Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Artiklar

Mumsa på kakan (och ha den kvar)

Tomas Hemstad om tonårssex i parken, besöket på bastuklubben och den pirrande känslan av att ha något ogjort – gång på gång på gång.
Läs ett utdrag ur texten här:

Låt se nu, vad minns jag. Jag minns att det luktade gympasal om de galonklädda britsarna. Jag minns att det kändes märkligt att gå omkring med bara en handduk runt midjan, som om vi var i ett jättestort omklädningsrum. Och jag minns att jag blev stressad av alla rum, trappor och korridorer fyllda med män med något sökande i blicken. Till slut ställde jag mig i ett hörn och väntade på att bli vald, som på ett mellanstadiedisco. Efter ett tag kom någon fram, en kort, några år äldre man med kycklinggult hår och ett hårigt bröst och vi gick in i ett rum fullt med små bås målade i primärfärger, rött och blått, vilket ytterligare förstärkte känslan av gympasal. Konstigt nog minns jag inte själva sexet.

Att män överhuvudtaget skulle kunna vara oskulder är historiskt sett ett ganska nytt fenomen. Oskulden var från början en patriarkal garanti, för att flickan som skulle till att besudlas inte bar på några könssjukdomar eller någon annan mans barn. Idag kan vi undvika könssjukdomar genom att använda kondom, vi vet att vulkaner inte är så där värst intresserade av att man kastar ner unga kvinnor i dem och att sex är mer än kuken i fittan. Ändå lever idén om oskulden kvar. Fortfarande finns föreställningar om att den ska sparas till någon som »verkligen betyder något«, att förlusten av den ska vara ett minne för livet, det största någonsin. Risken för besvikelse ligger nog någonstans runt 99 procent.
Jag minns också den där tonårsfyllan i en kylig stadspark i Stockholm. Fumlandet med den lite för stora kondomen, de tafatta försöken att hitta rätt i den kvinnliga anatomin. Och jag minns känslan efteråt. En blandning av stolthet och förvirring. Jag var av med den. Den där förbannade oskulden som stod mellan mig och vuxenvärlden. Men jag var också relativt säker på att det inte var det här jag ville. Att det var fel spår för mig.

Jag var långt i från oknullad, oskulden låg snarare i att koderna var obekanta.

Sedan kommer jag såklart ihåg de där veckorna i 15-årsåldern när jag var bisexuell. Att det kändes enklare att säga till honom än B Ö G-ordet. Han var den första riktiga bögen jag hade träffat. När vi kysste varandra insåg jag att jag aldrig hade fantiserat om att kyssa en man. Jag hade fantiserat om kukar, avsugningar, knull men aldrig om att möta en annan mans läppar.
Jag minns besvikelsen i första gången jag blev knullad. Hur kondomen skavde, hur jag skämdes över att ligga med benen i vädret och hur jag oroade mig över att han skulle dra ut och vara alldeles smutsig. Jag förlikade mig med tanken. Analsex var någonting som funkade bättre i fantasin än i praktiken.

Men så var det han den andra. Han som jag blev förälskad i första gången han såg mig i ögonen. Han som skämdes över extrakilona som samlats på hans muskulösa håriga kropp och tyckte att det var jobbigt att klä av sig inför mig trots att jag var 17 år yngre. Jag tyckte hans kropp var perfekt, den såg ut som en sådan där kropp som jag alltid drömt om att få vidröra men aldrig egentligen trott att det skulle hända. Och när vi skulle ha analsex så sa han »pressa ut som när du skiter« och »runka tills det blir skönt« och »slappna av och räkna till tio«. Och när jag kom den kvällen så var jag hans. Det fanns ingen tvekan om att jag måste stanna med en man som kan få mig att njuta på det sättet. Det spelade ingen roll att vi inte hade någonting gemensamt, att han var förlovad med en man i ett annat land och att hans släktingar trodde att han var straight. Jag lämnade inte hans sida på ett år. /…/

Detta är ett utdrag ur texten – läs hela i pappers-Ottar!

Tomas Hemstad är frilansskribent och bor i Berlin.

Foto: Sofia Runarsdotter

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 3 2010)

Fler artiklar

Reportage

Proud boys inifrån

Experter menar att Proud Boys är en av USA:s farligaste, fascistiska organisationer. Ottar har följt den innersta kretsen på politiska

Insändare

»Israel förtjänar bättre«

Kristofer Åberg skriver replik till krönikan Pinkwashing säljer myten om Israel. Skribenten Shora Esmailian svarar direkt.