»Otroligt många desperata kvinnor får inte hjälp«
Bristande information och okunskap i vårdkedjan. Trots att väldigt många lider av hormonomställningen, lämnar klimakterievården mycket att önska. Nu utreder Socialstyrelsen situationen.
Sju av tio kvinnor i klimakteriet känner av besvär i form av svettningar, värmevallningar och sömnproblem. Besvären kan uppkomma redan före sista mensen och pågå i över fem års tid. En tredjedel av kvinnorna har så svåra besvär att de söker vård. Men här uppstår ofta problem. Många vet inte var de ska vända sig och vilken hjälp det finns att få. På flera ställen i landet är köerna till närmaste gynekolog långa och dessutom är flera av hormonersättningspreparaten omöjliga att få tag på då de är restnoterade hos apoteken. Situationen lämnar helt enkelt mycket att önska. Så var är de statliga insatserna?
Under 2019 fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att göra en nationell kartläggning av vård och behandling i klimakteriet. Rapporten visar att elva procent av landets 45-60-åriga kvinnor hämtade ut hormonläkemedel på recept mot klimakterierelaterade besvär under 2018. Kartläggningen visar också hur ofta kvinnor besöker en gynekolog för sina klimakteriebesvär. Men siffrorna skiljer stort mellan olika delar av landet. Därför har man valt att gå vidare med ytterligare undersökningar för att kunna fördjupa bilden.
– Vi håller just nu på att bedöma om det finns behov att förbättra råd, stöd och behandling. Det gör vi bland annat genom att fråga såväl professionerna som kvinnorna, Anna Malmborg, utredare på Socialstyrelsen. Upptäcker vi att behovet finns vill vi förstås gärna fortsätta utreda hur detta bör göras på bästa sätt.
Hon berättar att man i nuläget inte vet hur kvinnor söker kunskap och var man får hjälp. Är det hos primärvården eller gynekologin? Alla de som inte hämtar ut läkemedel, hur blir de hjälpta? Har de inte samma behov eller lider de i det tysta? Allt detta ska den pågående undersökningen, som beräknas vara klar i mars 2021, belysa.
»Det är otroligt många desperata och väldigt sorgliga historier från kvinnor som inte får hjälp« Åsa Melin
Då klimakteriet inte är en sjukdom finns ingen patientförening. Men en person som har bra koll på utmaningarna i den svenska klimakterievården är Åsa Melin. Hon driver sedan några år tillbaka Klimakteriepodden, som har cirka 15 000 lyssningar i veckan. Åsa Melin startade podden för att själv få svar på alla de frågor hon hade. Nu ser hon det som sin uppgift att sprida kunskap till flera.
– Jag vill hjälpa kvinnor dels att förstå att de är i klimakteriet, dels ge dem information om hur de råder bot på den oreda som kan skapas, både fysiskt och psykiskt, i den här fasen i livet.
Åsa Melin trodde från början att frågan om vård vid klimakteriet var ganska enkel. Att det var något fysiologiskt som var lätt att snabbt åtgärda. Men ganska snart förstod hon att alla kvinnor upplever den här perioden i livet på väldigt olika sätt, och har olika behov av såväl behandling som information.
– Jag trodde från början att jag skulle göra runt tio poddavsnitt. Men det dyker hela tiden upp nya aspekter, inte minst utifrån ett forskningsperspektiv. Jag läser om något och tänker »Det där har jag inte haft med, vad spännande« och så gräver jag vidare. Idag är jag inne på avsnitt 147.
Genom kontakten med sina lyssnare märker hon dels att de blir hjälpta av informationsinnehållet i podden, dels att de blir glada av att känna igen sig i andras berättelser. Avsnitten blir därför en blandning av experter som kan upplysa om den senaste forskningen och personer som berättar om sin egen klimakterieresa. Åsa Melin svarar själv personligen på alla de mejl och meddelande från sociala medier som hon får till sig.
– Det är otroligt många desperata och väldigt sorgliga historier från kvinnor som inte får hjälp. Jag går inte in och ger medicinska råd, men försöker stötta och ge råd på var de kan vända sig.
Bakom kulisserna bedriver Åsa Melin också ett visst påverkansarbete. Hon säger att hon lyckats hamna i en gynnsam position där hon både har bra kontakt med professionen och makthavare och är väl insatt i kvinnornas behov. Eftersom klimakteriet inte är en sjukdom finns det ingen patientförening. Men Åsa ser sig gärna som en representant för de kvinnor som behöver hjälp.
– Tack vare den här rollen har jag även lyckats nå fram till läkemedelsföretag som skulle kunna lansera bioidentiskt progesteron (kemiskt tillverkade hormoner, men som ser likadana ut som kroppens egna, red. anm.) på den svenska marknaden. Det är absolut inte så att jag vill medicinera Sverige, men jag vill att alla ska få tillgång till den behandling som redan finns i andra länder, säger hon.
Enligt Åsa Melin är det mycket som behöver göras: Vårdpersonal behöver utbildas, läkemedel godkännas och information nå ut.
»Man känner sig lite som en smugglare. Vad som händer om den fastnar i tullen vet jag inte.«Linda Ljungquist
Hon gick till vårdcentralen med sina symptom och farhågor. »Nej, det är du för ung för. Jag tror att du kan vara deprimerad och behöver antidepressiva«, svarade läkaren. Men Linda Ljungquist kände sig inte deprimerad utan mest trött. Så hon försökte istället få tid hos en gynekolog i sin region.
– Det var mellan sex månader och ett års väntetid i hela Norra Bohuslän. De flesta gynekologer hänvisade dessutom bara tillbaka till vårdcentralen och sa att det var dit jag skulle vända mig med klimakterierelaterade frågor.
I detta moment 22 började Linda Ljungquist söka information på nätet. Ganska snart kom in på en sajt som både beskrev hennes symptom som typiska för förklimakteriet, och sålde produkter som kunde lindra dessa.
– Progesteronkrämen jag fick hem från USA hjälpte. Brösten blev normalstora igen och jag kunde sova på nätterna.
I höstas märkte Linda Ljungquist hur hon började bli arg och lättirriterad. Dessutom besvärades hon av torra slemhinnor samtidigt som mensen blivit alltmer oregelbunden. Vid en förnyad kontakt med vårdcentralen fick hon en remiss till en gynekolog som skrev ut lokalt verkande östrogen.
Linda Ljungquist berättade också om den bioidentiska krämen hon använt sedan fyra år tillbaka. »Skitbra att den funkar. Vi ligger efter i Sverige och jag kan inte skriva ut den utan särskild licens«, sade gynekologen.
– Så jag fortsätter beställa den via nätet. Man känner sig lite som en smugglare. Vad som händer om den fastnar i tullen vet jag inte. Självklart förstår jag att det inte är bra att självmedicinera såhär, men det är ju där man hamnar. Jag har läst på allt jag kunnat och använt den i fyra år. Jag mår jättebra och har inte känt av några negativa effekter.
Linda Ljungquist tycker att det saknas ett samlat grepp över klimakterievården i Sverige. Hon vill att de studier som behöver göras för att till exempel bioidentiskt progesteron ska gå att skriva ut för klimakteriebesvär görs. Och att det tas fram riktlinjer för olika behandlingsmetoder.
– Men jag kan inte sitta på händerna och vänta på att allt det här händer. Jag behöver hjälp nu. Så jag gör det jag kan för min egen del.
Ulrika Hammar är redaktör för RFSU:s medlemstidning LUST
FAKTA: KLIMAKTERIET
➤ Klimakteriet är perioden före och efter den allra sista menstruationen. Den kan vara omkring fem till tio år och kan orsaka besvär kopplade till minskande produktion av könshormonet östrogen.
➤ Enligt de undersökningar som har gjorts i Sverige inträffar den sista mensen i genomsnitt vid 51 års ålder, men det är vanligt att ha sin sista mens från 40 till 57 års ålder.
➤ Idag finns väldigt lite kunskap om behovet och tillgången av klimakterievård i Sverige. Socialstyrelsens utredning visar att kvinnor i Stockholms län hade under 2018 flest vårdkontakter gällande klimakteriebesvär, 14 300 per 100 000 kvinnor. Det är omkring sju gånger fler besök än i exempelvis Skåne, Kronoberg och Västmanland.
➤ Socialstyrelsens utredning visar att antalet gynekologer varierat stort i olika delar av landet, vilket kan bidra till en ojämlik vård.
Källa: 1177.se och Kartläggning av vård och behandling vid klimakteriebesvär ur perspektivet jämlik vård, Socialstyrelsen 2020.
