Bild krönika Valerie KB.jpg

Valerie Kyeyune Backström.
Valerie Kyeyune Backström.

När hon köper sex

Skildringar av kvinnors sexturism präglas av ett förmildrande skimmer, skriver Ottars krönikör Valerie Kyeyune Backström.

Varför är det så svårt att prata nyanserat, eller kritiskt, om sexköp när torskarna är kvinnor? Om vi använder populärkulturen som en värdemätare för allmänna inställningar – vilket såklart är vanskligt men fortfarande talande – lämnas man ofta med en konfliktfylld känsla. 

Beror det på att de situationer som skildras många gånger skär igenom så många parametrar? När ras och klass läggs till kön blir maktförhållandet mycket skevare. Kanske hänger det också ihop med synen på kvinnan som givet offer i ett patriarkalt samhälle? Då kan kvinnors sexköp i stället läsas som trots, som att ta makten tillbaka, som att äga (bokstavligen) sin sexualitet.

I Sverige har kvinnors sexköp – kanske för att det tillhör ett av våra äldsta chartermål – förkroppsligats med resor till Gambia, även om möjligheterna till sexturism knappast är unikt för resmålet. 

»Då kan kvinnors sexköp i stället läsas som trots, som att ta makten tillbaka, som att äga (bokstavligen) sin sexualitet.«

Ifrågasättandet av kvinnor som åker från Sverige till exempelvis den afrikanska kontinenten för relationer är inte något nytt, inte heller enbart ett resultat av intersektionella feministers och antirasisters arbete. Redan när Kerstin Thorvall kom ut med Svart resa 1987, där hon bland annat skildrar en äldre kvinnas sexmöten på kontinenten, mötte den kritik.

Ändå är det svårt att undgå den förminskande, eller ska man säga förmildrande ton, som präglar samtalet. Invändningarna mot Thorvalls bok handlar främst om moralism kring kvinnlig sexualitet. Det är som att man viftar lite slött med fingret, som en förmaning, en kort invändning i en annars positiv recension, som ett litet problematiserande i en annars subversiv historia.

 

I den hyllade första delen i den österrikiska filmtrilogin Paradis: Kärlek från 2012 ställs vi inför just den problematiken. Vi får följa den medelålders Teresa som åker till Kenya på semester. Även om den uppenbara rasismen flödar i filmen, och de vita österrikiska och tyska kvinnorna oblygt pratar om de svarta männen, deras kön, hud och hur exotiska de känns, är det också något som stöter emot. För filmen klär aldrig av den rasistiska blicken, ger aldrig de svarta kenyanska männen och kvinnorna liv bortom schablonerna.

Trots att berättelsen vänder sig mot maktspelet hos de vita kvinnorna som söker sig till kontinenten för sex, så verkar den aldrig intresserad av att dekonstruera bilden av De Andra. Liksom i berättelser där kvinnor bara är medel för mäns självförverkligande, så ligger fokus, och sympatin i berättelsen, någon annanstans.

»Törstandet efter en ›riktig relation‹, lägger sig som ett förlåtande skimmer över hela situationen.«

Handlar det om den lika klyschiga bilden av att kvinnor söker kärlek, män, sex? Törstandet efter en »riktig relation«, lägger sig som ett förlåtande skimmer över hela situationen, och man pratar om ett »ömsesidigt utnyttjande«. Det är som om könsrollerna omöjliggjorde ett verkligt utnyttjande av en man, som att kvinnan av naturen alltid är underordnad, och som längst kan sträcka sig till ett delat offerskap.

Samtidigt är filmen hela tiden insatt i maktförhållandet, det skildrar hur huvudkaraktären skickligt manövrerar detta – och hur den förmenta romantiken kan upprätthållas till stunden då männen ber om pengar – och då är det dags att bryskt bryta upp dem.

 

Återkommer gör också den feministiska fantasin som verkar så svår att göra upp med: För vita kvinnor som hela tiden offrat sig för (vita) män finns det något subversivt över att äga (svarta) män. Det djupa koloniala mönstret verkar då lättare att förbise.

Och det är tydligt att filmens blick själv är lika fixerad vid att schablonisera männen, som gärna filmas nakna, med fokus på kön och hud. Svartheten förblir stum, mörk, kropp.

»Man är mer intresserad av freakshowen i de vita äldre kvinnorna.«

Den dramaturgi som återfinns i svenska dokumentärer om äldre vita kvinnors sexresor till kontinenten, som i Kanal 5:s Outsiders är symptomatisk för berättelsen. Man är mer intresserad av freakshowen i de vita äldre kvinnorna, än effekterna deras agerande har för den afrikanska befolkningen.

 

Valerie Kyeyune Backström är skribent och grundare av den antirasistiska plattformen Rummet. Under 2016 vikarierar hon som chefredaktör för tidskriften Bang.

 

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!

 

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!