Polynormal over there

Janet Hardy står på sin förortsgata ett par mil utanför San Francisco.
– Här skulle ingen höja på ögonbrynen om tre personer knallade förbi och höll varandra i handen. Men det här kvarteret är speciellt, till och med för San Francisco.
Janet Hardy har levt som poly i tjugo år, tidigare i garderoben, men numera helt öppet. Hennes bok ”The Ethical Slut – A Guide to Infinite Sexual Possibilities” (skriven med Dossie Easton) har blivit den nya polyamorösa rörelsens bibel. I boken understryker hon vikten av att bygga en vidare gemenskap, det som i USA kallas ”community”. I den aktuella nya upplagan av boken finns ett utökat kapitel om just ”att hitta ett sammanhang”.
– Om man känner sig som en ensam avvikare i en värld av monogama kan det vara en enorm utmaning att utmana normen. Det är lätt att känna sig konstig i fikarummet. Du kanske börjar tro att det är dig det är fel på.

Vi människor pratar mycket om relationer. Men tänk om det är något med dina relationer som får dina vänner att sätta kaffet i vrångstrupen? Hur är det att älska och känna sig trygg i ett samhälle som kallar din identitet för otrohet och anser den vara något fult? Vad krävs för att en livsstil bortom normen ska fungera i praktiken, också utanför garderoben?

San Francisco är en plats där den polyamorösa ”communityn” har en lång historia. I området, som inklusive grannstäderna Berkley och Oakland kallas ”The Bay Area”, vårdar man arvet efter ”the summer of love” 1967. Vi befinner oss i ett liberalt politiskt fäste. Här har den aktiva gay-rörelsen banat väg även för andra minoriteter. Här är fler polys ute ur garderoben än på andra ställen, risken att få sparken från jobbet eller att trakasseras av grannarna är mindre. Chansen att möta förstående är större än på andra håll i landet. Likaså möjligheten att hitta en advokat eller terapeut med erfarenhet av polyamorösa familjekonstellationer. Eller en skola där ingen ringer polisen om man anger tre telefonnummer till föräldrar istället för två. San Francisco är inte USA.

Risken att förlora vårdnaden i händelse av en tvist kan också vara en bra ursäkt för att stanna i garderoben.

The Centre for Sex and Culture, Mission Street, våren 2009: I taket hänger en flygande papier maché-penis med änglavingar. Kaffebryggaren puttrar stilla. En volontär plockar fram småkakor till gästerna. En annan bär fram stolar som placeras i en halvcirkel kring en purpurfärgad divan. Där kommer demonstrationerna i kvällens workshop ”Hur man förhandlar fram en framgångsrik trekant” att äga rum. Den lilla ideella organisationen hyr in sig mellan en kinesrestaurang och en bilverkstad i ett av San Franciscos mer luggslitna kvarter. I centret arrangeras seminarier, kurser och paneldiskussioner om allt från gruppsexfester till nakenyoga. Här möts stadens sexradikaler för att diskutera, utbyta erfarenheter och mer konkreta tips. Rummet är knökfullt. Innan workshopen med ”live-demonstrationerna” ska börja får alla deltagare presentera sig under en kort runda. En 25-årig kille med glasögon börjar:

– Jag är här med min flickvän Hannah och vår pojkvän David.
Ytterligare ett par personer i rundan identifierar sig på liknande sätt med den polyamorösa miljön. Andra besökare är bara nyfikna singlar eller heteropar som vill vidga sina vyer. Efter en inledande föreläsning av kvällens instruktör Reid Mihalko är det dags för demonstrationerna. Med kläderna på visar Rebekah, Marcia och Tanya ”trekantens geometri” med ställningar som ”the chain gang” och ”lucky Pierre”.

Efteråt berättar Reid som arbetar heltid som ”sexutbildare” att han identifierar sig med en vidare polygemenskap, men att han inte uppfattar sig som en aktivist som vill ”bekämpa monogaminormen”. Han vill mest göra sin grej. Hans livsstil som självutnämnd ”totalslampa” kvalificerar honom kanske tydligare som swinger, att byta partners, än som poly. Swingers tenderar ofta att leva i hyfsat traditionella heteroparförhållanden, men undantar sex från det exklusiva. Många som identifierar sig som poly brukar fokusera mer på relationsaspekten.

Folk börjar droppa av. De stapelbara stolarna plockas undan, Reid skalar en apelsin och tackar för visat intresse. Någon påminner om nästa veckas ”erotic reading circle” och ett panelsamtal om svartsjuka. Innanför centrets väggar är normbrytandet norm, men utanför är det inte riktigt lika enkelt. Också i det sexliberala San Francisco finns fortfarande många polys som lever i garderoben.

Reid Mihalko (t.h.) kallar sig ”totalslampa” och utbildar om sex i San Francisco.

Vi är tillbaka hos författaren Janet Hardy, som inte alltid levt lika öppet som hon gör idag. Janet berättar att hon själv fick sparken från sitt jobb, på en reklambyrå, på grund av sin livsstil för 15 år sedan.
– Efter det bestämde jag mig för att aldrig mer söka ett jobb där jag inte kan vara öppen med vem jag är.

Tiderna håller på att förändras. Idag är hon ute ur garderoben, även när hon undervisar i kvinnovetenskap på det katolska universitetet. Hon skrev den första upplagan av ”The Ethical Slut” under pseudonymen Catherine A Liszt, eftersom hennes barn fortfarande var små när boken kom i slutet av 90-talet. De vanliga fördomarna – om att en poly är samma sak som att ständigt vilja hångla upp ”allt som rör på sig” – må vara en sak. Men det är kanske barnen som blir mest utsatta, om föräldrarnas livsstil inte accepteras av omgivningen. Domen på skolgården kan vara mördande, konstaterar Janet.
– Risken att förlora vårdnaden i händelse av en tvist, kan också vara en bra ursäkt för att stanna i garderoben.

Wendy-O Matik har skrivit boken ”Redefining Our Relationships – Guidelines for Responsible Open Relationships” och har arrangerat över hundra workshops i ämnet. Hennes definition av poly, eller som hon hellre säger ”radikal kärlek”, är: ”Friheten att älska vem jag vill, hur jag vill och hur många jag vill så länge som personlig integritet, ärlighet och samtycke finns i hjärtat av varje relation.” Wendy bjuder på örtte i sin lägenhet i Oakland några tunnelbanestopp från centrala San Francisco. Många aktivister och konstnärer söker sig nu hit, bort från de skyhöga hyrorna på andra sidan bron.

Punkpoeten och författaren Wendy-O Matik talar lyriskt om den radikala kärlek hon känner – också till den hemlöse mannen utanför porten. Hennes bok är fokuserad på det relationsmässiga, och hon vill utmana uppfattningen att poly bara handlar om sex. Hon levde under 13 år i ett öppet äktenskap med en man. Förr försökte hon ofta prata om sina relationer med sina monogama vänner.
– Jag letade efter någon som ville lyssna, men ofta möttes jag av: ”Jag skulle också vara svartsjuk om jag var du! Herregud varför sysslar du med det här överhuvudtaget!?”
– Man bryter ett väldigt starkt tabu. Det lösgör mycket rädsla, och många vänner började se mig som ett hot mot sin egen relation. Att utmana monogamin är väldigt hotande för många, det ruckar på några av fundamenten för allt de lärt sig.

Problem i en polyrelation skylls ofta på just det faktum att relationen är öppen eller inbegriper fler än två. Men det motsvarande gäller inte standardförhållandet. Det är inte monogamin som institution, eller allmän norm, som ifrågasätts när en parrelation krisar. Särskilt hård kan omgivningens dom vara mot polykvinnor, erfar Wendy.
– Det var inte direkt: ”Alright, getting some action!” Mina tjejkompisar var inte glada för min skull, de tyckte att jag var galen.
Samtidigt kunde hennes pojkvän kvittera in ryggdunkar från manliga vänner: ”Wow, att hon låter dig göra allt det där!” Wendy-O Matik ser monogaminormen som en del av patriarkatet.
– Varför är ”slampa” bara ett positivt ord när det används om en man? Som feminist vill jag ifrågasätta hela patriarkatet. Män tjänar på att kringskära kvinnors makt. Jag tar tillbaka den makten och säger: ”Nej, du äger inte mig och jag äger inte dig. Jag är här av fri vilja, inte för att jag tillhör dig.”

Långt senare förstod Wendy hur mycket tid hon slösat bort genom att lyssna till alla fördömande röster från omgivningen.
– Människor är mer öppna om ett könsbyte eller om sin homosexualitet än om sin polyamorösa läggning. Och jag förstår det.
Idag, fyllda 40 år, kan hon lugnt leva öppet, både inför arbetskompisarna och familjen. Och hon understryker att den plats hon valt att leva på underlättar.
– Det jag gör skulle inte gå hem lika bra i Nebraska, skrattar hon.

Det var när hon för första gången höll i en polyworkshop som hon insåg hur mycket hon saknat ett sammanhang.
– Jag kände hur vi var del av samma kämpande kollektiv, vi kunde skapa plats för lyssnande utan dömande och ge varandra råd. ”Jag är tillsammans med det här paret, och jag känner mig som tredje hjulet. Hur kan vi prata om det här?”
– Svartsjuka är till exempel en tung grej, det är ingenting du vill jobba dig igenom ensam.
För några år sedan grundade hon en samtalscirkel tillsammans med några andra polykvinnor hon träffat via ett forum på nätet. Numera är hennes 76-åriga farmor också en i gruppen, som samlas en gång i månaden, lagar mat och pratar relationer.

Att utmana monogamin är väldigt hotande för många, det ruckar på några av fundamenten för allt de lärt sig.

Jason Lohse, 36 år, har också funnit sitt sammanhang här vid Stillahavskusten. Han identifierar sig öppet som bisexuell och polyamorös sedan 19-årsåldern. Redan som liten kände han att det var något med kärnfamiljsmodellen som skavde. Han har alltid varit övertygad om att han ville något annat. Liksom många andra som sökt ett alternativ drog han västerut.
– Alla kommer hit av en anledning, säger han och tittar ut över Dolores Park.
Det är en solig vårdag och på gräset lapar kvarterets flator, punkare och latinos sol tillsammans.
– Det var ett lyft att flytta hit. San Francisco är en bubbla, och jag älskar det!

Han kom tillsammans med flickvännen Terrie från Minneapolis, för åtta år sedan. Efter ett första år i den nya staden med många bi-fester, träffade han Martin. De är båda hans ”primära relationer”, även om Martin bor i en egen lägenhet. Alla tre dejtar andra – och pratar öppet om det. Några kvarter från Jasons och Terries lägenhet ligger stadsdelen Castro. Det centrala torget är uppkallat efter USA:s första öppna homosexuella politiker, filmaktuelle Harvey Milk, och regnbågsflaggorna vajar stolt från varje butikslokal.
– Polyrörelsen står idag där gayrörelsen var för 30 år sedan, säger Kathy Labriola.
Hon arbetar som familjerådgivare med inriktning på öppna relationer. Hon identifierar sig själv som poly och menar att den rörelse som utmanar monogaminormen måste bli mer politiskt organiserad. Hon vill slåss för förändrad äktenskapslagstiftning, och för större social acceptans.

Kathy har sett tre olika vänner lämna sina hus med två tomma händer efter separationer, för att de saknade de juridiska rättigheter ett traditionellt parförhållande skänker. Det viktigaste juridiska dilemmat för polyamorösa gäller vårdnaden om barn, i händelse av en biologisk förälders död, eller i en tvist.
– Vi saknar politisk organisering, säger Kathy Labriola. Folk tror att de ska få rättigheter och acceptans som genom ett trollslag, bara genom att vänta.
– Många polys är heterosexuella, och vana vid att tillhöra ”de normala”. De stannar hellre i garderoben än går ut och riskerar att förlora sina privilegier som medlemmar av majoriteten.

Polygemenskapen är starkast i de stadsdelar där man finner flest regnbågsflaggor. Det rör sig trots allt om en subkultur, också här. Kathy Labriola bor i ett av tillhållen för områdets radikaler: universitetsstaden Berkley, en grannstad till San Francisco.
– Tack Gud för att jag bor i The Bay Area, jag skulle inte komma undan med att vara den jag är någon annanstans i det här landet.

Text & bild: Rasmus Malm
Rasmus Malm är frilansskribent och medlem i Ottars redaktionsråd.

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 2 2009)