Relationer i förändring

Jag blickar in i ett universum av känslor. Små stjärnor av hat, kärlek, desperation, tillfredställelse och tusentals andra känslor svävar fram mot en svart himmel. När jag håller min muspil stilla samlas de kring den som en nyfiken massa, när jag rör den skingras de åt alla håll. Blyga eller rädda, jag vet inte. Jag lyckas fånga en stjärna, klickar på den så att den öppnas och läser: “I haven’t felt the wings within for a very long time… but I think I feel wings shifting now, after reading your tale.” Orden är skrivna av en kvinna från Trinidad och Tobago på en blogg – och ingår i det ständigt pågående digitala konstverket ”We Feel Fine”.

Sajten ”We Feel Fine”, skapad av programmerarna och konstnärerna Jonathan Harris och Sepandar Kamvar, samlar in känslor från tusentals bloggar. Sedan starten 2006 har sajten sugit in 20 miljoner känslor i sitt universum och du kan i realtid se hur känslorna på nätet skiftar efter väder, men även vilka sinnesstämningar som är vanligast att uttrycka för män i sextioårsåldern eller vilken känsla som är allra vanligast på nätet överhuvudtaget. Det viktiga med ”We feel fine” är dock att det visar internet för vad det verkligen är, ett nätverk av känslor.

Sedan fenomenet ”sociala medier” slog igenom i mitten av 00-talet har vi sakteligen börjat avliva myten om det objektiva mekaniska internet. Framför allt därför att vi på allvar har börjat besjäla nätet. Om 90-talet var decenniet då vi proppade nätet med informationen har 00-talet varit decenniet då vi fyllt det med känslor. Det tidiga nätets lite trevande och skamliga chattande har vuxit sig till ett folknöje. Allt fler människor finner kärlek, sex, närhet genom eller på internet. Sociala medier är naturligtvis bara ett ”buzz word” – informationsteknologin har i någon grad hela tiden varit social. Den har ju handlat om något så basalt som mänsklig kommunikation.

På bara ett decennium har vi blivit så beroende av vår moderna kommunikation att de flesta av ofrivilligt skulle förvandlas till sociala eremiter om vi tvingades koppla ner. Vi minns inte längre några telefonnummer, några adresser. Hur fick man överhuvudtaget kontakt med en annan människa innan mobiler, mejl och facebook? Det framstår allt mer som en gåta. I boken ”Nedkopplad” (Utkommer på svenska i höst) skildrar journalisten och forskaren Susan Maushart ett experiment som går ut på att ett halvår vara utan internet, teve eller mobiltelefon. Boken skildrar de sociala och känslomässiga problem detta medför, både i uppkopplat och nerkopplat läge.

Den intressanta frågan är vad vårt teknologiknarkande egentligen gör med oss – och våra relationer? Digitala medier har förändrat vårt sätt att skapa och upprätthålla relationer, men är det också så att de i grunden förändrar dem?

››Digitala medier har förändrat vårt sätt att skapa och upprätthålla relationer, men är det också så att de i grunden förändrar dem?‹‹

Ända sedan maskiner började ersätta händer under 1800-talet och industrialiseringen har vi jämfört våra kroppar med maskiner. Maskinens kraft fråntog, inte minst, mannen hans monopol på fysik styrka. En identitetskris som till viss del löstes genom att mannen och maskinen fusionerades – de blev en och samma. I avhandlingen ”Män och deras maskiner” från 1999 visar Ulf Mellström, professor genus och teknik, hur den manliga identiteten sedan industrialiseringen har formats av maskiner – från bilar till datorer, från raggare till hackers. Hos de senare har identiteten förflyttats från biceps till hjärnmaskinen. Kroppen är ett bihang som bär omkring på ”processorn”, likt skalet på din mobil.

2011 är det inte längre den yttre tekniska utvecklingen (hårdvaran) som har störst påverkan på våra liv, utan den inre – mjukvaran, innehållet. Det har också inneburit långt mer dramatiska förändringar, eftersom mjukvaran både förändras och sprids betydligt snabbare. Det tog minst 20 år för persondatorn att nå in i var och ens hem. Det tog för Facebook ett par år. Det kan idag starta ett social media-fenomen som nästa år fått hundratals miljoner medlemmar och helt förändrat förutsättningarna för vårt sociala liv.

Sociala medier möjliggör kommunikation mellan människor, men den begränsar den samtidigt. Till skillnad från ett telefonsamtal har den sociala webbens ingenjörer varit klåfingrigare. På ett nätverk som Facebook eller en dejtingsajt som Match finns väldigt tydliga hinder för vad vi kan och inte kan göra. Regler som är så självklara att vi ofta inte ser dem, likväl begränsar de oss. Dessa regler kan liknas vid ett språk, och vad vi kan uttrycka begränsas av de ”ord” vi har tillgång till. Till exempel kan du i grunden bara lista ett fåtal slags relationer, partner, vän, familjemedlem. I själva verket är ju vår sociala verklighet oerhört mycket mer komplex än så, varje vän har en särskild status.

Sociala medier skapar på detta sätt ”bilder” av hur relationer ska se ut, och fungerar. Precis som att ”maskiner” har påverkat vår kroppsuppfattning så kommer sociala medier att påverka hur vi ser på relationer – och kanske även vilka slags relationer vi kommer att upprätthålla. Duncan Watts, amerikansk författare i sociologi och författare till boken “Six Degrees: The Science of Connected Age”, menar att de sociala nätverken knappast gjort oss mer vidsynta – tvärtom. Han menar att vi istället konsoliderar oss i allt mer homogena nätverk, där vi också underskattar hur lika våra ”kontakter” är oss själva. Det/de avvikande blir än mer uppenbara när vi agerar inför öppen ridå – och det finns en risk att dessa försvinner. Istället för att öppna oss för den digitala globala byn – stänger vi in oss i våra egna garderober.

Vi kan vara avvikande och annorlunda, men vi talar bara till de som rör sig i vår digitala bubbla. Samtidigt som vi stärker våra självbilder inom bubblan alienerar vi oss från samhället utanför. När vi kliver ut i verkligheten spricker bubblan. Vi bör bli alltmer medvetna om att när vi flyttar våra sociala relationer till mjukvara kommer de också att förändras.

En definition av teknik är att det är en förlängning av vår kropp. Där det mest basala är en sten eller en pinne. Med denna förlängnings hjälp gör vi saker vi inte annars förmår. Kanske bör vi inte glömma ett sådant grundläggande perspektiv när vi även betraktar vår digitala kommunikation. Det som har förändrats de senaste trettio åren är att vi som amöbor har svällt och sträckt ut förlängningar i form av avatarer, mejlkonton, profiler och alias. Vi kommunicerar även när vi inte är där. Vi är närvarande även när vi inte där. Fullständig frånvaro har blivit något sällsynt.

››Om ett telefonsamtal förr var något ganska formellt tycker fler idag att det är något privat.‹‹

En av de tydligaste förändringarna av utvecklingen är den värdeförskjutning som skett med dessa förläningar och alla nya möjligheter till kommunikation. Vi har börjat sortera och värdera kanaler, för olika syften och för olika människor. Om vi tidigare bara hade ett fåtal sätt att kommunicera, telefon och ansikte mot ansikte så har vi nu massor. Det har sänkt trösklarna för att nå kontakt med varandra, men även gjort skillnaderna mellan medierna mer subtila. På sätt och vis har vi byggt ett lager av intimitet. Om ett meddelande på Facebook är den allra flyktigaste formen av kommunikation, så är en chatt på Facebook mer intim. Men inte mer intim än ett sms, som är mindre intimt än ett telefonsamtal. Om ett telefonsamtal förr var något ganska formellt tycker fler idag att det är något privat.

Text: Anders Rydell

Bild: ImageLibrary

Läs mer

Nät utan naket. Anders Rydell om nakencensur på internet.