nazi-lask.jpg

Bild Aron Landahl

Nazistisk kroppskult

I nazismen är reproduktion, kropp och sexualitet viktiga verktyg för att uppnå ett »rent« samhälle fritt från degeneration. Anders Rydell ser hur kroppspolitiken under Tredje riket tydligt återspeglas i nynazismen i dag.

»Hälsofarliga matvanor, dygnet-runt-påverkan av systemets tv, musik och nöjen, urbanisering… Otaliga faktorer samverkar till att bryta ner vårt folks livskraft, vår försvarsvilja och vårt naturliga jag«. Så lyder ett stycke ur en text från 2006 på sajten Nordfront, som drivs av Svenska motståndsrörelsen, en militant nynazistisk organisation. Texten som har titeln »Mental ockupationsstrategi« målar upp en apokalyptisk vision av dagens Sverige. Ett land och folk som befinner sig i rasligt, mentalt, politisk och kroppsligt förfall. 

En närmast absolut paranoia präglar texten – hoten, fienderna lurar överallt: smygislamiseringen, världsjudendomen, statsfeminismen, masskulturen. »Hot« som känns igen. 

Men det är framför allt något annat som bekymrar skribenten Henrik Pihlström. Ett hot som mer än någonting annat utarmat svensken: myskvällar. Artikelförfattaren beklagar sig över hur en alltför bekväm och materialistisk tillvaro har brutit ner svenskarnas livskraft och gjort dem svaga. Svenskars veka kroppar och sinnen har gjort dem till offer för angrepp: »Starka skulle vi stå emot påverkan från de parasitära element vilka genom sin natur försöker få friska kroppar att insjukna och bryta sönder det som insjuknat. En gröda som gror i god mylla växer sig både frisk och stark så den kan överleva parasitangrepp. Parasitens skadeverkan är alltid värst på den sjuke och svage, sådan är naturens lag.« 

»Det är som ett destillat av det moderna samhällets alla rädslor, paranoior och giftlarm samlade på ett ställe.«

Metaforen ska förstås på två plan, då »parasitangreppet« som hotar både är kroppsligt och andligt. Men oavsett om angreppet är mentalt eller fysiskt så är det kroppen som står i centrum för metaforen. En föreställning om att »den vita kroppen« befinner sig i ett pågående syndafall. 

Bild Aron Landahl

Den här apokalyptiska texten utgör inget undantag på sajter som Nordfront. Förutom texter om muslimer, judar och kulturmarxister så är texter i kategorin »hälsa, träning och livsstil« ett av de allra vanligast förekommande ämnena på nynazistiska sajter och forum. 

Flödet på Nordfront, som är en aktivt uppdaterad nyhetssajt, är avslöjande för hur Svenska motståndsrörelsen betraktar samtiden. Genom ett noggrant urval av nyheter och refererat från andra nyhetskällor byggs en samlad bild upp av hälsoläget: »Läsk förkortar ditt liv«, »Mobiler och surfplattor dödar oss i förtid«, »Allt fler psykiskt sjuka«, »Stor ökning av pollenallergi i väst« och »Artificiellt ljus stör din sömn och kan orsaka cancer och depression«, lyder några av rubrikerna på sajten. Det är som ett destillat av det moderna samhällets alla rädslor, paranoior och giftlarm samlade på ett ställe. Här blir de del av ett större sammanhang – de är alla bevis för det pågående förfallet. 

Men trots moderna hot som sockerfri läsk, surfplattor och lysrörsarmaturer så är idén om ett andligt och fysiskt syndafall i själva verket en av nazismens äldsta myter, den om människans degeneration, dess mentala och fysiska förfall. I dagens svenska nynazistiska rörelse har en gammal myt om rasens urartning återuppstått i ny skepnad. 

 

Idén om degeneration uppstod långt före nationalsocialismen, i det mörkare bakvattnet av Charles Darwins evolutionsteori. Föreställningen om fysisk och mental degeneration blev en allmänt spridd förklaringsmodell av de snabba förändringar det västerländska samhället genomgick i vetenskapliga, nationalistiska och högerextrema kretsar i västvärlden i slutet av 1800-talet.

Industrialiseringen och krav på demokratiska och sociala reformer hotade att rubba den gamla världen där hierarkier och människans plats i samhället och världsordningen var given, av gud eller naturen. 

Den moderna medicinen och det välfärdssamhälle som höll på att ta form ansågs rubba det naturliga urvalet, då även de svaga och »mindervärdiga« nu överlevde och fortplantade sig. Skräckscenarier målades upp av de nya industrialiserade metropolerna där en rotlös underklass frodades i dekadens, social oordning och där raser blandades. Den franska aristokraten Arthur de Gobineau hade redan på 1850-talet i sitt verk Essä om de mänskliga rasernas ojämlikhet varnat för att ökad kosmopolitism och de mångkulturella miljöer som den internationella handeln skapade skulle leda till den ariska rasens undergång.

I slutet av seklet började konstnärer i den premoderna rörelsen utmana de skönhetsideal som varit givna sedan antiken. Den mänskliga kroppen som absolut måttstock utmanades till förmån för mer subjektiva och inre skildringar av världen hos impressionismen och symbolismen. 

»Att föda barn blev en nationell plikt och de som födde många barn fick medaljer.«

Särskilt stort inflytande för idén om att det pågick en degeneration fick den judisk-tyska läkaren Max Nordaus bok Entartung som utkom 1892. I boken riktar Nordau ett våldsamt angrepp mot tidens konstriktningar – naturalismen och symbolismen – som han stämplar som sinnessjuka. Enligt Nordau är den nya konsten, och dess »förvrängning« av människokroppen, ett symptom på den västerländska civilisationens degenerering. 

Motreaktionen mot den nya moderna världen tar flera uttryck. Bland annat i den friluftsrörelse som blommar upp runt sekelskiftet 1900 och som i Tyskland tar form i skogspromenader, alpturer och vildmarksromantik i Wandervogel-rörelsen. Med inspiration från romantiken ville man återvända till ett enklare och mer okonstlat liv. Efter nazisternas maktövertagande 1933 skulle Wandervogel-rörelsen uppgå i Hitlerjugend. 

Samtidigt som Wandervogel-rörelsen tar en ny vetenskap form i början av seklet: rasbiologin. Över hela västvärlden, men framför allt i länder som Tyskland och Sverige, anses det nödvändigt att bevara den sunda, ariska, renblodiga bondestocken – och skydda denna från metropolernas skadliga inflytande i form av sexuell perversion, rasblandning och allmän degeneration. 

»Kroppskulten reducerade människor till enkla biologiska funktioner, kvinnor som födselmaskiner, och män som kanonmat.«

Dessa idéer ska få sitt mest extrema uttryck i den framväxande nationalsocialistiska rörelsen – där den »ariska kroppen« blir till en kult. 

 

I Hitlers Tredje rike var kroppen ett mikrokosmos, en spegel av den hälsosamma staten. Den folkhälsopolitik som tog form i Nazityskland under 1930-talet blev på flera sätt en extremare variant av den politik som årtionden senare skulle implementeras i många välfärdsstater. Till exempel så genomförde Hitlerregimen världens första antirök-kampanj, ett halvt sekel före rökningens skadlighet på allvar blev en folkhälsofråga i resten av världen. Rökning förbjöds i lokaltrafiken och reglerades på restauranger och offentliga platser. Orsaken var att tyska forskare hade visat på sambanden mellan rökning och lungcancer – men än viktigare på de negativa effekterna på reproduktionen. Den nya »herrerasen« skulle avlas fram i ett rökfritt samhälle. 

I det krig mellan raserna som nazisterna föreställde sig pågick blev den kvinnliga kroppen ett biologiskt vapen. Därför ansågs det helt nödvändigt att öka reproduktiviteten. Abort var förbjudet för »friska« kvinnor och preventivmedel begränsades. Att föda barn blev en nationell plikt och de som födde många barn fick medaljer.

»Nakna muskulösa män och slanka kvinnor poserar i yogalika poser eller åker skidor helt näck.«

Inom den nazistiska konsten porträtterades dessa mödrar som hjältinnor. Kärnfamiljen var viktig, men reproduktionen ännu viktigare. Därför uppmuntrade Heinrich Himmler sina SS-män, som skulle uppvisa en rasren släktkarta tillbaka till 1700-talet, att sprida sina gener mer »fritt«. Tusentals ogifta »ariska« kvinnor rekryterades för att föda. Genom det så kallade Lebensborn-programmet föddes tiotusentals SS-barn, där mödrar togs omhand genom speciella kliniker. Allra flest föddes i Norge – över 8 000 barn. 

I boken Der Mensch und die Sonne (Människan och solen) från 1926 av fotografen Hans Surén avbildas nakna män och kvinnor som stod som ideal för den sunda »ariska« kroppen.
Leni Riefenstahl fotograferad av Martin Munkácsi.
Nazistregimens högst ansedda konstform var skultpur, skulptören Arno Breker skapade ideal.
Det centrala politiska projektet i den tyska nationalsocialismen var dock att stävja den fysiska och mentala degenerationen. Och det skulle göras genom rasbiologin, där raslagar förbjöd »rasblandning«, över 400 000 människor tvångssteriliserades. 300 000 psykiskt sjuka och funktionshindrade personer mördades i hemlighet mellan 1940 och 1945. Men också genom att lyfta tyskarna ur sin fysiska apati. Organisationen Kraft durch Freude (Styrka genom glädje) arrangerade fysiska aktiviteter för den tyska arbetarklassen som hälsoklubbar, sportarrangemang, gymnastik och dans för flickor. Över tio miljoner tyskar skulle komma att ta del av arrangemangen. 

Men allra tydligast var kroppskulten inom kulturen. Den nakna hälsosamma kroppen skulle visas upp och dyrkas. Som i fotografen Hans Suréns bok Mensch und Sonne (Människor och solen, 1936) där nakna muskulösa män och slanka kvinnor poserar i yogalika poser eller åker skidor helt näck. 

Inom skulpturen, regimens högst ansedda konstform, kom skulptören Arno Breker att hugga fram nakna monumentala manskroppar med lika monstruösa hakor.

Som ett nationellt kultobjekt kom den nakna kroppen att i en teknisk mening avsexualiseras, som den amerikanska författaren Susan Sontag skriver i sin essä Fascinating Fascism från 1975: »Målare och skulptörer under nazisttiden avbildade ofta det nakna, men de var förbjudna att visa alla kroppsliga brister. Deras kroppar ser ut som bilder från manliga hälsotidningar: Pinuppor som är både skenheligt asexuella och (i en teknisk mening) pornografiska, eftersom de var en fantasins perfektion.«

Men kroppskulten nådde kanske sin kulmen hos nazistregimens främsta filmare – Leni Riefenstahl. Hennes film om de olympiska spelen i Berlin 1936 inleds med en lång sekvens där grekiska statyer övergår till nakna manskroppar i samma poser. Skulpturer som får liv i den ariska kroppen. Susan Sontag menar att alla Riefenstahls filmer var centrerade kring ett gemensamt tema: »återfödelsen av kroppen och samhället«. 

»Den perfekta kroppen« var som kult så central eftersom den var en direkt gestaltning av nazismens fantasi om en vackrare värld, i avsaknad av biologiska och konstnärliga skavanker. Den moderna konstens »fulhet« möttes med äckelkänslor. Form och biologi var en och densamma.

»Utrensningen av ›defekta‹ kroppar från tyska museiväggar 1937 var ett försteg till utrensningen av riktiga människor.« 

Inom den nazistiska konstkritiken på 1930-talet jämfördes verk av Matisse och Picasso med fotografier av funktionsnedsatta människor. Ett brott mot formen var ett brott mot naturen. Utrensningen av dessa »defekta« kroppar från tyska museiväggar 1937 var därför ett försteg till utrensningen av riktiga människor. 

Åttio år senare drömmer svenska nynazister på samma sätt om en kroppslig återuppståndelse – med ett tankegods som i princip är hämtat från Tredje riket. Skillnaden är att dagens nynazister ser degenerationen i ett samtida ljus. Det är inte minst märkbart i de texter om konst som återfinns på sajten Nordfront: »Under de senaste decennierna har vi kunnat se en utveckling där det vackra, uppbyggande och äkta fått stå tillbaka till förmån för det fula, destruktiva och falska«, skriver Nordfront i en anonym ledartext 2004. 

Det är inte bara läsk och soffsittande som attackeras utan även modevärlden och Hollywood som »infekterar« det svenska folket med främmande och »nedbrytande« kroppsideal. Precis som hälsopolitiken i Nazityskland förespråkas en slags renlevnadslivstil där man ska avhålla sig från lyckopiller, anabola steroider, narkotika och alkohol. 

Klas Lund, Svenska motståndsrörelsens ledare, förespråkar »strikt nykterism«: »Dagens uppväxande generationer, våra rekryter, är förgiftade både kroppsligen och andligen. I enlighet med vår helhetssyn inser vi att andlig och kroppslig regeneration är beroende av varandra«, skriver Klas Lund i en text om »Att leva som nationalsocialist« 2011. »Lekar« som fotboll och tennis bör undvikas, då träning ska ha praktisk användning. Lund förespråkar bland annat kampsporter, styrketräning och »vandring i skogar och berg«. 

Ett av Svenska motståndsrörelsens vanligaste arrangemang är just träningsresor för rörelsens »kampgrupper«. Men renlevnad och träning har inget egenvärde – det är aldrig en fråga om strävan efter individuell lycka. I stället är det en förberedelse för den kamp som väntar. I rörelsen är individen alltid underordnad kampen, rasen och ledaren: »Det viktiga är hur man väljer att leva livet och hur man väljer att dö. Materiellt välstånd i form av pengar, underhållning och bekvämlighet är temporära saker men dina handlingar är permanenta«, skriver en av Nordfronts skribenter i en text om rörelsens högre mål. 

Det avspeglar ideologin i Tredje riket, där hälso-politiken i slutändan syftade till ett mål – att avla fram en generation av självuppoffrande soldater. 

»Kroppskulten reducerade människor till enkla biologiska funktioner, kvinnor som födselmaskiner, och män som kanonmat.«

Kroppskulten reducerade människor till enkla biologiska funktioner, kvinnor som födselmaskiner, och män som kanonmat. Att föda och att dö är den absoluta uppoffringen. På detta sätt är kroppskulten förbunden med en annan av nazismens centrala kulter: den heroiska döden. 

Det var ingen tillfällighet att det bredvid de nazistiska nakenstudierna under 1930-talet hängde verk som förhärligade döden – soldater frusna i dödsögonblick när de stiger upp ur skyttegraven och träffas av en kula. Det var en döds- och skönhetskult som skulle få miljontals människor att villigt gå en meningslös död till mötes. 

Men det finns en inneboende paradox i kroppskulten, som både 1930-talets nazister och dagens nynazister undviker att tala om. Om den »ariska rasen« och kroppen är så överlägsen – hur kommer det sig att den är så svag för »nedbrytande« influenser? 

Nazisternas paranoida rädsla för »främmande blod«, dekadent leverne och fysiskt förfall avslöjar en bräcklighet. Den »ariska kroppen« är i själva verket en glaskropp, en vacker skulptur så ömtålig att den ständigt hotar att falla till marken och krossas. Bör verkligen en »övermänniska« falla offer för något så harmlöst som läsk, pollen och surfplattor?

 

Anders Rydell är kulturchef på Hallpressen

Aron Landahl är illustratör

 

Ottar går att beställa här!

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

Trevlig läsning!

 

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!