talkshows, sjöng koreanska folkvisor i familjeprogram, gjorde reklamfilm för duntäcken och deodoranter och blev erbjuden allt större filmroller.

Från älskad till hatad på en dag

Så en dag, närmare bestämt den 12 april 2000, gick han ut och berättade att han var homosexuell. Han spelade inte längre. Veckan därpå tvingades han lämna alla uppdrag från tv-bolaget, och filmbolagen drog in alla hans skådespelarkontrakt.

Över en natt gick Hong Suk-Chun från att vara landets mest populära programledare för barn, till någon som ansågs vara omoralisk, äcklig, som besudlat det manliga koreanska släktet och som begått ett grymt brott, han hade ljugit för en hel nation. Lurat ett helt land.

Sex år har gått, och jag träffar en 40-årig Suk-Chun i stadsdelen Itaewon, söder om Seoul.

Området är känt för att vara en västerländsk oas, eftersom den amerikanska armén är stationerad här, och för att alla pratar engelska. Platsen beskrivs som ”odygdig” av de inhemska koreanerna, då en öppen prostitution frodas tillsammans med ett hejdlöst supande, och för att merparten av Seouls våldsbrott begås här. Detta är också platsen där homosexuella kan vara helt öppna.

Driver restaurang

Vi möts, Suk-Chun och jag, på en kombinerad bar och restaurang som heter Our Place. Den ligger på våning sex och sju och har takterass. Baren ägs och drivs av honom själv.

Vi försöker påbörja intervjun tre gånger, men avbryts hela tiden av instormande japaner som kommer på besök till restaurangen. De har med sig presenter, blommor och japanskt godis och vill ta bilder. Även personalen stör, eftersom de vill veta hur de ska göra med dagens meny. Suk-Chun viftar med händerna: ”bort, bort!” och ber om ursäkt och säger att vi kan byta rum. Vi går upp till takterrassen. En magnifik utsikt över en stad full av liv och fest breder ut sig. Suk-Chuns restaurang ligger på hörnet av huvudgatan, mittemot nattklubbar och gaybarer.

Han slår ut med armarna och ler belåtet åt den halvt italiensk-inspirerade inredningen, med små kristallkronor, röda dukar, svarta stolar och på väggarna, italienska oljemålningar med halvnakna människor. För några år sedan var det endast en enkel bar och dit mest homofolk kom, men i takt med att affärerna har gått bättre har Suk-Chun kunnat utöka sin verksamhet.

– Our Place är ingen bögrestaurang, den är till för alla, det är därför den heter så, säger Suk-Chun.

Suk-Chun gör ett mycket stiligt intryck. Hans ansikte med den ansade mustaschen och den allvarsamma blicken påminner bitvis om den döde hiphop-artisten Tupac Shakur och jag säger det till honom, men han vet inte vem det är.

En stor filmaffisch pryder ena sidan av baren. Det är en thriller som heter ”Puzzle” och väntas ha premiär i höst. Hong Suk-Chun spelar gangster:

– Det känns helt otroligt att få börja skådespela igen. Jag hade ju mer eller mindre lagt de drömmarna bakom mig, men vi får se vad reaktionerna blir när jag börjar synas i rampljuset igen.

Blev tidigt skådespelare

Lusten att få stå på scen och agera kom som liten. Som femåring följde han med sina starkt troende föräldrar till kyrkan. Han började sjunga i kyrkokören och vid olika tillfällen, när det spelades upp olika scenarier ur Bibeln så var han alltid med som skådespelare på scenen. Efter att ha lyckats med inträdet till Han-Jang Universitetet, Sydkoreas största dramaskola, var han som 25-åring en av de mest lovordade skådespelarna i landet.

Suk-Chun är oerhört tacksam för den här skådespelarchansen och hyllar gärna regissören Lee Mi-Jee som vågade anlita honom efter det dåliga rykte han fått:

– Tre människor har räddat mitt liv, och Lee Mi-Jee är definitivt en av dem.

Vilka är de andra?
– Min mamma och min pappa, för att de födde mig förstås, och min professor Mrs Kang på Han-Jang Universitet för att hon var den person som tvingade mig att komma ut första gången.

Hur då?
– Jag pluggade där i fem år och hon misstänkte att jag var gay ganska tidigt. Så en dag höll hon ett tal om hur viktigt det är att som skådespelare kunna erkänna vem man själv är, och så frågade hon om det var något som jag höll hemligt. Efter att ha nekat tre gånger så erkände jag till slut och sa att jag var gay, och jag började gråta. Alla mina klasskompisar började också gråta och så sa hon, förneka aldrig mer dig själv, även om alla säger att det är fel, är det inte säkert att det är fel.

Kom ut i nationell tv

Ändå höll Suk-Chun det hemligt i nästan nio år till och det var först när tidningen Korean Herald ville göra en exklusiv intervju med honom efter att han tilldelats priset för årets bästa tv-personlighet, som allting blev officiellt:

– Journalisten undrade vad jag tyckte om homosexuella eftersom min karaktär i teve-serien påminde henne om det. Jag svarade att jag tyckte homosexuella personer var som alla andra och då frågade hon mig rakt ut om jag var det och jag svarade ”det kanske jag är”. Efter att hon pressade mig jättemycket, erkände jag slutligen och sa ”visst jag är homosexuell, men jag är fortfarande Hong Suk-Chun”. Jag fick också följdfrågan ”hur länge har du varit det” och jag svarade ”sen jag föddes”.

Suk-Chun stirrar ut igenom fönstret och slutar skratta:

– Jag visste vad jag gav mig in på, men jag hade kanske större förväntningar på att folk skulle kunna älska mig ändå. Jag kunde aldrig tro att jag skulle bli så förföljd som jag blev. Jag förlorade förtroende hos hela det koreanska folket, jag förlorade jobbet och jag förlorade min amerikanska pojkvän, men det är inte vad som smärtade mest. Det var att jag förlorade mina föräldrar.

– Mamma bad mig på sina bara knän att jag skulle lämna Sydkorea. Några år, så att folk skulle hinna glömma. Hon sa: ”du har ju pengar, åk iväg nu!”

Familjen Hong hade krissamtal i hemmet och pappan kontaktade journalisten på tidningen och bad om att få stryka uttalandet. Journalisten vägrade och när pappan kom hem sa han:

– Vi måste ta gift nu! Det finns ingen annan utväg.

De skämdes över mig något enormt. Pappa var allvarlig med giftet, men övertalades av min farbror att inte göra det. Sedan vägrade han prata med mig under tre år och mamma var jättedeprimerad. Jag är ju det enda barnet och hade helt plötsligt smutsat ner min familjs namn för all evighet.

Ångrade du dig någon gång?
– Ja, det gjorde jag då. För min familjs skull. Men samtidigt var det för sent. Jag hann också tänka tanken, vad händer om jag hoppar i Han River? Tar livet av mig? Men vem kommer att bry sig om mig då? Ska jag verkligen ge upp eller ska jag kämpa? Kämpa för att leva och få vara den jag är.

Känner du idag att det var värt det?
– Ja. Även om min amerikanska pojkvän lämnade mig för att jag inte vågade komma ut tidigare, så är jag glad idag för att jag vågade komma ut. Övertygelsen om att det inte är mitt fel är väldigt stark. Att det snarare handlar om omvärldens syn på homosexuella. Mina föräldrar är fortfarande besvikna över att jag aldrig kommer gifta mig eller skaffa barn, men jag kan inte ljuga längre. Jag dör hellre. Att jag förlorade jobbet och anständigheten det kan jag leva med.

Gaycommunityn växer

Jag undrar också om han inte tycker att det är ensamt att vara öppet homosexuell i Sydkorea:

– Även om jag är ensam om att ha gått ut offentligt och erkänt att jag är homosexuell, så är jag ju inte ensam heller, säger Suk-Chun och skrattar. Vi är många och vi blir bara större och starkare. Gaycommunityn här må vara underground, men vi är fria i våra hjärtan.

Hong Suk-Chun sneglar på klockan och tittar mig över axeln mot restaurangbesökarna. Det är dags för kvällens första småsnacks-vända som han kallar det, när han går runt bland borden och småpratar med gästerna.

Innan jag går så säger han ”kampen fortsätter, lita på det!”.

Danjel Ji-soo Nam Lindberg

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 4 2006) 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!