No_more_babies2.jpg

Illustration: Emma Hanquist

No more babies

Plötsligt började bebisarna ploppa upp som micropopcorn i bekantskapskretsen. Tomas Hemstad upptäcker att gränsen inte längre går vid sexuella preferenser – utan mellan barn och barnfri, och önskar sig ett annat sätt att vara vuxen.

Du borde inte umgås med så många heteros, sa han. Jag var runt 20 och tyckte uppmaningen var märklig. Han närmade sig 40, var min partner vid tillfället och hade inget emot att utveckla sitt resonemang. »De kommer att överge dig när de skaffar barn. Du kommer inte höra av dem på tio år och sen skiljer de sig och vill plötsligt ut och dansa som om inget hade hänt«. Jag tyckte det var löjligt, tänkte att mina vänner var annorlunda.

Men av någon anledning etsade det sig fast. Och för några år sedan började barnen dimpa ner. Det var som micropopcorn. Först ett, sen ett par till, sen ett efter ett i en rasande takt. Processen väckte delade känslor i mig. Självklart blev jag glad varje gång å deras vägnar. Det lajkades i facebookfeeden med avlägsna vänner, hälsades på hos närmre. Vi sa att vi skulle fortsätta träffas iallafall. Så blev det inte för det mesta. För när ett barn med två närvarande föräldrar föds så är det som en enhet som liksom sluts. Att bilda familj är på något sätt att slå upp en liten mur runt de sina. Den lilla familjeenheten har nya behov, nya vanor och rutiner och nya regler. Och som vän kan det vara svårt att förhålla sig till detta.

»Att bilda familj är på något sätt att slå upp en liten mur runt de sina. Den lilla familjeenheten har nya behov, nya vanor och rutiner och nya regler.«

Nu några år efter 30 bor jag i Berlin och merparten av mina vänner är varken hetero- eller homosexuella, utan barnlösa. Allt medan jag blir äldre upptäcker jag att den röda tråden inte går vid sexuella preferenser utan mellan föräldrar och icke-föräldrar. Samtidigt blir familj ett allt viktigare begrepp ju äldre man blir, även för oss som inte velat, lyckats eller kunnat skaffa barn. Och jag upplever att vi i våra självvalda familjer hämtar samma näring som mina andra vänner gör från sina barn.

Det finns i det här sammanhanget mycket att säga om populärkulturens bild av föräldrar respektive barnfria, inte minst tv seriernas. Till exempel kan man konstatera att för en välbärgad, nästan alltid vit, övre medelklass så funkar det finfint att bryta lite mot normen. Men även om man välvilligt tolkar detta som att samhället blivit mer tillåtande, landar idealet ändå i samma dröm om kärnfamiljen. Det handlar aldrig om att våga leva annorlunda utan om att vara annorlunda och lyckas passera som normal.

I NBC:s sitcom Up All Night finns en rollfigur som är återkommande i den kulturella bilden av barnlösa i form av Maya Rudolphs Ava. Hon är singelkvinnan dragen till sin spets. Rik som ett troll, fullständigt egocentrerad och helt ansvarslös. Ava glider in vid midnatt till de nyblivna föräldrarna och häller upp ett glas vin och undrar om det inte är dags att dra på fest. Föräldrarna skrockar, låter henne hållas och ger varandra menande blickar. För egentligen är det ju synd om Ava – hon är egoistisk för att hon inte har en bebis som förändrat henne, gjort henne hel, lärt henne att älska på riktigt.

Det är en kulturell stereotyp som återkommer, inte bara i sitcoms och dramaserier, utan även i det offentliga narrativet runt föräldraskap. Nyblivna föräldrar minns hur de brukade braka hem från krogen på nattkröken, spy i en papperskorg och krascha hem hos någon älskare för lite kravlöst sex. Det blir bilden av livet utan barn, ett ryggradsliv där man lever som ett rö för vinden och inte har ett ansvar i världen. I Simpsons säsong 15 har vi avsnittet Marge vs. Singles, Seniors, Childless Couples and Teens, and Gays. Där bildar den återkommande axelvaddade karriärskvinnan Lindsey Naegle en aktionsgrupp bestående av singlar, pensionärer, barnlösa par, homosexuella och tonåringar som lyckas driva igenom lagar om att olydiga barn får elchockas i offentligheten och att skolbussen ignorerar barnen för att ta med pensionärerna på casino.

»När någon i San Franciscos bögkvarter Castro klottrar »No more babies!« på toalettväggen så handlar det inte om hat mot barn eller ens föräldrar. Det handlar om en välgrundad rädsla för minskad rörelsefrihet«

Det är lätt så det kan framstå när man försöker argumentera för barnfrias rätt till offentligheten; som att man vill röka crack i lekparken och köra jetski i plaskdammen. Men när någon i San Franciscos bögkvarter Castro klottrar »No more babies!« på toalettväggen så handlar det inte om hat mot barn eller ens föräldrar. Det handlar om en välgrundad rädsla för minskad rörelsefrihet, om att vilja bevara integriteten i ett område som kulturellt under en lång tid faktiskt tillhört andra än barnfamiljerna. I det sammanhanget så tror jag inte att det spelar så stor roll hur man ser på föräldraskap, vilka politiska värderingar man har eller om man är homo, bi eller hetero. Det finns reella skillnader mellan föräldrar och icke-föräldrar. De privilegier och det ansvar som man har som förälder ställs mot dem man har som barnfri.

Migrationsströmmen mot Berlin har handlat om många saker, bättre bostadssituation, öppnare kulturklimat och billigare levnadsomkostnader är sådant som brukar nämnas. Men jag tror att Horace Engdahl satte fingret på spiken när han efter sin flytt till Berlin kallade Tyskland »ett Sverige för vuxna«. När jag ser på mina vänner som flyttade hit när de var runt 30 så finns det ett samband med vad som hände med Stockholm före och runt den senaste babyboomen. Kaféer gick från att vara rökiga tillhåll för skolkande elever, arbetslösa och kulturarbetare till att bli fräscht upplysta lattebarer för stressade föräldrar i farten. De sista mörka mystiska hålen i staden ersattes av gallerior fyllda med organisk tvål och rustika ljusstakar. Det urbana rensades ut till förmån för en medelklassig TV4-tillvaro.

»Antingen skaffar du barn och anpassar dig eller också ligger du jävligt lågt.«

För oss som inte skaffade barn, eller planerade att göra det, kändes det som om staden inte längre erbjöd oss något andrum. Som att det rådde en sorts konsensus att antingen skaffar du barn och anpassar dig eller också ligger du jävligt lågt. För med barnen kom också den nya synen på livet. Krogen var en ytlig köttmarknad. Rockklubben var ett irriterande fyllehak. Och dansstället var fullt av desperata knarkare. »Jag kan inte fatta nu att det där brukade vara mitt liv«, sa de alla i kör, och för oss som fortfarande levde kvar var det bara att svälja och ta emot och återigen gratulera åt underverket som spydde upp lite äppelmos.

Att flytta till en stad som Berlin är att flytta till möjligheten att dansa till klockan åtta på morgonen på en onsdag utan att skämmas – och möjligheten är oftast viktigare än praktiken. Att veta att man inte blir utmobbad i hyreshuset för att ens dygnsrytm inte följer klockan, att slippa känna sig utanför bara för att man lever ett liv som inte nödvändigtvis följer de strukturer som anpassats för just barnfamiljer. Och att inte behöva känna sig omogen, självisk, nuckig eller annorlunda för att man valt att inte föröka sig.

»Jag skulle vilja se lite mer respekt för oss som valt eller inte valt, men hur som helst inte blivit del av föräldraskaran. Jag skulle vilja att vi tilläts bli vuxna på andra sätt, att vuxenhet inte nödvändigtvis var synonymt med föräldraskap.«

Jag skulle vilja se nya narrativ runt barnlösheten, narrativ som handlar om hur kollektivt det barnlösa livet faktiskt kan vara. Som handlar om det ansvar som vi barnlösa tar för varandra medan föräldrarna i viss mån försvinner. Att vara barnlös är att bli uppringd mitt i natten av en vän som är deprimerad och måste prata. Att vara barnlös är att hjälpa en kompis med hepatit C att städa för att hen själv inte orkar. Att vara barnlös är att följa med en älskare på hens mammas begravning för att hen inte har någon annan att gå med. Jag skulle vilja se lite mer respekt för oss som valt eller inte valt, men hur som helst inte blivit del av föräldraskaran. Jag skulle vilja att vi tilläts bli vuxna på andra sätt, att vuxenhet inte nödvändigtvis var synonymt med föräldraskap. Våra barnlösa familjer, oavsett om medlemmarna är strejta, bin eller homo har också behov av utrymmen och mötesplatser.

Jag har aldrig ångrat att jag umgicks, och umgås mycket med heterosexuella, så som jag varnades för då för 10-15 år sedan. Men där i forntiden runt millennieskiftet hade vi faktiskt inte kunnat ana hur många av våra hbt-vänner som skulle skaffa barn. En vän som är singel och bög sa att han nu vid 46-års ålder började beskrivas som »ungkarl«. Det fanns inte ens i bögvokabulären förut. För samtidigt som jag gläds åt alla regnbågsfamiljer så skulle jag vilja hurra lite extra för oss som inte skaffar barn – bögar som strejta. Jag tror nämligen att vi behövs minst lika mycket.

 

Tomas Hemstad är frilansskribent

 

Ottar går att beställa här!

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

Trevlig läsning!

 

Ur nummer: 

Kommentarer

Mkt bra skriviet! Märks på kommentarerna att de som har/vill ha barn inte själva inser hur det påverkar dem och relationen till vännerna. Från deras perspektiv är det säkert så - de prioriterar vissa saker och prioriterar bort andra, såsom de alltid gjort. Men för den som befinner sig på andra sidan blir det i de allra flesta fall en väldigt tydlig uppdelning mellan tiden före och tiden efter. Jag tycker vi kan respektera att det är så barnlösa vänner upplever det, utan att ta det som ett personligt påhopp. Om folk vill prioritera kärnfamiljen och trivs med det är väl det jättebra. Artikelns syfte är att de barnlösas perspektiv ska få ta mer plats och inte reduceras till en klisché. Och nej, alla föräldrar är inte latteälskare som startar bloggar tillägnade sina barn, men vi kan väl vara överens om att det är en trend i samhället?

Det är precis som när det gäller feminism, fast lite mer civiliserad debattnivå - män känner sig påhoppade och börjar säga att de minsann inte är taskiga mot kvinnor. Det handlar om strukturer. Det handlar om att det är en norm att leva i kärnfamiljer och att familjen ska vara centrum i ens liv, att ens partner och barn är dem du ska älska mest etc. Sen finns det enskilda personer som har barn men går emot normen, och de är i så fall välkomna att kritisera den.

PS. Förutom homo, bi och hetero kan en även vara asexuell. Att vara sexuell är också en norm vad gäller vuxenblivandet. De flesta asexuella får höra att de inte hittat den rätta ännu, att de måste reda ut sina issues först etc. Ganska fördomsfullt.

För mig är offerrollen i den här artikeln närmast obegriplig. Det låter mest som att skribenten projicerar sin egen personliga utveckling och förändring på staden Stockholm. Berlin är säkerligen en rolig stad men att försöka leda i bevis att dess natt- och kulturliv på något sätt bevisar att Stockholm diskriminerar barnlösa låter som rena rama gojan. Sedan hade det varit intressant att istället för några triviala exempel från amerikansk populärkultur få höra riktiga berättelser om hur svårt och diskriminerande det är att vara barnlös i Stockholm. Om det nu är det. Jag skaffade själv barn nyligen, sent i livet och att grannar skulle sett snett på mig eller att jag skulle ha varit diskriminerad känner jag inte alls igen. Eftersom jag har många barnlösa vänner var det inte heller något förtryck eller förakt som gjorde att jag skaffade barn. Det berodde helt och hållet på att jag själv ville det. Däremot är det naturligtvis stor skillnad mellan att ha barn och att inte ha barn och det påverkar livet precis som alla andra stora beslut man tar. T.ex. som att flytta till Berlin.

En tanke bara, bland så många andra som väcks av en mycket, mycket bra text: hur få av mina barnlösa vänner som faktiskt aktivt anstränger sig för att lära känna mitt barn, som vill dela min vardag på barnvänligt museum eller i lekpark så som jag vill fortsätta umgås i gamla barnfria sammanhang, hur få som aktivt föreslår att vi kan ses och hänga hemma hos mig om jag har svårt att komma ifrån för att jag har ett sovande barn att ta hand om. Barnfamiljshem är inte farliga, det finns fler sätt och ställen att mötas än på krog eller klubb. Jag tycker att texten har många poänger som är väldigt sanna, men jag tycker att perspektivet blir ensidigt, när jag efter en stund börjar tänka på sorgen jag upplevde över hur vänner - omedvetet och utan avsikt - tappade intresset för mig när mitt barn kom.

En annan tanke som dyker upp, särskilt i ljuset från den norska studien från alkoholvanor, är att det stora problemet inte är föräldraskapet i sig, utan att vi över huvud taget inte kan anpassa oss till andra livsstilar än vår egen. Allt det där snacket om klubbar och pubar och Berlin- är det någon som kommer ihåg att det inte alltid var så? Att det fanns en tid innan festandet, och att många av oss förlorat stora delar av sin bekantskapskrets för att de inte varit i synch med det, antingen för att de droppat av (i vilket fall de blir Tråkiga Vuxna), eller aldrig varit intresserade eller, som den norska studien antyder, inte druckit och därmed förlorat en stor del av gemenskapen kring alkoholen. Vad hände med alla vännerna som inte studerar? De som kommer från universitetsstäder kan nog hålla med om svårigheterna att hålla kontakten med dem som inte kan vara med i studentlivet, kring vilket allting snurrar. Undrar vad de säger om sin studerande vänner, månn tro? Och så klart det klassiska gisslet för singlar, folk som blir förälskade och inte verkar kunna vara för sig själv eller tänka på någonting annat.

Så, det stora problemet är inte att allting är anpassat för familjer. Det är att allting är anpassat för en grupp över huvud taget, och för dem som inte festar så är varken Berlin eller den där varianten på queert kollektiv någon lösning på problemet.

Fantisk krönika med klockrena obervationer av verkligheten! Jag, som barnfri, har själv planerat en flytt utomlands efter trettio och Berlin är ju otroligt lockande. Vem vet, vi kanske ses där i vimlet på måndagsmorgonen efter en svettig natt på Berghain.

Tack för den texten. Du sätter ord på många av mina känslor.

Fantastiskt att någon äntligen sätter ord på mina tankar. Skönt att det finns fler där ute som resonerar som mig. Har också reagerat över att man av många anses som "icke vuxen" så länge som man väljer/inte väljer att vara barnlös.

Haha, bästa kommentaren hittills!

Fin beskrivning av något jag egentligen bara kan försöka föreställa mig då jag fick barn relativt tidigt. Tror dock att dessa beskrivna motpoler bottnar i samma panikande känsla av meningslöshet och risken att inte vara något av värde. Jag tror (av egen erfarenhet) att många småbarnsföräldrar, medvetet eller omedvetet, träder in i en distanserande motpolsroll för att sätta färg och mening på en annars kladdig, grinig och grådaskig vardag där ens egna fria identitet fullständigt och bokstavligt dras i skiten av blöjbyten, snor och magsjuka för att sedan mynna ut i ett sällsynt och tämligen patetiskt sexliv.

När man väl ger sig ut på ett tillbakablickssafari i krogvärlden går man mest och funderar över hur man ska bete sig för att få ut så mycket som möjligt av kvällen och blir oftast besviken i slutändan.

De dömande blickarna en förälder bemöts av när fyllan blivit för hård eller natten för lång känns så in i märgen. För att inte tala om baksmällan, när ett litet liv inte mer än ett par äpplen högt ska dra upp en halv nio för att bygga briobana dagen efter en blöt kväll. Nej, natten är inte till för de med barn, föräldrar ska sova för att vara pigga och fräscha inför morgondagens perfekta barnaktivitetsdag. Klart som korvspad att människor med barn försöker göra den enda identiteten de har tid att ha till en livsstil och allt annat till oansvarigt kuferi, inte för att jag diggar det, absolut inte men jag tror som sagt att det hela bottnar i normer som ingen klarar av att leva i.

Hur jobbigt det är att rökiga sunkhak försvinner till förmån för barnanpassade lattefik eller att få frågor om när det är dags att skaffa barn kan jag bara ana eller till viss del förstå. Däremot är jag fullt medveten om känslan av att telefonen slutar ringa om natten för att jag aldrig kan eller orkar gå ut ändå, att ens knullaruntdagar kanske för alltid är över, att drömmen om att flytta till ett annat land och leva dag för dag blivit så komplicerad, nu när man har barn, att drömmen om ett nybyggt radhus i Finntorp istället blivit ett mer nära alternativ känns ju sådär. Genom att förkasta det andra, numer icke-alternativet kan den nya drömmen om det där jävla radhuset i Finntorp bli drägligt och det är kanske där någonstans i alltings jävlighet de två grupperna möts, de med barn och de utan.

Allt som är värt att ha eller inte ha kommer med ett pris.

Tack Del!!
Du satte ord på mina tankar OCH upplevelser.

Sidor

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!