hannas hiv text.jpg

Mediernas rapportering av hiv och aids bidrar till stigmatisering. Foto: RFSU

När rubrikerna tystnat

Det har gått drygt trettio år sedan den första aids-diagnosen ställdes i Sverige. Men medierna påverkar fortfarande vår bild av vem som lever med hiv.

Under tre månader 1986 publicerade Dagens Nyheter 54 artiklar om hiv i Sverige, i Expressen skrevs 28 stycken. 2006 publicerade båda tidningarna tillsammans 21 artiklar under ett helt år och 2009 var siffran endast tolv.

Men svenska medier är inte ensamma om att ha tappat intresset för att rapportera om hiv och aids, trots att det är en pågående global pandemi. En undersökning från 2010 visar att rapporteringen om hiv och aids i de större dagstidningarna i världen har minskat med 70 procent under de senaste 20 åren. Men hur ser bilden som medierna skapat av den hiv-smittade ut, och hur har den ändrats på 30 år?

»Optimistisk prognos: 1 000 svenskar sjuka i aids om fem år - varav hälften redan har dött. Pessimistisk di- agnos: 10 000 svenskar sjuka - varav 5 000 har dött och 70 procent belastar sjukvården i Stockholmsregionen.« Expressen 1986

I augusti 1982 sökte en man vård på Roslagstulls sjukhus i Stockholm. Han hade en rad olika symtom. I svenska medier hade man kunnat läsa notiser om att läkare i USA hade upptäckt en mystisk, dödlig sjukdom som smittade via sex. I september fick mannen diagnosen aids. Medierna rapporterade men intresset var ännu svalt. Han och många andrasom drabbades var homosexuella män, och tillsammans med narkomaner kom de att pekas ut som de som löpte störst risk att smittas.

Tre år senare skulle det läggas till en ny »risk- grupp« (ett begrepp som idag klassas som en myt). »Minst två prostituerade kvinnor i Stockholm har utvecklat antikroppar mot det virus som kan orsaka den fruktade immunbristsjukdomen aids«, skrev Dagens Nyheter i mars 1985. Nu riskerade sexköpande familjefäder att smittas och på så vis sprida viruset utanför de redan utpekade riskgrupperna. Aids blev plötsligt förstasidesstoff!

»Alla som har fyllt 15 ska aidstestas, två gånger om året och de som är smittade ska isoleras i särskilda samhällen. Då kan man komma åt sjukdomen aids. Det menar två forskare i Linköping.« Rapport 1983

Ur oron för det dödliga viruset växte den ena mer uppseendeväckande idén än den andra om hur epidemin skulle stoppas. En läkare i Lund gick ut och tyckte att aidssmittade skulle märkas med »en tatuering i armhålan«, något han i efterhand ångrar. Men läkaren var inte ensam. Okunskap och rädsla fanns inte bara ute i samhället utan även inom vården, och inte minst fick rädslan ta plats i medierna. Tidningarna publicerade bilder på vårdpersonal iklädda rymdliknande dräkter och avlidna svepta i svarta sopsäckar, en bild många av oss fortfarande har kvar på näthinnan.

I media fick aids heta »bögpesten« (Expressen) och »Homosexsjukan« (Aftonbladet), detta trots att forskarna på ett tidigt stadium konstaterade att aids även kunde drabba heterosexuella. Medierna har se- dan dess befäst bilden av hiv som något som drabbar bögar och knarkare. Undantagen finns, men de är få.

»›Dödsängeln.‹ Igår mötte hiv-kvinnan sina offer i tingsrätten.« Expressen 1997

Artikeln rapporterar från en rättegång där en hiv-positiv kvinna stod åtalad för att ha haft oskyddat sex med ett antal män. Det beskrevs hur hon fått hiv av en man hon träffat på semestern och att det hade fått henne att börja hata män, och offren hade råkat ut för hennes personliga vendetta. Det dramatiska kring hiv hade just börjat ebba ut då det nya hotet nådde löpsedlarna: »Hiv-männen« och »hiv-kvinnorna«.

I den svenska nyhetsberättelsen tilldelas hivsmittade några olika roller. Där finns offer, hjältar och förövare. Offren är för det mesta kvinnor som smittas av sina otrogna män eller förförs av charmiga »hiv- män«. De som drabbas av aids i utvecklingsländer beskrivs såklart också som offer, men en annan sort, de är offer för en epidemi som är svår att stoppa på grund av okunskap och fattigdom.

De så kallade »hiv-männen« och kvinnorna blev 90-och 00-talets mest utskällda förövare när det gällde hiv. Ett av de kända fallen är James Kimball, vars riktiga namn visade sig vara Mehdi Tayeb. Berättelsen var som hämtad ur en thriller. Han beskrevs som en charmig casanova och var en flitig besökare av olika nattklubbar i Stockholm. 130 kvinnor och några män anmälde att de hade haft sex med Kimball och polisen misstänkte att 25 kvinnor drogats för att sedan utnyttjats sexuellt.1998 publicerade Aftonbladet ett förstorat passfoto på Kimball där den pixliga bilden fick hans blick att se helt vansinnig ut. Rubriken löd »Hiv-mannens rätta ansikte«.

De som fick gå under namnet »hiv-män« eller »hiv- kvinnor« var rent dramaturgiskt lätta att utmåla som skyldiga eftersom de genom att inte berätta om sin hiv- status lurat sina sexpartners. Ord som brutal, hänsyns- lös och manipulativ förstärkte bilden av en förövare.

I Ingela Lekfalks film Hur kunde hon (2010) berät- tar Lillemor sin historia. Hon levde som gift och fick två barn utan att någonsin berätta för sin make att hon bar på hiv. När allt avslöjades efter 17 år anmälde maken henne till polisen. I medierna gick hon under namnet »hiv-mamman«, och dömdes hårt, både av medierna och i rätten. Men Lillemor avvek från den vanliga bilden av förövare. Till skillnad från den diaboliske Tayeb beskrevs hon som likgiltig, blasé. Hon var inte ute efter hämnd men hon utsatte sin man och barn för allvarliga risker. Genom att berätta sin historia i filmen ber hon om förlåtelse och kan bli både förövare och offer i samma person.

Till den tredje kategorin, hjältar, kan exempelvis modedesignern Sighsten Herrgård och popsångaren Andreas Lundstedt räknas. Båda har gått ut offentligt med sin hivstatus. Och de som tagit den stora risken för stigmatisering som det innebär att ge hiv ett offentligt ansikte, och styrkan i att våga berätta gör dem till hyllade förebilder. Så mejslas rollerna förövare, offer eller hjälte ut i den mediala logiken – och det är svårt med nyanserna.

Debatten kring hiv har förstås handlat mycket om sexualmoral, där sjukdomen görs lika mycket till en konsekvens av ett virus som av att leva moraliskt fel. Dagens Nyheter skrev1986 ett flertal artiklar om de så kallade bastuklubbarna. Klubbarna kallades för »aids- bordeller« och riksdagen var snabb med att 1987 klubba igenom en lag som förbjöd mötesplatserna.

I porträtteringen av hiv-positiva under 00-talet har också den sexuella läggningen spelat roll. De som smittats genom sexuella kontakter fick ofta sin livsstil redogjord för via ord som promiskuös eller sexuellt utåtriktad. Men inte heller heterosexuella har fått stå utan skuld. Varnande fingrar har höjts om ungdomarnas sexuella livsstil. Knullkompisar, one night-stands och kortvariga relationer riskerade att sprida smittan även utanför de definierade »riskgrupperna«.

Etnologen Ylva Brune gjorde redan 1984 en samtidsanalys av mediernas rapportering om aids i Ottar (1/84). Hon jämförde aids med syfilisutbrottet på 1400-talet och hur det ledde till en striktare sexualmoral. Brune menar att de svenska tidningarna visserligen var försiktiga med att moralisera, men att de bidrog till att »skapa en atmosfär kring sjukdomen som förmodligen leder många läsare till ett skräckslaget och moraliserande avståndstagande från allt vad homosexualitet heter«.

Idag har rapporteringen kring hiv och aids minskat avsevärt. Efter bromsmedicinernas intåg under mitten av 90-talet är inte en hiv-diagnos längre detsamma som en dödsdom. De flesta artiklar i de stora medierna som behandlar hiv idag utspelar sig i utvecklingsländer i Afrika och Asien. Men hiv finns i allra högsta grad även i Sverige. 2010 rapporterades 465 nya fall. Men bilden av vem som är hiv-positiv som växte fram i medierna under 80- och 90-talen lever till stor del kvar. Medias ointresse och avsaknaden av nya berättelser kan leda till att stigmatiseringen upprätthålls och att hiv och aids ses som ett u-landsproblem som inte existerar här »hos oss«. Vi får inte låta det bli så.

Text: Hanna Jonsson Löfbom, frilansskribent och har tidigare varit praktikant hos Ottar. 

Den här texten publicerades i Ottar #3 2011. Beställ numret här! 

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!