Säker på surrogat

Elisabeth är barnmorska och bor utanför Köpenhamn. Hon har två söner i yngre tonåren. Men det finns ett barn till som bär på Elisabeths gener och som föddes ur hennes kropp. Det är en tvåårig pojke som bor med sina föräldrar utanför Stockholm.

Det hela började långt innan den lilla pojken ens var påtänkt, för ungefär tio år sedan, när Elisabeths bror gifte sig med en man. Hennes bror hade länge velat ha barn och han och maken funderade nu på surrogatmödraskap.

– Min bror ville ju vara biologisk pappa så det var inte aktuellt för mig, men jag tänkte hela tiden att jag skulle kunna göra det, säger Elisabeth.

Tanken på att ställa upp som surrogatmamma stannade kvar hos henne, men hon var inte så angelägen att hon själv gav sig ut på jakt efter barnlösa par att hjälpa. Men en sen kväll för cirka tre år sedan satt Elisabeth och pratade med några vänner och de kom in på frågan om surrogatmödraskap.

– Då sa jag väl i förbifarten att det skulle jag kunna göra, utan problem.

»Det finns ett barn till som bär på Elisabeths gener och som föddes ur hennes kropp. Det är en tvåårig pojke som bor med sina föräldrar utanför Stockholm.«

Några dagar senare hörde en av kompisarna av sig och frågade om hon menade allvar. Jo, det gjorde hon. Så, om ett par vänner till honom var intresserade, skulle hon vilja träffa dem då?

– Å shit, tänkte jag, nu blev det plötsligt på riktigt, säger Elisabeth.

Men hon träffade paret och de fick snabbt förtroende för varandra.

– Det var viktigt för mig att det var två killar. Jag skulle aldrig göra det för ett heteropar. De har andra möjligheter, det finns en livmoder och det är också lättare för dem att adoptera. För två killar är det inte så. Jag var lite diskriminerade där och det tror jag helt klart var för att min bror var i samma situation och jag såg hur svårt det var för dem, säger Elisabeth.

Hon kände sig trygg med paret som skulle bli föräldrar, men det var viktigt för henne att de verkligen pratade igenom hur det skulle gå till. Ville de ha donatorägg eller hennes ägg? Vilka test ville de göra? Tänk om det blev tvillingar? Hur kände de inför vissa sjukdomar eller missbildningar som kunde drabba fostret?

– För mig fanns det inte på kartan att ta bort ett barn med Downs syndrom till exempel och då måste jag ju veta att de skulle ta emot det barnet. Det var väldigt viktigt att vi var överens om vad de var beredda att ta emot och vad jag var beredd att använda min kropp till, säger hon.

I Sverige finns ingen lag som direkt förbjuder surrogatmödraskap, men andra lagar gör det i praktiken omöjligt att genomföra inom landets gränser. Än så länge. Regeringen har tillsatt en utredning som ska ta ställning till om det ska bli lagligt med icke-kommersiellt surrogatmödraskap i Sverige. Från början var deadline satt till 24 juni i år, men utredningen drar ut på tiden och nu är det december som gäller.

I Danmark är det förbjudet med byråer som förmedlar kontakt med surrogatmödrar, men ensamstående har rätt till assisterad befruktning vilket möjliggör surrogatöverenskommelser. Det går att, som i Elisabeths fall, avsäga sig vårdnaden efter födseln, samtidigt som den biologiska pappans partner ansöker om adoption.

»I Sverige finns ingen lag som direkt förbjuder surrogatmödraskap, men andra lagar gör det i praktiken omöjligt att genomföra inom landets gränser.«

Elisabeth och de svenska papporna bestämde sig för att använda Elisabeths ägg. Äggdonation till den som har egna ägg är inte tillåtet i Danmark, eller i Sverige, så annars hade de varit tvungna att resa till exempelvis Ryssland eller Spanien. Det kostar dessutom väldigt mycket pengar och Elisabeth hade inga problem med att »donera« ett av sina egna ägg till paret.

Vid första inseminationen blev hon gravid men efter sju veckor fick hon missfall.

– Efter det var jag ledsen och besviken men det var ingen sorg och förlust för mig utan det var mer att jag kände att min kropp hade misslyckats, att jag gjorde föräldrarna besvikna. Jag ville ju så gärna att det skulle lyckas och någonstans visste jag, redan innan vi började, att det här kommer gå bra. Jag kände det i hela min kropp. Och så blev det, säger hon.

Fjärde inseminationen lyckades och efter det var graviditeten okomplicerad för henne – men inte alltid för hennes omgivning.

– Jag önskade att det bara skulle vara mellan mig och papporna, att det var vår grej. Ingen annan hade med det att göra. Men en graviditet är så offentlig och folk tar sig liksom rätten att kommentera det, säger Elisabeth.

»Jag brukade prata med mina söner om att bebisen var som en liten gäst som fanns hos mig ett tag och sen skulle han vidare till sina pappor.«

Många trodde att det hon gjorde var olagligt och andra antydde att hon var en dålig mamma som kunde lämna bort ett barn hon fött. Hon kände ofta att hon var tvungen att försvara och förklara sig, men hon tvekade aldrig på sitt beslut och hon kände aldrig att det var hennes barn som låg i magen.

– Jag brukade prata med mina söner om att bebisen var som en liten gäst som fanns hos mig ett tag och sen skulle han vidare till sina pappor, säger hon.

Hon tror att om surrogatmödraskap var lagstadgat skulle det både bli vanligare och inte lika laddat. Men än så länge är det ett omdebatterat ämne, både i Danmark och Sverige.

Surrogatmödraskap betecknas ofta som kommersiellt eller altruistiskt. Kommersiellt surrogatmödraskap innebär att de blivande föräldrarna betalar surrogatmamman för att bära deras barn. Det är tillåtet i bland annat Indien, Thailand och i vissa delstater i USA. Det har riktats skarp kritik mot kommersiellt surrogatmödraskap, inte minst utifrån argumentet att fattiga kvinnor utnyttjas då de utsätter sig för stora risker för en summa pengar som kan vara oemotståndlig för dem men lätt att avvara för en västerlänning.

Vid altruistiskt surrogatmödraskap, som i Elisabeths fall, får surrogatmamman ingen ersättning, förutom för omkostnader och förlorad arbetsinkomst. Men altruistiskt surrogatmödraskap är också hårt kritiserat. Många menar att det öppnar för kommersialisering och att det är svårt att kontrollera att inga pengar, eller gåvor, ges till surrogatmamman som betalning.

Men det finns också kritik som inte bara har att göra med pengafrågan. Som en reaktion på den pågående utredningen om surrogatmödraskap i Sverige bildades nätverket Feministiskt nej till surrogatmödraskap som menar att alla former av surrogatmödraskap är ett utnyttjande av kvinnokroppar.

»Det har riktats skarp kritik mot kommersiellt surrogatmödraskap, inte minst utifrån argumentet att fattiga kvinnor utnyttjas då de utsätter sig för stora risker.«

Bland politiska partier är Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och Kristdemokraterna emot en legalisering medan övriga partier inte tagit ställning utan inväntar utredningens resultat.
Elisabeth har svårt att förstå kritiken mot altruistiskt surrogatmödraskap.

– Det stör mig när någon tar sig rätten att tala för alla. Kvinnors rättigheter är viktigt och för mig var det en rättighet att få göra det här. Det var det jag ville. Då vill inte jag att någon annan kvinna ska sätta sig till doms över mig, säger hon.

Förlossningen blev komplicerad. Efter att värkarna avstannat blev det kejsarsnitt och Elisabeth hamnade på intensiven. Bebisen mådde bra och papporna fanns där och tog hand om honom direkt. Elisabeth hade däremot en jobbig tid framför sig; kejsarsnittet, rusande hormoner och bröstmjölk som aldrig verkade vilja sina, gjorde tiden efter förlossningen tuff. Hade det inte varit för komplikationerna hade Elisabeth kunnat tänka sig att vara surrogatmamma igen.

– Jag måste ändå acceptera att nu är jag 44 år och även om vi har en mycket bra sjukvård händer det ju att kvinnor dör. Jag har fått respekt för min kropp. Om det skulle hända mig något och mina pojkar blir lämnade skulle jag aldrig förlåta mig själv. Det är ju inget de har önskat. Det är det inte värt, säger hon.

Hon har aldrig känt någon längtan till pojken som nu bor hos sina föräldrar i en annan stad, i ett annat land.

– En del undrar om det inte kändes konstigt men det gjorde det inte. Det kan kännas konstigt att det inte kändes konstigt, säger hon och skrattar.

Ibland glömmer hon bort att det ens har hänt. Hon beskriver det hela som surrealistiskt och känslorna för barnet är starka men inte moderliga.

– Han har ju en plats i mitt hjärta men…

Hon funderar en stund.

– Men det är ju inte den där kärleken man har till sitt eget barn. Det är mer en stolthet och respekt. Jag är väldigt stolt över att han finns till.

Anna Nilsson

Frilansjournalist

Bild Michel Ducourneau

(Obs bilden är beskuren)

Läs mer

Var står partierna i frågan om surrogat, eller värdmödraskap?

Läs Ottars valguide från 2014.

Tre röster om surrogatfrågan (2013)

Reportage ”Att hyra en indisk limoder”