No_more_babies2.jpg

Illustration: Emma Hanquist

No more babies

Plötsligt började bebisarna ploppa upp som micropopcorn i bekantskapskretsen. Tomas Hemstad upptäcker att gränsen inte längre går vid sexuella preferenser – utan mellan barn och barnfri, och önskar sig ett annat sätt att vara vuxen.

Du borde inte umgås med så många heteros, sa han. Jag var runt 20 och tyckte uppmaningen var märklig. Han närmade sig 40, var min partner vid tillfället och hade inget emot att utveckla sitt resonemang. »De kommer att överge dig när de skaffar barn. Du kommer inte höra av dem på tio år och sen skiljer de sig och vill plötsligt ut och dansa som om inget hade hänt«. Jag tyckte det var löjligt, tänkte att mina vänner var annorlunda.

Men av någon anledning etsade det sig fast. Och för några år sedan började barnen dimpa ner. Det var som micropopcorn. Först ett, sen ett par till, sen ett efter ett i en rasande takt. Processen väckte delade känslor i mig. Självklart blev jag glad varje gång å deras vägnar. Det lajkades i facebookfeeden med avlägsna vänner, hälsades på hos närmre. Vi sa att vi skulle fortsätta träffas iallafall. Så blev det inte för det mesta. För när ett barn med två närvarande föräldrar föds så är det som en enhet som liksom sluts. Att bilda familj är på något sätt att slå upp en liten mur runt de sina. Den lilla familjeenheten har nya behov, nya vanor och rutiner och nya regler. Och som vän kan det vara svårt att förhålla sig till detta.

»Att bilda familj är på något sätt att slå upp en liten mur runt de sina. Den lilla familjeenheten har nya behov, nya vanor och rutiner och nya regler.«

Nu några år efter 30 bor jag i Berlin och merparten av mina vänner är varken hetero- eller homosexuella, utan barnlösa. Allt medan jag blir äldre upptäcker jag att den röda tråden inte går vid sexuella preferenser utan mellan föräldrar och icke-föräldrar. Samtidigt blir familj ett allt viktigare begrepp ju äldre man blir, även för oss som inte velat, lyckats eller kunnat skaffa barn. Och jag upplever att vi i våra självvalda familjer hämtar samma näring som mina andra vänner gör från sina barn.

Det finns i det här sammanhanget mycket att säga om populärkulturens bild av föräldrar respektive barnfria, inte minst tv seriernas. Till exempel kan man konstatera att för en välbärgad, nästan alltid vit, övre medelklass så funkar det finfint att bryta lite mot normen. Men även om man välvilligt tolkar detta som att samhället blivit mer tillåtande, landar idealet ändå i samma dröm om kärnfamiljen. Det handlar aldrig om att våga leva annorlunda utan om att vara annorlunda och lyckas passera som normal.

I NBC:s sitcom Up All Night finns en rollfigur som är återkommande i den kulturella bilden av barnlösa i form av Maya Rudolphs Ava. Hon är singelkvinnan dragen till sin spets. Rik som ett troll, fullständigt egocentrerad och helt ansvarslös. Ava glider in vid midnatt till de nyblivna föräldrarna och häller upp ett glas vin och undrar om det inte är dags att dra på fest. Föräldrarna skrockar, låter henne hållas och ger varandra menande blickar. För egentligen är det ju synd om Ava – hon är egoistisk för att hon inte har en bebis som förändrat henne, gjort henne hel, lärt henne att älska på riktigt.

Det är en kulturell stereotyp som återkommer, inte bara i sitcoms och dramaserier, utan även i det offentliga narrativet runt föräldraskap. Nyblivna föräldrar minns hur de brukade braka hem från krogen på nattkröken, spy i en papperskorg och krascha hem hos någon älskare för lite kravlöst sex. Det blir bilden av livet utan barn, ett ryggradsliv där man lever som ett rö för vinden och inte har ett ansvar i världen. I Simpsons säsong 15 har vi avsnittet Marge vs. Singles, Seniors, Childless Couples and Teens, and Gays. Där bildar den återkommande axelvaddade karriärskvinnan Lindsey Naegle en aktionsgrupp bestående av singlar, pensionärer, barnlösa par, homosexuella och tonåringar som lyckas driva igenom lagar om att olydiga barn får elchockas i offentligheten och att skolbussen ignorerar barnen för att ta med pensionärerna på casino.

»När någon i San Franciscos bögkvarter Castro klottrar »No more babies!« på toalettväggen så handlar det inte om hat mot barn eller ens föräldrar. Det handlar om en välgrundad rädsla för minskad rörelsefrihet«

Det är lätt så det kan framstå när man försöker argumentera för barnfrias rätt till offentligheten; som att man vill röka crack i lekparken och köra jetski i plaskdammen. Men när någon i San Franciscos bögkvarter Castro klottrar »No more babies!« på toalettväggen så handlar det inte om hat mot barn eller ens föräldrar. Det handlar om en välgrundad rädsla för minskad rörelsefrihet, om att vilja bevara integriteten i ett område som kulturellt under en lång tid faktiskt tillhört andra än barnfamiljerna. I det sammanhanget så tror jag inte att det spelar så stor roll hur man ser på föräldraskap, vilka politiska värderingar man har eller om man är homo, bi eller hetero. Det finns reella skillnader mellan föräldrar och icke-föräldrar. De privilegier och det ansvar som man har som förälder ställs mot dem man har som barnfri.

Migrationsströmmen mot Berlin har handlat om många saker, bättre bostadssituation, öppnare kulturklimat och billigare levnadsomkostnader är sådant som brukar nämnas. Men jag tror att Horace Engdahl satte fingret på spiken när han efter sin flytt till Berlin kallade Tyskland »ett Sverige för vuxna«. När jag ser på mina vänner som flyttade hit när de var runt 30 så finns det ett samband med vad som hände med Stockholm före och runt den senaste babyboomen. Kaféer gick från att vara rökiga tillhåll för skolkande elever, arbetslösa och kulturarbetare till att bli fräscht upplysta lattebarer för stressade föräldrar i farten. De sista mörka mystiska hålen i staden ersattes av gallerior fyllda med organisk tvål och rustika ljusstakar. Det urbana rensades ut till förmån för en medelklassig TV4-tillvaro.

»Antingen skaffar du barn och anpassar dig eller också ligger du jävligt lågt.«

För oss som inte skaffade barn, eller planerade att göra det, kändes det som om staden inte längre erbjöd oss något andrum. Som att det rådde en sorts konsensus att antingen skaffar du barn och anpassar dig eller också ligger du jävligt lågt. För med barnen kom också den nya synen på livet. Krogen var en ytlig köttmarknad. Rockklubben var ett irriterande fyllehak. Och dansstället var fullt av desperata knarkare. »Jag kan inte fatta nu att det där brukade vara mitt liv«, sa de alla i kör, och för oss som fortfarande levde kvar var det bara att svälja och ta emot och återigen gratulera åt underverket som spydde upp lite äppelmos.

Att flytta till en stad som Berlin är att flytta till möjligheten att dansa till klockan åtta på morgonen på en onsdag utan att skämmas – och möjligheten är oftast viktigare än praktiken. Att veta att man inte blir utmobbad i hyreshuset för att ens dygnsrytm inte följer klockan, att slippa känna sig utanför bara för att man lever ett liv som inte nödvändigtvis följer de strukturer som anpassats för just barnfamiljer. Och att inte behöva känna sig omogen, självisk, nuckig eller annorlunda för att man valt att inte föröka sig.

»Jag skulle vilja se lite mer respekt för oss som valt eller inte valt, men hur som helst inte blivit del av föräldraskaran. Jag skulle vilja att vi tilläts bli vuxna på andra sätt, att vuxenhet inte nödvändigtvis var synonymt med föräldraskap.«

Jag skulle vilja se nya narrativ runt barnlösheten, narrativ som handlar om hur kollektivt det barnlösa livet faktiskt kan vara. Som handlar om det ansvar som vi barnlösa tar för varandra medan föräldrarna i viss mån försvinner. Att vara barnlös är att bli uppringd mitt i natten av en vän som är deprimerad och måste prata. Att vara barnlös är att hjälpa en kompis med hepatit C att städa för att hen själv inte orkar. Att vara barnlös är att följa med en älskare på hens mammas begravning för att hen inte har någon annan att gå med. Jag skulle vilja se lite mer respekt för oss som valt eller inte valt, men hur som helst inte blivit del av föräldraskaran. Jag skulle vilja att vi tilläts bli vuxna på andra sätt, att vuxenhet inte nödvändigtvis var synonymt med föräldraskap. Våra barnlösa familjer, oavsett om medlemmarna är strejta, bin eller homo har också behov av utrymmen och mötesplatser.

Jag har aldrig ångrat att jag umgicks, och umgås mycket med heterosexuella, så som jag varnades för då för 10-15 år sedan. Men där i forntiden runt millennieskiftet hade vi faktiskt inte kunnat ana hur många av våra hbt-vänner som skulle skaffa barn. En vän som är singel och bög sa att han nu vid 46-års ålder började beskrivas som »ungkarl«. Det fanns inte ens i bögvokabulären förut. För samtidigt som jag gläds åt alla regnbågsfamiljer så skulle jag vilja hurra lite extra för oss som inte skaffar barn – bögar som strejta. Jag tror nämligen att vi behövs minst lika mycket.

 

Tomas Hemstad är frilansskribent

 

Ottar går att beställa här!

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

Trevlig läsning!

 

Ur nummer: 

Kommentarer

Bra vinkel; tillägg till artikeln! Jag tänkte på vänner jag har som har barn o inte försvinner för det. Det finns människor som inte fastnar i hollywooddrömmens kärnfamilj. Även om de får barn ^^

I en period har man skitmånga polare och festbekanta, några år senare har man bara fem procent av dem kvar och sitter nere i verkstaden och svarvar pinnar på helgerna, fast så plötsligt ringer det femton föreningskompisar och vill svarva tillsammans. Det går upp och ner. Jag tror och hoppas att detta är en del av livet, inte bara en konsekvens av om man skaffar barn eller inte.

Man kan vända på det. Vad är det egentligen som är så tabu med att byta bekantskaper? Att isolera sig? Att plötsligt stänga grindarna till hemmet, leva kärnfamilj ett tag för att sedan tröttna lite och gå ut på klubb igen.

Faser i livet. Dem vill jag ha! Jag ser fram emot dem. Har man ambitionen att behålla alla sina nära vänner livet ut får man anstränga sig som fan. Det är inte alltid värt det.

Jag kan verkligen hålla med om att småbarnsföräldrarna får onödigt många revir i Stockholms offentliga miljöer, fast kanske kollar vi på de mest förutsägbara platserna.

Om/då jag skaffar barn så hoppas jag att jag och min partner kommer att isolera skiten ur oss ett tag. Det handlar inte om att jag har köpt livsstilen "småbarnsförälder" och dissar vänner av ren lathet eller rädsla för det gamla och "sunkiga" kroglivet. Det handlar om att jag vill testa något helt nytt till hundra procent.

För övrigt, i mina ögon är lika fabrikspacketerat förutsägbart att tro att friheten och alternativen finns i Berlin som att lyckan hittas i tvåan i Årsta med partner och barn. Åk till Berlin, det dröjer inte länge förrän klubbandet blir toknorm. Allt blir toknorm såvida man inte verkligen brinner för något. Jag älskar att sortera barytpapper just nu. Jag vill INTE klubba i Berlin. Jag vill INTE bo i kollektiv. Jag vill INTE bo i tvåsamhet i Årsta. Jag vill sortera barytpapper och äta choklad i kontrollerad isolering.

Tack för text. Som heterosexuell kvinna i trettioårsåldern med ett decennielångt förhållande bakom mig är beslutet att inte skaffa barn långtifrån okomplicerat. Jag har aldrig, annat än i korta, snabbt övergående ögonblick känt ngn längtan efter barn, inte för att jag inte tycker om barn, (detta känner jag mig alltid tvungen att lägga till - och det är sant), utan för att jag känner att det liv jag och min sambo har är så otroligt bra, så rikt och meningsfullt och roligt och jag vill helt enkelt inte byta bort det. Men trots att jag står stabilare i detta val än i många andra val när det gäller mitt liv är det ett beslut som måste fattas om och om igen. Det är som att hela tiden simma mot en flod. Simmar man med floden märker man den knappt men om man står stilla blir flödet påtagligt hela tiden. Jag har till och med gått i terapi för att att jag har tänkt att det måste vara något fel på mig som känner mig glad och stabil i ett lyckligt förhållande men ändå inte vill ha barn. (Min sambo vill inte heller vilket är min smala lycka.) I min umgångeskrets är jag nästan ensam om att inte ha barn och jag kan känna en väldigt stor sorg över hur de nära vännerna faller bort en efter en. Det är ingens fel, men jag sörjer ändå. Samtidigt säger det väl något om hur våra umgängeskretsar ser ut: upplevelsen att "alla får barn" avspeglar ju en välidgt homogen bekantskapskrets, rent åldersmässigt. Jag känner mig egentligen inte dömd, men söker febrilt efter det som Tomas skriver om, ett annat, legitimt, sätt att bli vuxen.

Väldigt fint och sant. Bra tankar. Känner mig inte lika "onormal" för att jag inte hittat drömprinsen än = skaffa familj. Tack.

men du skojar? jo, kanske om man bort i schiessheim någonstans, men i de större städerna fungerar det helt suveränt med barnomsorg PLUS att det finns en mängd förmåner för nyblivna föräldrar. förstår inte alls hur du menar.

Jag tror egentligen inte att det handlar så mycket om ifall man har barn eller inte, utan mer om att man inte ska dömma någon, varken för valen att skaffa barn eller för valen att inte skaffa barn.

I think I understand the feelings of my (mostly queer) friends who have chosen to inhabit a child free existence. Being a parent was not a role I ever envisioned for myself. It was not something I felt I needed in my life nor was it something I saw as a necessary accessory in my life. Like many queers I know I professed to love (some) children but what I really liked was that I could give them back! My work was my baby and my contribution to the world. I too made the erroneous assumption that 'breeders' were reproducing in a quest for a membership card in the world of NORM-als.

But you know, I really wish we could move on with this discussion and and resist the impulse to re-order the world into yet more binary camps-like parents and non-parents.

Sure, when people become parents they DO drop out of the club scene-at least for awhile-and by the time they are ready to party again they are probably too old and too sober to enjoy it. Guess what? This happens to lots of people whether they have kids or not. It's called 'Youth Culture' for a reason.

I agree with Tomas Hemstad (who I adore btw) that people who choose not to parent should be treated with a hellava lot more respect. Yet we all have the misfortune to reside in a world saturated by hetero-normative expectations. Wouldn't it be better to spend our energy fighting the real enemy or are they just too Goliath to take on? Better to knock down people in our own communities eh?

I've had more than a few queer people ask why I wanted to become a parent. A good question and one I'm happy to answer provided they ask the same to their own straight sisters/brothers/cousins/friends. But they do NOT. You know it. I know it. It's only queers who are questioned/interrogated when they declare their desire-to parent. So suspect...because we all know only straight people should be breeders.

I dearly queerly wish that my non-parenting queer friends would give up their investment in reproducing the QUEER NORMS that insist polyamory and childlessness are the only true forms of queer resistance. I know that I AM sometimes a baby bore...but it's a lot like being madly in love. I dropped out for a year to devote myself to bringing a new being into this world who may or may not be a resistance fighter like hen's MaPa (that's me).

Thanks for this article, my LGBT friends don't have kids yet but they're not childfree. Close friends have been older gays and I'm also aware of their need to organise as a childfree community when someone has cancer. The fear I have is to have the tiny queer community I know dissolve as the straight one I have also been part of has. I'll be left relying on family and as someone who had wished I gotten fostered since 2 decades, will my fate be, every month, to tell myself that was the peak of dysfunctionality but carry on with that "community" (family)? Speaking of which, why are LGBT also being assimilated in straight (im)morality and no one I know wants to be foster parent to a transexual teenager who has become homeless, because that's the responsibility of the organisation. Why not of the community? Why do they want babies? That's my response if people ask why I don't want any, a question which has become the norm in LGBTQ culture as much as it is in straight (stejta) culture, because it's the wrong question and it is at the crux of discrimination against childfree. If it were phrased correctly, they would ask me 'Why does capitalism want babies?' and I could answer better.

Hej alla. Jag är en tjej/ung quinna på 24 barr. Jag är född och uppvuxen i Sthlm, till min stora glädje. Det är en fin stad. Men nu på senare dar har jag tyckt mig uppleva en förändring som jag tror inte bara är subjektivt upplevd utan är ett bestående faktum när det kommer till det sociala klimatet. Jag är dessutom en känslig individ som lätt känner av stämningen och jag måste säga att Stockholm tar priset i ängslighet. Fan vad folk går omkring och känner sig vilsna och ansträngda i samma kvävda andetag! Vart tog esprin och det naturliga humanitära vägen? Med tanke på att vi står som världens mest moderna land borde vi ju kommit lite längre än såhär. Och då menar jag att vi kan ta det lite lugnt och acceptera att vi gillar olika, vissa vill ha kids andra inte och vid olika tillfällen i livet. Jag vill göra massa grejer innan jag skaffar familj men känner mig typ oprioriterad som individ i det här töntiga samhället som hyllar kärnfamiljen och hela den prylen. Visst kan det va gött med ungar men vi kan inte mobba ut dom som för tillfället inte har nåra. Jag fattar att folk som besitter lite intellekt och etik drar till typ Berlin för att kunna andas. Med eller utan barn. Man vill ju liksom kunna ta en kaffe på ett café utan att få magsår av allt stressande. Give Peas a Change.

Det ar en sannerligen tanvard artikel om enkelsparig normativitet, klok och bra skriven!

Sidor

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!