elin-tova.jpg

Elin Bengtsson och Tova Gerge. Bild Marc Femenia
Elin Bengtsson och Tova Gerge. Bild Marc Femenia

Sött som skaver

Poeten Felicia Mulinari träffar romanaktuella författarna Elin Bengtsson och Tova Gerge och pratar om språkets betydelse för att gestalta begär, sexualitet och makt i relationer.

FAKTA

Namn: Elin Bengtsson

Gör: Författare och doktorand i genusvetenskap.

Aktuell med: Min tredje roman, Rosenregimen

Namn: Tova Gerge

Gör: Kulturarbetare och förälder

Aktuell med: Romanen Pojken

Ett kafé vid Götgatan, Stockholm. Jag äter resterna av kladdkakan jag köpt och tänker som alltid nu för tiden på fascismen, att visioner om kärlek känns långt borta. I handen har jag böckerna Rosenregimen och Pojken, två alternativa universum som har sugit upp mig, knullat mig, lämnat mig ensam, skamsen och kär, förvirrat mig som bara de bästa romaner kan göra.

När författarna Tova Gerge, som skrivit Pojken och Elin Bengtsson, som skrivit Rosenregimen, kom­mer sätter samtalet igång av sig självt.

Vi är alla tre upprörda över de homofoba och vita privilegier som får finnas ostört i litteraturkritiken, och vi diskuterar problematiken med att skriva när vi vet att skrivandet kategoriseras och bedöms genom blickar där våra berättelser och erfarenheter förstås som omöjliga, konstiga, för mycket. Som att litteratur som berör BDSM skulle vara till för att provocera – och inte för att skapa ett språk gentemot den om­fattande komplexitet som finns i sexuella kärleksre­lationer.

I båda romanerna är skillnad och makt grundläg­gande teman för att förstå hur kärleksrelationer görs och omförhandlas.

»Det är väldigt svårt att tyda i roma­nen var gränsen mellan omsorg som lek och omsorg som kontrollutövande går.« Tova Gerge

Elin: Människor är hela tiden utsatta för sexuella våldsamma strukturer som är utanför deras egen makt. Det som händer i sexuella maktlekar är att man faktiskt har kontroll över dem.

Tova: Jag tänker att det finns tillfällen där karak­tärerna i Pojken hade behövt något annat än kon­troll. Men det är det de har tillgång till. För mig var det viktigt att skildra en sexualitet som omvälvande, stark, vacker, som gör världen till något större, paral­lellt med att samma sexualitet gör att världen krym­per, att man känner sig ful, ledsen, dålig och hemsk.

Felicia: Jag upplever en kluvenhetet mellan för­äldraomsorg och förmyndarskap i Pojken. Å ena sidan en perverterad ömhet, å andra sidan en nästan fascistisk kontroll. Att boken visar både sexualitetens och föräldraskapets komplexitet?

Tova: Man kan förstå det som att berättaren, jaget, vill uppfostra pojken inom sig själv genom att uppfostra pojken. Men sen finns det också en annan aspekt, att jaget inte står ut med att pojkens könsut­tryck inte passar in i den medelklassnorm som jaget vill befinna sig i. Det är väldigt svårt att tyda i roma­nen var gränsen mellan omsorg som lek och omsorg som kontrollutövande går.

– Jag har tidigare skrivit om barndom, och kanske är Pojken en förlängning av det. Den här pojkigheten som jaget tillskriver pojken är också ett sätt att för­söka laga barndomen, ett slags återupprättande i det som brustit i jagets band till det förflutna. Det finns något vackert i det för mig – att man tillsammans med en annan människa kan ha omsorg för det som är litet inom en själv.

 

Tova Gerge. Bild: Marc Femenia.
Tova Gerge. Bild: Marc Femenia.

I Pojken är maktordningen ständig och på samma gång motsägelsefull och rörlig. Huvudpersonen kon­trollerar pojken sexuellt, kroppsligt, vardagligt, men trots det är det inte alltid huvudpersonen som bär makten över relationen.

Romanen inleds i en universitetssal, med ett be­gär som också är en längtan över att få tillträde till den platsen: »Jag önskar att jag hade en sådan kraft i mitt liv, någonting som gav mig ett övertag gentemot alla andra studenter på de noppriga fällstolarna. Att ha makt över honom skulle kanske kunna ge mig det övertaget.«

I Rosenregimen pågår ett maktspel mellan huvud­ personen Niko och partnern Emmy, där Niko söker att skapa en relation bortanför det språk som organi­serar hur vi älskar.

Elin: Det handlar om vem som är utsatt och vem som utsätter. Emmy lever ett ordnat liv, hon har jobb och lägenhet och vill ha en monogam relation. Emmy uppfyller normer kring hur en parrelation ska vara. Samtidigt så upplever Emmy sig utsatt för Nikos oberäknelighet.

– Och Niko som är beroende av Emmy, känner sig utsatt för Emmys försök att passa in henne i de här normerna.

– Båda rättfärdigar sitt agerande i upplevelsen att vara utsatt för den andras makt.

»Som att sex skulle vara en blank plats som inte genomsyras av makt från början.« Elin Bengtsson

Tova: Min och Elins romaner bejakar båda en slags fatalism. Ett maktspel där karaktärerna känner att de faktiskt inte kan lämna varandra.

Elin: De är också ett ifrågasättande av den liberala och förhärskande förståelsen av kärlek där vi alla är fria, autonoma individer som kan ingå och lämna re­lationer precis som vi vill. Som att sex skulle vara en blank plats som inte genomsyras av makt från början.

Tova: Som om jag skulle kunna välja det ur dig som jag vill ha och sen välja bort det andra.

 

Jag hör Rosenregimens fatalistiska röst. Redan i början av berättelsen är kärleken en vacker och våld­sam kontroll. »Jag tänker på förälskelse som jag trodde skulle vara något annat, löjligare, inte att det skulle kännas så här, som om min kropp var ett glas placerat över en insekt.«

Felicia: Det känns som att jag ingår i en BDSM­ relation med boken. Jag underkastar mig huvudper­sonens lojalitet till att de ska gå sönder tillsammans. Det finns också en njutning i det, i att överlämna sitt kritiska tänkande till de här karaktärerna.

Elin: I Rosenregimen finns det en grundläggande konflikt mellan längtan efter att vara ett eget subjekt och begäret i att ingå i ett vi. Niko befinner sig stän­digt i en rädsla för risken att förlora sig själv eller att förlora relationen.

»Försöker se det på hur de håller böckerna. Om de håller dem lika tätt mot bröstet som jag. Deras ansikten ser så släta ut. En falnande solbränna, blanka ansiktsdrag, som om de inte kom någonstans ifrån.« Jag läser i Rosenregimen. I båda romanerna är univer­sitetet grundläggande, kanske just på grund av hur utestängande de platserna är.

 »Jag har velat problemati­sera tendensen att tro att det bara är urbana medel­klassmänniskor som är normbrytande och kinky.« Elin Bengtsson

Felicia: Det finns ett vackert klasshat mellan ra­derna i romanerna, men också en längtan efter att göra en klassresa eller att uppta ett annat språk.

Tova: Här finns det en kluvenhet i Pojkens huvud­person. Å ena sidan: han vill inte vara arbetarklass, han vill inte vara queer. Han vill passera som vilken medelklass­hetero som helst. Å andra sidan finns det en längtan hos honom efter att bli sedd i sina erfa­renheter. Och att få älska på det sättet som begäret dikterar.

Elin: Det finns ofta en förväntan på ett tydligt utvecklingsnarrativ i litteraturen, inte minst när det gäller queera berättelser, där rörelsen landsbygd –> storstad ofta beskrivs som ensamhet –> frigörelse. Niko gör en resa från landsbygden, men för mig har det varit viktigt att visa på att Niko inte rör sig från en instängd plats till en fri. Jag har velat problemati­sera tendensen att tro att det bara är urbana medel­klassmänniskor som är normbrytande och kinky.

Felicia: Därför är också Nikos ungdomsrelation med Toffee så viktig?

Elin Bengtsson. Bild: Marc Femenia.
Elin Bengtsson. Bild: Marc Femenia.

Elin: Toffee representerar en relation där balansen mellan att vara sin egen och att ingå i ett vi, var möj­lig. Men han representerar också en relation som är tvungen att gå sönder på grund av skillnad.

Felicia: Och huvudpersonen i Pojken har kompi­sen John som också, upplever jag, delar huvudperso­nens arbetarklassberättelse?

Tova: John är den nödvändiga omsorgsbärande personen för att det här jaget överhuvudtaget ska kunna existera. Hans uppväxtmiljö har en sån karg­het i sig att det krävs någon typ av kärleksnod för att kunna bryta sig loss. Samtidigt är jaget osäkert på om John kan förstå jagets queera praktiker.

»Ibland är njutning en överlevnadsstrategi i situationer där kroppen inte begriper vad den ska göra.« Tova Gerge

Elin: Man hittar ett språk som förklarar sin värld och så alienerar det här språket en från den världen. Det skapar ett avstånd till de personer som man tänkte sig vara närmast. Rosenregimen handlar om att ha erfarenheter som inte omfattas av språket och att söka det språket. Men om man befinner sig i en kon­text som helt saknar språk för att kunna omfatta ens begär och relationer så betyder det också att språket kollapsar när man ska försöka beskriva det.

Felicia: Hade queera och BDSM-praktiker kunnat skapa ännu mer njutning om det hade funnits mer språk för dem i världen?

Tova: Njutning behöver inte nödvändigtvis ha att göra med bespråkligande. Ibland är njutning en överlevnadsstrategi i situationer där kroppen inte begriper vad den ska göra.

Elin: Språk möjliggör att förstå att någonting kan existera. Språklöshet kan skapa en obegriplighet inte bara för omvärlden utan också inför sig själv. Något som Niko återkommer till genom romanen; om något inte går att beskriva, är det för att det inte finns?

 

Vi går ut ur kafét, alla mot sin egen vardag, mot ett liv i ett språk där vi nästan inte ens existerar. Där de döljer oss i kategorier som provokationer, spänningar, något på modet.

Men jag bär Tova Gerges och Elin Bengtsons språk inom mig nu, lite mindre ensam sätter jag mig på en tunnelbana, igen tänker jag på rädslan för fascismen som jag alltid gör nu förtiden, men i stäl­let för att gråta så smakar jag på Rosenregimen och Pojken i min mun, som om det var godisbitar som fastnat mellan mina tänder. Låter dem sitta kvar, låter det söta skava.

 

Felicia Mulinari

Poet

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.