Sexlingo

Ingen säger »fina fisken« eller »alla tiders« utan ett uns av ironi idag. Vi har inga problem med att förstå vad som menas i en gammal svartvit film, men uttrycken har en komisk och föråldrad klang. Därför får vi ibland för oss att slang är något som förändras fort och att även könsuttrycken vi använder är rätt moderna. Ingen säger ju »schyssta rattar« längre… eller?

Men stämmer det verkligen? Just när det gäller sex är det mesta i språket faktiskt ålderdomligt. Ordet kuk är belagt sedan mitten på 1600-talet, men är förmodligen äldre. Knulla är från ungefär samma tid. Fitta har rötter i fornsvenskan och betyder ungefär våt ängsmark. Och ligga med varandra har man gjort sedan Bibeln översattes.

Men vissa saker har fått sin benämning senare. Runka betyder från början att skaka eller vagga, oklart när den nya betydelsen blev gällande. Bög får sin nuvarande innebörd för något sekel sedan och flata finns dokumenterat först på 1960-talet.

Språkliga förändringar speglar så klart hur vi faktiskt har sex och ser på det vi gör. »Mina heterosexuella vänner som sysslar med pegging pratar inte gärna om det« stod det i ett nummer av Ottar 2006. Förstår du vad den intervjuade Christie syftar på? Ordet kan inte sägas vara helt etablerat, men om det blir det sällar det sig till andra mer etablerade engelska låneuttryck som till exempel petting, det vet de flesta vad det betyder. Med pegging menas att en kille blir påsatt av en tjej med löskuk. I samma artikel kan man läsa att pegging är en av de nya trenderna inom heteroporren. Fisting (hand i slida/anus) brukar kallas vår tids enda riktigt nydanande bidrag till människans sexuella praktik, men pegging får nog räknas dit också.

Språket ändras tydligast när nya fenomen etableras i samhället och gamla försvinner. Den visar också vad vi benämner och hur. Kukhuvudet får en svensk benämning i ordet »ollon« redan i början av 1800-talet, medan klitoris hela tiden dras med sin grekiska form som för att betona hur främmande vår kultur alltjämt känner sig inför detta organ. Okunskapen kring det kvinnliga könsorganet och kring kvinnors orgasm går som en röd tråd genom tre decennier av Ottarnummer.

Ett exempel är en krönika från 2001 som ser det kvinnliga könet och särskilt klitoris som en blind fläck i samtiden. En blind fläck som med all sannolikhet kommer att förbli outforskad om även sexrådgivare fortsätter att komma med påståenden som: »en bra älskarinna är en kvinna som inte vid varje samlag propsar på orgasm«.

Texterna som publicerats i Ottar dokumenterar hur språket kring sex har sett ut under de senaste trettio åren. Vilka ord man faktiskt använt om sex, kroppar och kön. Orden som vi använder när vi talar om sex förmedlar en stämning, säger något om hur personliga eller informella vi vill vara. De säger mycket om tiden, om den underliggande världsbilden.

Som översättare vet jag hur dyrbara sådana källor kan vara. För att ta ett exempel när jag för några år sedan översatte en roman som utspelar sig bland parkraggande fjollor i kommunisttidens Polen var jag tvungen att försöka hitta exempel på hur en svensk parkraggande slang kunde låta, och för att hitta en motsvarighet fick jag söka mig till mitten av 1900-talet. Som tur var hade ett antal forskare sammanställt en bok om homosexuella män i Stockholm 1860- 1960 och i den fanns flera transkriberade intervjuer. Kapitlet »Bettan kommer till parken« gav mig många av de ord och insikter som jag sedan tog med mig in i den svenska prosan.

Orden som användes då visar en föreställningsvärld då de som kallade sig bögar inte förväntades ligga med varandra, utan snarare betala en »bögsnoare« eller suga av någon som såg sig som »hetero«. Det var också en värld där gränsen mellan en bög/ fjolla och det vi kallar transkvinna idag ansågs väldigt flytande. I orden finns den kulturella föreställningen inbäddad. Ett uttryck som bögpar hade inte varit begripligt för fjollorna i Kronobergsparken för sjuttio år sedan. Men det är inte säkert att deras komplicerade syn på vem en bög var hade varit begriplighundra år tidigare när man inte såg homosexuella som en kategori människor utan bara män (sex kvinnor emellan brydde man sig sällan om) som begick onaturlig otukt.

››80-talet präglas av vanliga och grundläggande frågor i sexualupplysning: onani, bli av med oskulden, diskriminering av homosexuella, ensamhet och sökandet efter partner, preventivmedel och könssjukdomar. Det handlar mycket om att avdramatisera ord.‹‹

Så stora skillnader finns det inte riktigt när man tittar igenom Ottars utgivning från 80-talet och framåt. Snarare slås jag av att med en uppdaterad formgivning hade många av texterna kunnat passera som aktuella även idag. 80-talet präglas av vanliga och grundläggande frågor i sexualupplysning: onani, bli av med oskulden, diskriminering av homosexuella, ensamhet och sökandet efter partner, preventivmedel och könssjukdomar. Det handlar mycket om att avdramatisera ord och begrepp och språket är ofta hämtat från folkupplysning, sjukvård och psykologi. »Om man tidigare såg onani som ett symptom på olika missförhållanden, så betrakas snarare idag en person som inte onanerar med misstänksamhet« (1/87). När barnmorskor intervjuas på ungdomsmottagningar handlar det om svårigheten att dra dit killar eller hur viktigt det är att finnas där för tonåringar för »det som inte är aktuellt för femtonåriga Lisa idag, kan vara akut imorgon« (3/82). Mycket lite av det som sades för 30 år sedan känns föråldrat i dag. Möjligtvis det starka förespråkandet av preventivmedel »som inte är knutna till samlagstillfället« (det vill säga annat än kondom) och den väldigt avslappnade tonen kring barns sexualitet och onani. I en intervju med författarna bakom boken Barnens kärleksliv poängteras vikten av att vara så avslappnad som möjligt kring barns onanerande. Barn får aldrig bli offer för att vuxna inte kan hantera beteendet eller prata om det. (1/87) En socialläkare återberättar ett samtal han hört mellan små barn och konstaterar: »treåringarna talar utifrån sin barnsliga sexualitet, där föräldrarna är målen för de fantiserade handlingarna« (3/82).

Den stora, omvälvande nyheten under första halvan av 80-talet är så klart aids och viruset HTVL- III som sedan döps om till hiv. 1984 när stämningen kring aids i medierna var som mest hysterisk påminner en av Ottars skribenter (1/84) läsarna om att det inte är kärlek och sexualitet som blivit farligt, utan virus och bakterier. »En tillfällig förbindelse kan ge mycket« säger en intervjuad kvinna. »Människor klär sin sexualskräck i könssjukdomarnas gestalt«. Detta språkbruk står i kontrast till dagstidningarnas krigsrubriker under samma period med ord som »Homosexsjukan« (Aftonbladet).

Ett annat försåtligt ord som präglar medierapporteringen kring aids under 80- och 90-talen är ordet »riskgrupper«. I en artikel i Ottar nr 1/86 uppmanar en skribent att sluta använda detta ord som ger sken av att det vore frågan om enkelt avgränsade enheter där viruset florerar. »Riskgruppstänkandet kan inge oss en falsk trygghetskänsla. Aids drabbar de andra…« När man blickar tillbaka på detta nummer är det lät att överraskas positivt av hur mycket sansade åsikter som fanns bland alla som jobbade med hiv – och sörja över att så lite av detta vett verkade spilla över i den allmänna debatten. Artikeln »Vårt behov av pest« med underrubriker som »vi väljer att vara rädda« måste ha varit som ett motgift mot uppskruvade stämningar i pressen. I andra artiklar jämförs skräcken för aids med tidigare skräck för an- dra sjukdomar: »genom att förstå reaktionsmönstren inför tidigare epidemier som syfilis och tuberkulos kan vi bättre hantera den situation vi närmar oss vad gäller aids« (Men aids stavades AIDS då).

Idag kan vi ha svårt att föreställa oss den sexualpolitiska diskussionen innan hiv. Därför kan det vara kul att titta i de riktigt tidiga numren av Ottar. »Avkriminalisera gonorré!« heter en artikel (1/84) som menar att tvångsrapporteringen av partners är kontraproduktiv. Det är intressant eftersom hiv- debatten kom dit bara för något år sedan. Tanken paatt man under hot om straff ska tvinga hivpositiva att meddela tänkta sexpartners sin hivstatus innan de har sex kan ha rent motsatt effekt, verkar fortfarande helt främmande för de flesta debattörer. Men nu talar andra om smittskyddslagen i termer av »kriminalisering« igen. Debatten har gått hela varvet runt hiv och kommit tillbaka till utgångspunkten att tvångsmetoder inte alltid funkar bäst.

Om många av 80-talstexterna i Ottar är fullt aktuella och begripliga idag är det inte riktigt sant i den andra riktningen. Från och med 00-talet påverkas språket i tidningen alltmer av nya termer som hämtats ur sociologi och socialantropologi. »Bilderna av män är självfallet inte i närheten av att tränga undan huvudobjektet i vår visuella ekonomi – kvinnokroppen.« (4/06) Man börjar tala om vad som är »normativt« och »sociala konstruktioner«. (4/01) Det här givetvis ihop med att genus- och queerteori blir en viktig referenspunkt när man talar om sex och kön. Ett tydligare fokus på identitet och maktanalys syns. Termer som »ickeheterosexuell« som sätter fokus på normen, snarare än klassificerar avvikande blir vanligare. Lite förenklat kan man säga att man inte bara vill visa vilka sexuella beteenden som faktiskt förekommer utan att man också börjar prata om hur man skulle vilja att det såg ut.

Det finns en nyfikenhet inför att testa nya samlevnadsformer och identiteter för att förändra och tänja gränser. För att se skillnaden kan man titta på ett tema- nummer från 1993 om sökandet efter sexuell identitet: »Kärlekslivets rebeller«. Här beskrivs homosexualitet med ett språk som queer kom att förändra. »Vi har en psykologisk könsidentitet […]. Vi har också vanligen en biologisk könstillhörighet, fastställbar efter typ av könsorgan« berättar en psykoterapeut. Förutom bögar besöks homoklubbar av »transvestiter«. En kille berättar om den kris som Stockholms utsvävande bögvärld på 80-talet utlöste hos honom »För mig utlöste den här leken med könsidentitet och sexualitet en kris som varade i flera år och jag tror faktiskt inte att man ska leka med sin sexualitet hur som helst.« Ordet »queer« är visserligen centralt i en rapport från USA, men är fortfarande tydligt kopplat till mångfalden i regnbågsflaggan och de brokiga sektionerna i prideparaden snarare än det teoretiska ifrågasättande av heteronormen som ordet senare i huvudsak kommer att betyda. En av de intervjuade ser redan en potential hos de som kallar sig queer att bryta mot att vara så »inskränkt lesbisk« som hon tycker sig vara.

Mycket av tematiken känns igen även tio år senare, men termerna för den har förändrats. Samma sak gäller transpersoner som inga pålästa skribenter buntar ihop under beteckningen »transvestiter« idag. Från ungefär mitten av 00-talet beskrivs kön allt oftare som konstruerat i grunden. Med tiden uppmärksammas även andra normer än de heterosexuella. Cisnormen, det vill säga en person som har ett juridiskt och biologiskt kön som hänger ihop med sin egen könsidentitet introduceras som begrepp i nummer 4/10.starkare ifrågasättande av monogamin som norm. De nya termerna polyamori (kärleks- och sexrelationer med mer än en partner), swingers (partnerbyte), polyfidelity (att vara trogen ett mindre antal perso- ner) återkommer. Hade Ottar kommit ut på 20- och 60-talet hade det varit intressant att se vilka ord som användes för att beskriva dåtidens »relationsanarki«. Eftersom aids-epidemin vände samhällsklimatet så tydligt mot monogami blev den tiden ett brott mot tidigare generationers försök att leva i friare relationer. Brottet gjorde säkert att många uttryck och i dem inbäddade tankar gick förlorade. På samma sätt hade andra världskriget och 50-talet avbrutit mellankrigs- tidens försök att ifrågasätta den monogama normen. Det vi idag kallar för polyamori har saknat kontinuitet i samhällsdebatten. Det vore intressant att se hur det satt spår i språket.

››Spara det här numret av Ottar i ytterligare trettio år. Kommer det att låta lika föråldrat som en pilsnerfilm gör för oss idag?‹‹

Men har språket i allmänhet blivit mer eller mindre vardagligt? Jag bläddrar och bläddrar för jag tycker att det är svårt att ge ett enkelt svar på. När det gällde att prata öppet och varva officiellt språkbruk med texter på vardagssvenska var 80-talets Ottarnummer inte så olika dagens, det har alltid varit en hel del litterära texter också. Nummer 2/1989 om »Ruset och lusten« är ett utmärkt exempel: »Folk blir som galna av sol, vin och sex!« – ett reportage från Grekland – varvas med uppväxtskildringar med rubriker som »I fyllan blev varje tjej rätt« eller »Större chans att träffa någon om vi inte var så fulla«. Sedan följs de av texter som »Vin, sprit och öl – vad händer i vår kropp?« och en text om alkoholens psykologiska funktioner. Idag är det mer formella språkbruket inte sällan kopplat till den allt vanligare internationella utblicken: »abortens idé och praktik i den andiska världen är en historia byggd på hårda fakta och ett nationellt trauma« (4/06) eller typiskt i notiser från olika politiska beslut världen över »konservativa parlamentariker har länge försökt att inskränka aborträtten i Slovakien« (1/08). Ibland har det akademiska språket smugit sig in och gjort något uttryck krångligare än det borde vara. Till exempel heter det en- könade miljöer 1993 och homosociala miljöer 2003.

Vår tids språk speglar vår tids föreställningar om sex. Det finns inget bättre sätt att bli ödmjuk inför vår tids normer än att bläddra igenom gångna tiders sanningar. Det är inte förändringar som man ser på tio år, men spara det här numret av Ottar i ytterligare trettio år. Kommer det att låta lika föråldrat som en pilsnerfilm gör för oss idag eller kommer det mesta att vara sig likt? Hur utbredd kommer pegging att vara? Kommer klitoris att få ett etablerat svenskt namn?

Stefan Ingvarsson är skribent och översättare. Han skriver bland annat för Aftonbladet kultur och var medredaktör för boken Bögjävlar (2007).
Illustration: Matilda Ruta