Lena Lennerhed.jpg

Lena Lennerhed
Att historien populariseras och fiktionaliseras är bra, skriver Lena Lennerhed. Men det finns fallgropar.

Se upp för historien!

Lena Lennerhed hyllar historieämnet men varnar för fallgroparna som uppstår när historien berättas och brukas.

Jag bläddrar i Pressbyråns tidskrifter på Stockholms Centralstation. Avdelningen för populärhistoria består av drygt 30 magasin på svenska och engelska, och majoriteten av dem handlar om krig. Intresset för slag, truppförflyttningar och soldatliv genom århundradena förefaller vara oändligt. Längst upp i hyllan skymtar några kvinnor – omslaget på uppstickaren Historiskan.

Ger de här tidskrifterna en representativ bild av historieforskningen? Mitt svar är nej. Visst är militärhistoria en del av vad historiker sysslar med, men det är även historia om bönders liv, arbetarrörelsen kamp och konflikter, samers villkor och mycket annat. Kvinnohistoria var lika länge en tilläggshistoria, och även om mycket återstår att göra kan den inte sägas vara marginaliserad i dag.

»Att inspireras av människor i historien är naturligtvis inte fel. Men att idealisera historiska personer är en vansklig väg.«

Kampen för att lyfta fram kvinnors liv kom på allvar med 1960-talets könsrollsforskning, vilken banade väg för kvinnohistoria och längre fram etableringen av det akademiska ämnet genusvetenskap med dess teoretiska perspektiv på kön och sexualitet. Sexualitetshistorien har även den en historia.

Genombrottet skedde på 1970-talet med den franska filosofen och idéhistorikern Michel Foucaults banbrytande verk Sexualitetens historia (1976) och den brittiska historikern och gayaktivisten Jeffrey Weeks texter. Med konstruktivistiska och maktkritiska perspektiv analyserade de sexuella praktiker och identiteter i historien. Ett sexualitetshistoriskt fält etablerades, och på 1990-talet introducerades queer teori.

 

Och visst märks i vår tid även ett bredare intresse för historia om kön och sexualitet, framför allt inom kulturen. Exempel på det är de brittiska biofilmerna Pride (2014), Suffragette (2015) och SVT:s feministiska feelgoodserie Fröken Frimans krig (2013- 2017). Jag gillar dem alla, skarpt. Men kom ihåg: dessa verk är inga historielektioner utan dramatiseringar löst baserade på verkliga händelser och personer. Utan den historiska forskningen hade de knappast varit möjliga att göra.

»Frågor om historia och kulturarv har i vår tid blivit minerad mark.«

Att historien populariseras och fiktionaliseras är bra. Det skapar intresse för det förgångna, ger inblickar och möjligheter att leva sig in i svunna tider. Men fallgroparna finns där som sagt; att vi får en skev bild, en historia som mest är en projektionsyta för vår tids föreställningar och ideal.

 

Intresset för personer i historien är stort. Historiker och vetenskapsjournalister skriver tjocka biografier och även i populära sammanhang lyfts enskilda gestalter fram. Vi får läsa om drivkrafter, om vad de tänkte och gjorde. En gren på detta träd handlar om förebilder, viljan att lyfta fram personer som gått före och som kan ingjuta hopp och engagemang hos senare tiders läsare.

Även här finns fallgropar. Att inspireras av kvinnor och män i historien är naturligtvis inte fel. Men ibland tenderar vi att idealisera historiska personer och det är en vansklig väg. Ett exempel är RFSU:s grundare Elise Ottesen-Jensen som, tillsammans med många andra sexualupplysare och radikala personer, på 1920-talet omfattade den rashygieniska läran. Hur ska vi handskas med det? Jag tycker att vi fortsatt ska lyfta fram de stora insatser hon gjorde för skolans sexualundervisning, kvinnors rätt till abort och för homosexuellas rättigheter, men heller inte blunda för vad vi i dag finner vara problematiska sidor i Ottars tänkande. För Ottesen-Jensen hängde frågorna ihop, även om de inte gör det för oss i dag.

 

I vår tid finns ett starkt och kanske växande intresse för att använda sig av det förflutna. Politiska partier, organisationer och grupper framhåller gärna sin historia. Att ha en lång historia inger förtroende och skapar legitimitet. Den kan dessutom användas för att stärka etniska och nationella identiteter. Bruket är ofta politiskt, och frågor om historia och kulturarv har i vår tid blivit minerad mark.

Så se upp när du tar del av historien – men gör det! Kunskapen bakåt är spännande, utmanande och livsnödvändig. Historien ger oss möjlighet att reflektera över oss själva och varför vi och samhället blivit som det blivit. Utan den kunskapen står vi oss slätt inför framtiden.

 

Lena Lennerhed

Professor i idéhistoria vid Södertörns högskola.

 

Kommentarer

Viktiga synpunkter av kloka Lena W...