Helene Delilah reste till Uganda där en av världens hårdaste lagstiftningar mot homosexualitet kan bli verklighet.
Kampala 3 december. Gassande sol och folkmyller. Bland det första jag möts av när jag anländer till Kampala är en löpsedel från den oberoende tidningen Daily Monitor med rubriken ”Sweden to cut aid over anti-gay law”. Såklart känner jag mig stolt över att Sverige säger ifrån, och att vårt ställningstagande uppmärksammas. Kommande dagar tänker jag mig dock lite för innan jag berättar för vem som helst att jag är svensk eftersom majoriteten av den ugandiska befolkningen anser att homosexualitet är någonting syndigt och undanber sig pekpinnar från andra. Det händer att jag säger att jag är från Norge för att slippa bli indragen i eventuella diskussioner om huruvida det är rätt eller fel av andra länder att ”lägga sig i” Ugandas värderingar och lagstiftning.
Det går i princip inte en dag av min sex veckors vistelse i huvudstaden utan smaskiga eller hatiska tidningsrubriker om ”bum drillers” (bajspackare, rövpulare) och annan skrämselpropaganda om homosexuella. Det säljer tydligen lösnummer. Tonen i insändarna ska vi inte ens tala om.
En kvinnlig parlamentsledamot uttalade sig ursinnigt i tidningen Red Pepper (samma genre som Brittiska The Sun): ”Vi stödjer människors rättigheter, men ingen kan stödja de där HOMOSARNA. De är orena och förtjänar inte en plats i det offentliga rummet.” Vanliga föreställningar hos allmänheten är bland annat att homosexuella, likt en sekt, har som mål att rekrytera fler ”anhängare”. Särskilt barn och skolungdomar anses vara i farozonen att råka ut för detta. Homosexualitet anses också vara ett påfund som kommer ifrån, och dessutom sponsras av den – i det här fallet – onda västvärlden. Därför tror många att hbt-personer har gott om pengar. Att det ofta är precis tvärtom på grund av svårigheter att få, eller behålla ett jobb om det framkommer att någon är homosexuell, talas det aldrig om.
De fåtal öppet homosexuella som vågar uttala sig offentligt får stå ut med att visas upp i tv och tidningar hursomhelst, frivilligt eller ofrivilligt. Ofta med följden att de sedan får undvika att röra sig utomhus de närmsta dagarna, av risken för att bli igenkända och kanske trakasserade.
Det fåtal öppet homosexuella som vågar uttala sig offentligt får stå ut med att visas upp i tv och tidningar.
En dag dök en polisbil upp utanför FARUG-kontorets grind (hbt-organisationen jag besökte). En feministisk workshop hade nyligen avslutats och det var ganska många aktivister kvar. Panik utbröt och folk hoppade över innergårdens murar för att undkomma. Lyckligtvis nöjde sig polisen med att visa sig och sina vapen. Ingen blev gripen och alla undkom med blotta förskräckelsen, denna gång. Homo- eller transsexuella kan även räkna med att bli utsatta för olika typer av utpressning, till exempel av taxichauffören som kräver mer pengar för att inte stanna i något mindre trevligt område och ropa ”kom och kolla, jag har freaks i bilen”. Att vända sig till polisen för beskydd är förstås otänkbart.
I diskussionen hänvisas det ofta till att homosexualitet splittrar familjer. Jag antar att man då tänker sig föräldrar som lämnar partner och barn ”vind för våg” för att leva i ”synd” som homosexuella.
Men det är ju snarare lagförslaget – som bland annat innebär att alla medborgare måste ange misstänkta homosexuella till myndigheterna inom tjugofyra timmar för att inte själv riskera fängelsestraff – som hotar att splittra familjer. Föreställ dig att din lillebror berättar att han ska gå på bio med en vän och du tror dig veta att den person han ska träffa är lite mer än bara en god vän. Om lagen går igenom så blir du skyldig att rapportera detta till polisen, för att inte själv riskera att bli angiven. Och anmäler du riskerar din lillebror livstids fängelse.
Så vad hände, fick jag avsmak och vill aldrig mer besöka Uganda igen? Nej, snarare tvärtom. Jag har aldrig mött starkare kampvilja än här och mitt intresse för att engagera mig i internationella hbt-frågor vaknade på allvar. Förhoppningsvis kommer jag att kunna återvända utan att riskera att hamna i fängelse för någonting som vi i Sverige ser som en självklar del av de mänskliga rättigheterna. På återseende Kampala!
Helene Delilah
internationell hbt-aktivist
Foto: Kasha N. Jacqueline
