Sex + feminism = sant?

Varför har kvinnors sexuella frigörelse inte varit en viktig fråga för den svenska feminismen – trots att den är så bred och rymmer många olika riktningar? Hur skulle en mer sexpositiv feminism kunna se ut? Journalisten Josefin Brink samlade RFSU:s ordförande Lena Lennerhed, Anki Määttä från det feministiska porrprojektet Vanessa och Flickaprojektets Sara Damber för ett samtal om sexualitetens position inom feminismen.

Josefin Brink är journalist och har tidigare varit redaktör för den feministiska tidskriften Bang. Arbetar nu som informationssekreterare på vänsterpartiet.

Anki Määttä är medlem i RFSU sedan 2003 och läser på Kulturvetarlinjen. I våras var hon med och gav ut Närstrid:Vanessa, en bok med porrnoveller och serier med en feministisk grund.

Lena Lennerhed är ordförande för RFSU sen i maj. Hon är idéhistoriker och genusvetare på Södertörns högskola, och har skrivit Frihet att njuta, Sexualdebatten i Sverige på 1960-talet (Norstedts 1994) och Sex i folkhemmet. RFSUs tidiga historia (Gidlunds 2002).

Sara Damber är ämnessakkunnig åt socialminister Berit Andnor. Hon är projektledare för regeringens Flickaprojekt, som handlar om att stärka unga flickors självbild. 1997 startade hon stiftelsen Friends, som arbetar mot mobbning.

—–

Josefin: RFSU beslutade på sin kongress i maj i år att inte kalla sig feministiskt. Är det bra eller dåligt tycker ni?

Lena: Det var inte så att vi bestämde att inte kalla oss feministiskt, utan vi bestämde att inte göra det i dagsläget. Diskussionen handlade om ifall vi kan ge en definition av vad vi menar med feminism i relation till frågor som handlar om sexualitet. Jag var en av dem som inte tyckte att tiden var inne, men kanske i framtiden när vi har diskuterat det mer och tydligare klargjort vad vi menar med en feministisk sexualpolitik.

Sara: Jag kan tycka att ett sådant ställningstagande kan leda till mycket bra och konstruktiva diskussioner. Man blir ju mer intresserad, nyfiken och fundersam än om RFSU sagt att de är feministiska, i och med att många säger det i dag utan att man känner att det betyder så mycket. Skulle jag jobba på en arbetsplats där man sa att ”Nu tar vi ställning att vi inte är en feministisk organisation” så skulle jag bli jätteupprörd och tänka att ”Vad menar vi med det här?”.

Anki: Jag är RFSU-informatör, och jag skulle helt klart känna mig bekväm med att RFSU var uttalat feministiskt. Väldigt mycket av det jag lärt mig inom organisationen har jag upplevt som betydligt mer feministiskt än det jag diskuterat i andra – feministiska – grupper. Jag tror på att sätta ord på saker och ting. Sen är det såklart viktigt att kunna definiera vad man menar, men jag kan tycka att det är tråkigt att fega.

Josefin: Sara var inne på att det inte betyder lika mycket att säga att man är feminist nu, när nästan alla säger det. Ligger det någonting i det?

Lena: Jag reagerar så. I ett läge där nästan alla partier är feministiska och där kristdemokraterna har haft ett program med ”etisk feminism” så tycker jag att det är ett tåg som redan har gått, att komma nu och säga att: Vi är också feminister. Man måste kunna ge det en innebörd.

Sara: Fast jag håller inte riktigt med om att begreppet slängs runt så där jättemycket. Det kanske är så i medierna, den politiska världen och i Stockholm. Men jag har jobbat i Flickaprojektet i 26 kommuner i hela landet, med olika nämnder. Där är det inte alls självklart att kalla sig feminist, många skulle aldrig göra det, och man ser den här klassiska bilden av feminister framför sig.

Josefin: Vad då för bild?

Sara: Att man är manshatare, inte kan samarbeta med män och att det inte ska få finnas några män i styrelsen eller i korridorerna. Det är inställningen på många håll runt om i landet.

—–

Josefin: Feminismen i Sverige har handlat väldigt lite om sexualitet, om man jämför internationellt. Det är ganska märkligt eftersom till exempel den amerikanska feminismen har drivit frågorna om den sexuella frigörelsen länge, och vi lånar ju väldigt mycket tankegods från USA. I Sverige har det handlat mest om löner, rättvisefrågor och utbildning. I det perspektivet är RFSU intressant, för i praktiken är ju RFSU en feministisk rörelse som handlar om sex och sexuell frigörelse. Men där finns ett tomrum i svensk feminism. Varför är det så?

Lena: Historiskt har den svenska kvinnorörelsen varit försiktig när det gäller sexualitet. Varför är svårt att säga. I den mån man talat om sexualitet har det fokuserats mycket på den negativa sexualiteten, vilket i och för sig är begripligt. Kvinnor har alltid varit utsatta, och man har varit tvungen att kämpa för kvinnors rätt att säga nej, kvinnors rätt till preventivmedel och abort, och mot våldtäkter och övergrepp. Problemet är att man sällan berört den positiva delen, att man kan använda sexualiteten som en positiv kraft för kvinnor. Det har funnits en dominerande radikalfeministisk idé om sexualfrågor, och det har varit svårt att etablera andra feministiska uppfattningar om sexualitet. RFSU har haft svårt att komma in i det samtalet. Men jag tycker att det har ändrat sig under senare år, bland annat med inflytande från queerteorin.

Josefin: Vanessaprojektet som du Anki håller på med, kan man säga är i den amerikanska traditionen av performanceartister som till exempel visar fittan på scen. På ett väldigt konkret sätt kanske, men de påvisar ändå att: Det här är sexuell njutning. Hur har ni tänkt på det ni gör i relation till resten av den feministiska rörelsen?

Anki: Vi som startade Vanessa har bakgrund i tjejjoursrörelsen. Det var där idén föddes. Det som väckte mig var att jag fick ett samtal från en ung tjej som hade blivit utsatt för väldigt hemska grejer. De som utsatt henne var personer som hon hade raggat på, och hon kände sig väldigt skuldmedveten för att hon hade varit på, sexuellt aktiv. Sex anses ofta vara något hemskt, istället för tvärtom. Men det är klart man blir kåt på folk och det är väl självklart att man raggar på dem. Om det sen händer någonting så ligger ju inte felet i att man borde ha fattat bättre eller att sex är farligt, utan i någonting annat.

Josefin: Upplevde du att det var den inställningen som fanns i tjejjoursverksamheten, att sex är något dåligt?

Anki: Till viss del. En del hade en ganska fördömande attityd till olika former av sexualitet som kunde tolkas som att: ”Om man inte fattar att sex och män är farligt så får man skylla sig själv om man hamnar i klistret sen.” Det blev väldigt missriktat kände vi, och tyckte det var nödvändigt att försöka bevisa motsatsen, att visa att sex kan vara något positivt och kreativt. Kriminella människor är en sak, och sex och lust är en annan, det måste man vara tydlig med.

Josefin: Upplever du Sara, att tjejerna som ni får kontakt med genom Flickaprojektet saknar perspektivet att sex är bra och kul, och inte bara exploatering, kommers och hemskt?

Sara: Nej, jag tycker inte det. Jag upplever snarare att vuxenvärlden signalerar en negativ syn på sexualitet hela tiden. Det har varit väldigt tydligt eftersom vi har utgått från ett barnrättsperspektiv, att vuxenvärlden moraliserar så snabbt. Allt från stringtrosor till bilder på Internet är fel. Men det är svårt att inte bli moraliserande, för det händer så många saker som är hemska. Sex handlar så mycket om makt och pengar.

Lena: Men sex har ju ofta handlat om makt och pengar. Det finns inget jämställt och oskuldsfullt ”förr” när allt var annorlunda. Däremot så förändras samhället och vi har en helt annan medial verklighet än vad vi haft förut.

Josefin: Självklart är det viktigare att framhålla att det dör hundratusentals kvinnor varje år för att de inte har till- gång till preventivmedel och aborter, än att kvinnor ska få multipla orgasmer. Men det är alltid de stora problemen som kommer i vägen för det sexuella frigörelseprojektet. Är inte det en del av problemet, att det nästan känns omoraliskt att ta upp tid för att prata om njutning i det offentliga utrymmet?

Lena: Jo, det uppfattas som en välfärdsfråga och ett lyxproblem. Man pratar sällan om kvinnors egen sexualitet på ett positivt och bejakande sätt. Men man måste kunna göra både och. Det blir ensidigt att enbart prata om kvinnor och sex i termer av att kvinnor är offer för den manliga sexualiteten, eller för mäns makt.

Anki: Det är en flytande skala tycker jag, det handlar inte om att antingen se kvinnors njutning som ett lyxproblem eller att bara fokusera på hemskheter. Det handlar mycket om gränsdragningar och att som tjej få göra egna val, och att hitta sig själv. Vi i Vanessa har jobbat med att försöka sätta ord på saker och ting, att kunna prata och skriva om saker som kanske inte är helt okej, enligt andras mening. Det får inte bli så att det finns något slags ”fin sexualitet” som ingen riktigt vet vad det är, och sen på andra sidan finns ”de där äckliga porrfilmerna”. Det kanske inte är så svart eller vitt.

Josefin: Flickaprojektet är också ganska fokuserat på det som är negativt. Att man vill ha bort den sexistiska reklamen till exempel. Men tonårstjejers uttryck för sin egen sexualitet kan ju vara någonting positivt. Är det möjligt att säga att unga tjejer kan njuta av att känna sig sexiga och snygga, att det inte behöver vara av ondo?

Sara: Det är jättesvårt. När det gäller de starka könsrollerna som reklam och media hela tiden befäster så ses kvinnan som offer, som blickfång, som till för mannen och för att tillfredsställa någon annan. Jag är jättekritisk till många tjejtidningar och deras sexspalter. Det är sällan man läser en bra artikel. Det är ofta rubriker som ”Så här gör du för att tillfredsställa din kille”.

Josefin: Jag gick nyligen igenom flera av de nya tjejtidningarna, och fick en obehaglig känsla av att det har gått lite bakåt vad gäller just det. De ger råd av typen att ”Ett tips är att lägga dig lite på sidan, för då syns inte valkarna och brösten ser rundare ut”. Det känns som något från femtiotalet.

—–

Josefin: Hur ska man kunna få in det sexuella frigörelseperspektivet i den feministiska diskussionen?

Lena: Det som ni i Vanessa håller på med är ett sätt. Att försöka hitta ett språk för kvinnors sexualitet och ett sätt att prata om den på ett positivt och bejakande vis. En enkel sak som RFSU har gjort är boken Fittfakta. Och att vi lanserat ordet snippa. Att det finns namn på flickors och kvinnors kön är avgörande för att vi ska kunna tala om kvinnors sexualitet. Vi ska inte prata om någonting ”där nere”.

Anki: Reaktionerna på Närstrid:Vanessa har blivit mycket mer positiva än vi trodde. Det känns jätteskönt att det blivit så, för vi ser verkligen Vanessa som ett feministiskt projekt och har valt att använda ordet porr för att komma någonvart, få ner det på en konkret nivå. Vi är ju själva unga tjejer, och vi ville att det skulle handla om oss. Men vi har också fått höra att vissa har tyckt att det vi gör är kränkande och hemskt.

Josefin: Det är en vanlig reaktion, att folk känner sig kränkta när det handlar om sexskildringar. Vad är det som anses kränkande med Vanessa?

Anki: Det är nog att det förekommer en del våldsinslag, och många har anmärkt på språket, det har upplevts som grovt och lite obehagligt. Vissa har tolkat ”feministisk porr” som att det ska vara ”för kvinnor” och lite erotiskt och mysigt, men så var det inte det, utan det var bitvis ganska obehagligt och jobbigt. Vissa texter är skrivna som klassisk porr i upphetsande syfte, vissa inte. Men jag tycker att man måste kunna beskriva sex utan att det ska behöva vara upphetsande också.

Josefin: Filmaren Mia Engberg gjorde filmen Selma och Sofie för ett par år sen. Det är en otroligt söt och oskyldig film om två tjejer som blir tända på varandra. Men det är explicit, man ser att de har sex på riktigt. Hon valde att kalla det för en porrfilm för att göra ett statement. Det ledde till att en massa människor satte igång en hatkampanj mot henne. Men i själva verket var det en sexuell frigörelsefilm, med kvinnor som tänder på varandra och gillar att ha sex.

Lena: Att just den filmen stötte på motstånd är i så fall särskilt ledsamt, då den handlade om lesbiska tjejer. Då osynliggör man det också.

Sara: I Flickaprojektet har vi arbetat med att läsa tjej- och killtidningar, jämföra bilder, jobba i workshops, både med vuxna och ungdomar. Men vissa har vägrat jobba med det, så det har varit himla tufft att prata om sexualisering och mediapåverkan.

Josefin: För att det handlar om sex?

Sara: Ja, och om barn och media och kommersialisering. Det blir för geggigt med alla de komponenterna tillsammans. Målgruppen var 10-16 år och en del tyckte att ”tio år, då är man ju barn och ska inte behöva prata om sådana saker”.

Lena: Jag tycker att det är svårt med det där ordet som far runt hela tiden: sexualisering. Det är en sak att motarbeta könsstereotypa och kränkande bilder i reklamen, men om man använder ordet sexualisering gör man sex till problemet. Det har blivit ett begrepp som alla använder, och så stoppar de in det som de inte gillar i ordet. Det finns en risk att man hamnar samman med grupper som inte vill ha några skildringar av sex i media, konsten eller i offentligheten alls. Josefin: Jag har också reagerat på ordet sexualisering. Jag har frågat personer som jobbar åt regeringen mot ”sexualiseringen av det offentliga rummet” vad de menar med sexualisering, och fick till svar att de inte hade någon definition. Då använder man ordet bara för att markera att man gör ett ställningstagande, och det blir väldigt oklart vad som menas.

Sara: Flickauppdraget handlade just om sexualisering, och det blev svårt för att man inte riktigt vet vad det betyder, särskilt ute i kommunerna. Och då gör man sin egen tolkning.

—–

Josefin: Om vi går tillbaka till det med att sex och porr ofta anses som något dåligt. Man kan tycka att det är problematiskt med pornografi – så som den branschen ser ut – samtidigt som man får krupp av moraliserandet över att ”det är äckligt” och att ”vi måste skydda barnen”. Polariseringen är total mellan ”jag vill inte se något naket” och en radikalare liberalism som är ganska ny i Sverige, där det är en frigörelsehandling att vara med i en porrfilm. Hur ska man förhålla sig i den diskussionen utan att hamna i någon av fällorna?

Lena: Ni i Vanessa försöker ju göra något nytt genom att ta porren och sätta in den i ett politiskt feministiskt sammanhang. Det är ett sätt. Att bana väg för frigörelse, men med en medvetenhet om de maktstrukturer som finns. Men en diskussion om porren måste också utgå från en definition av vad vi menar. Vad som är pornografi för en är det inte alltid för en annan. Det som förr klassades som porr kan idag ses som harmlöst. Är det porriga dokusåpor vi talar om, kabelkanalernas kvällsfilmer, eller är det böckerna många kvinnor läser och som nedsättande kallas tantsnusk porr?

Sara: Sexualisering, porr, sex, alla de här orden innehåller så mycket och betyder inte samma sak för alla.

Josefin: Har inte RFSU fått mycket kritik, för att ni skulle förespråka porr? Så fort man inte totalt fördömer porr så klassas man som ”ett gäng porrliberaler”.

Lena: Det har vi. Men vi förespråkar inte porr, utan människors frihet och möjlighet att vara, välja och njuta. Det innebär att vi vill sätta gränser för kränkningar och motarbeta att människor utnyttjas och far illa i produktionen av pornografin, samtidigt som vi försvarar rätten att ta del av sexuella skildringar. Jag skulle önska att diskussionen om pornografi fördjupades och nyanserades, istället för att fastna i ”för” eller ”mot”. Men jag tycker ändå att vi har ett mer gynnsamt läge i dag, och jag tror att queerteori har haft betydelse i det genom att föra fram en sexualitet som är mer varierad. Queerteorin är, vad den än är, sexpositiv.

Josefin: Det är ett bra samhällsklimat nu, säger Lena. Håller ni andra med om det?

Anki: Vi i Vanessa har fått massor av mail från tjejer som skriver ”Skitbra, det är precis det här som jag har velat göra” och ”Jag gillar porr men är feminist så jag skäms, men nu äntligen kanske något är på väg”. Så jag tror också att det finns ett bra klimat. Och jag tror definitivt att det finns en stor vilja hos många att hitta nya vägar mellan feminism och porr som fungerar.

Josefin: Kanske kommer det att lösa sig genom en naturlig generationsväxling inom feminismen? Det är färre personer i den lite yngre generationen som har inställningen att ”Det är så hemskt med sex och porr och jag blir kränkt bara jag tänker på en erigerad penis på bild”. Jag överdriver inte, jag citerade nu. Och man får naturligtvis respektera den åsikten, men det kanske inte bör bli politik. Är den inställningen äntligen på väg ut?

Lena: Jag tror det. Bland många av mina genusstudenter till exempel, där nästan alla är tjejer, ser jag en annan attityd. Det finns ett feministiskt bejakande och sökande.

Anki: Vi som startade Vanessaprojektet har försökt diskutera detta under flera år. För fem år sen försökte vi gå och se porrfilmen Pink Prison. Då hamnade vi i konflikt med våra egna kompisar, de hindrade oss. Men nu, bara några år senare, händer det att folk som kallar sig radikalfeminister eller är väldigt mot porr ändå kan säga att ”Okej, jag kanske inte kommer att gilla den här boken ni har gjort, men jag tänker läsa den i alla fall.”

Redigering: Carolina Hemlin
Utskrift: Lena Sohl

 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 3 2005) 

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!