Äntligen fri - barnmorskan Maria do Céu satt fyra år i fängelse för att ha utfört aborter

Den portugisiska barnmorskan Maria do Céu sitter inspärrad på ett kvinnofängelse för att ha hjälpt kvinnor med aborter. När Ottar träffade henne i april förra året ville hon berätta sin historia för oss. Några veckor senare ångrade hon sig eftersom hon var rädd för att publiciteten skulle skada henne. Nyligen benådades Maria av den portugisiska presidenten. Nu kan vi publicera hennes berättelse från fängelset.

Porto, april 2003: Hundarna skäller oavbrutet ute på gården och hjärtskärande gråt tränger in i fängelsedirektörens rum från den åttaåriga zigenarflickan som står på trappan till fängelset. Flickan vill inte gå in och träffa sin mamma.

Här i ett slitet kvinnofängelse utanför Porto i norra Portugal sitter också Maria do Céu fängslad. Hon bor i en cell på nio kvadratmeter tillsammans med två andra kvinnor.

Maria do Céu är barnmorskan som har hjälpt portugisiska kvinnor att göra abort och fått åtta och ett halvt år i fängelse för det. I brun polo, bruna byxor och guldskärp möter hon oss i fängelsedirektörens rum denna regniga och kylslagna aprileftermiddag. Ögonen är ledsna och fylls lätt med tårar. Det syns att hon gråter mycket.

– Varje dag när jag vaknar tänker jag att tjugofyra timmar till ska kastas bort. Timmar då jag kunde vara tillsammans med min MS-sjuka dotter istället.

Fukten tränger in genom väggarna och lukten av mögel är skarp. Väggarna är gråvita, dörrarna och snickerierna målade i en rosa färg. Som om det skulle pigga upp tillvaron för de 60 kvinnorna som sitter inlåsta här. De flesta är dömda för narkotikahandel och en del för mord på sina män. På åttiotalet satt betydligt fler inne för mord på sina män men med förbättrad lagstiftning kring kvinnomisshandel har morden blivit färre. Kvinnorna här har levt hårda liv, många är kringresande romer. Maria do Céu sticker ut som den medelklasskvinna hon är. Hon känner sig ensam.

– De är så högljudda, bråkar och skriker. Jag håller mig mest för mig själv i cellen, där kan jag läsa i fred. Men alla är snälla mot mig. De tycker att det är orättvist att jag har hamnat här, många av dem har jag faktiskt hjälpt med abort en gång i tiden.

—–

För att få en abort på ett portugisiskt sjukhus måste det finnas fara för kvinnans eller fostrets hälsa eller liv. Det innebär det endast görs runt 500 legala aborter varje år (i Portugal bor 10,3 miljoner människor) och 20 000 illegala aborter. Cirka 10 000 kvinnor vårdas varje år på sjukhus efter osäkra och illegala aborter.

En del av de illegala aborterna gjordes av Maria do Céu. Under femton år utförde hon några hundra illegala, säkra och någorlunda smärtfria aborter på ett kontor i centrala Porto innan polisen kom. Ryktet om hennes verksamhet spreds till kvinnor i regionen via apotekspersonal, socialsekreterare och kvinnoorganisationer i norra Portugal. Att gå till Maria var billigare än att uppsöka läkare och de som inte hade några pengar alls kunde betala med smycken eller andra föremål.

– Jag jobbade på BB för flera år sedan och då träffade jag kvinnor som övergav sina barn. De kunde helt enkelt inte ta hand om dem. Det var fruktansvärt, säger Maria do Céu. Andra kom till sjukhuset efter att ha gjort abort på sig själva och de var i mycket dåligt skick, så jag bestämde mig för att hjälpa dem.

Smärtlindrande medicin köpte hon på svarta marknaden och de instrument som behövdes fick hon av en vän på sjukhuset.

– Han gav mig sådant som sjukhuset hade kasserat.

En tidig morgon efter ett nattskift kom polisen till sjukhuset. De hade fått ett anonymt brev som angav Maria do Céu som abortör. Vem brevet kom ifrån vet hon inte, hon vill heller inte veta, säger hon. Polisen följde henne till lokalen där aborterna utfördes men hon kände sig lugn trots allt. Att hon skulle få fängelse tänkte hon inte ens på. Men när polisen hittade medicinerna insåg hon att det kunde bli problem. Det var medicin som bara läkare får ha.

—–

Aldrig förr hade någon i Portugal dömts till fängelse för att ha utfört aborter. Och det finns ett flertal läkare som är mer eller mindre kända abortörer i Porto. Men en läkares höga status gör att ingen vågar anmäla, eller ens bry sig om verksamheten. Maria do Céu, däremot, var en lätt måltavla för abortmotståndarna. Vid rättegången anklagades 17 kvinnor för att ha aborterat sina foster och 26 för att på något sätt hjälpt till att göra aborterna möjliga. Bara Maria do Céu fick ett långt fängelsestraff.

– Domaren ville döma någon och det blev mig.Bilden är ett citat. Jag fick tre år för aborterna och resten för innehav av mediciner och för att jag hade stulit instrument från sjukhuset. Det var ett politiskt agerande för att få fler röster till antiabortrörelsen och för att skrämma kvinnor från att göra abort.

Rättegången pågick i fyra månader och vållade stort rabalder i Portugal. Intresset var så stort att den hölls i en stor sporthall i staden Maia i norra Portugal. Demonstrationer för fri abort pågick hela tiden och debatten kring landets abortlag blossade upp i media.

Åklagarsidan yrkade på tolv års fängelse för Maria do Céu. Rätten tog hänsyn till det faktum att hon hade gjort aborterna för att hjälpa kvinnorna och sänkte straffet till åtta och ett halvt år.

En kvinna dömdes för att ha aborterat sitt foster och fick välja mellan fyra månaders fängelse eller böter på cirka 1 200 kronor. Andra fick böter för att de hänvisat kvinnor till Maria do Céu.

– Idag har jag ingen kontakt med de andra som stod inför rätta. Jag var noga med att säga att jag inte kände dem så att inte de skulle åka i fängelse.

—–

För sex år sedan kom ett förslag från socialistpartiet och det liberala partiet om att tillåta abort fram till vecka tio. En rad politiska diskussioner och manövrar gjorde att parlamentet bestämde sig för att hålla en folkomröstning i frågan. Den 28 juni 1998 gick portugiserna till val om abortlagen. Endast 32 procent röstade och nejsidan vann med liten marginal. Trots att en folkomröstning bara är giltig om minst hälften av de röstberättigade deltar, satte resultatet stopp för en liberalisering av abortlagen.

Trots det har rättegången ökat medvetenheten hos allmänheten och den allmänna opinionen verkar nu vara för en liberalisering av abortlagen. I fängelset får vi veta att socialarbetaren är för fri abort, liksom fängelsedirektören och en av vakterna som körde oss hit.

– Nu är folk mer medvetna om att vi har en extremt sträng lag. Även om många fortfarande tycker att det är en privat fråga som inte hör hemma i politiken så tror jag att de skulle rösta om det blev en ny folkomröstning, säger Maria do Céu.

Själv kommer hon aldrig igen att arbeta med aborter eller kvinnors reproduktiva hälsa som sjuksköterska. Den dag hon blir fri tar hon jobb inom ett annat område. Däremot har hennes politiska engagemang och medvetenhet ökat.

– Jag kommer säkert att engagera mig i någon kvinnoorganisation istället när jag kommer ut.

När hon talar om livet efter fängelset fylls ögonen med tårar igen. Saknaden efter familj och vänner är större än hon någonsin trodde var möjligt. Hon behöver ingenting här i fängelset, säger hon, bara besök. Och hon får ofta besök från vänner och kvinnoorganisationer som stöttaar henne. Däremot säger generalsekreteraren Duarte Vilar på Portugals motsvarighet till RFSU, att man inte kan stödja Maria do Céu offentligt. Det faktum att hon är dömd för stöld komplicerar saken, menar han. För

Maria är varje besök som balsam för själen. Den dag vi hälsar på har hon haft flera besökare och fått en alldeles färsk bok om sexualitet och reproduktiva rättigheter i Portugal.

Hon visar sin cell som ligger i källarplanet, här försöker hon få ro att läsa eller brodera. Då och då går hon ut till de andra kvinnorna som är sysselsatta med att sy skor. Det är trångt överallt och vakterna öppnar några celldörrar på måfå så att vi kan titta in.

—–

Då och då kommer Maria do Céu ut ur fängelset eftersom hon tillhör en grupp som tränar på ett gym i närheten. Annars blir det mest inomhusvistelse. Men för någon månad sedan reste hon hem på permission för att förlösa sin dotter.

– Jag har två barn i 20-årsåldern och en man. De saknar mig så mycket, och jag dem. Visst stöttar de mig men jag vet inte om de tycker att mitt arbete var värt det här.

Själv ångrar hon inget.

– Många kvinnor har det väldigt svårt. De bär på en stor börda och jag var inte bara sjuksköterska utan också en vän som lyssnade och tog hand om dem.

Silvia Sjödahl

 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 1 2004) 

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!