Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Intervju

Skriver ingen på näsan

Pija Lindenbaum är en av Sveriges mest omtyckta barnboksförfattare. Hon har skapat karaktärer som Gittan och Lill-Zlatan och är årets RFSU-pristagare.

Vi möts en solig dag i maj på ett café bakom Medborgarplatsen på Söder i Stockholm. Pija är lätt förkyld och ska om några dagar åka till Paris för en månads vistelse i en författarlägenhet. Hon ser fram emot det men är lite nervös eftersom hon inte kan prata franska.

Sedan 1990 har Pija Lindenbaum gett ut böcker för barn, det har blivit över trettio stycken hittills. Hon illustrerar och skriver allt själv. Numera blir det en barnbok om året. Det tar från höst till vår ungefär, berättar hon, att skapa en bok från idé till klar text och bild.

I motiveringen till varför Pija är årets vinnare av RFSU-priset står: ”Pija Lindenbaums böcker för barn ger en lika eftertänksam som bejakande syn på kropp och identitet. Utan stora åthävor, och med ett alldeles underbart bildspråk, gör hon upp med könsroller och andra stereotyper utan att skriva någon på näsan. Läsaren – ung som gammal – lämnas med en sprittande känsla av att ”jag är okej, jag får vara precis som jag är”.

Det förekommer att män lämnar tillbaka ”Lill-Zlatan” till bokhandeln, för ”sånt där ska inte pojkar läsa”.

Vad tänkte du om motiveringen och vad tänkte du när du fick veta att du får RFSU-priset?
– Jättebra, för precis så känner jag. Att man får vara precis som man är. Och då handlar det inte bara om kön, utan att man får vara en liten skiträdd unge. Man behöver inte bli stor och stark och skittuff.
– Jag blev jätteglad att få priset, och det var kul att det inte var ett litterärt pris. Men ska jag vara ärlig? Jag trodde att det var RFSL först.

Du talar med barn om saker som homosexualitet och depression. Saknas det ett allvarligt tilltal i barn- och ungdomslitteraturen?
– Jag tänker inte att jag skriver om allvarliga ämnen. Min utgångspunkt kan vara en händelse eller en känsla. Och runt den känslan knyter jag en berättelse. Men känslan kan ju ibland knyta an till ett aktuellt ämne, och det är klart jag blir påverkad av vad som pågår runtomkring. Det finns alltid en orsak till varför jag gör böckerna, men den är alltid personlig.

Det får gärna uppstå samtal kring hennes böcker, säger hon. Bara för att man läst klart ska man inte ha tänkt klart. Men det är inget hon tänker på när hon skriver böckerna, om det blir bra så funkar det helt enkelt så.

Får du mycket läsarrespons?
– Nej, läsarna är ju för små. Men på bokmässor och seminarier möter jag ofta lärare, bibliotekarier och så, de som förmedlar mina böcker, det tycker jag är jättekul.

I samband med boken ”Kenta och Barbisarna” (Rabén & Sjögren 2008) som handlar om en kille som klär sig i kjol, kom det kritik mot att vissa av Pija Lindenbaums karaktärer snarare befäster könsroller än motverkar dem. Hur tänker hon kring det?

– Jag får ibland höra historier, till exempel om att någon genusförskola inte läser ”Kenta och Barbisarna” för barnen eftersom pappan har combat-byxor på sig, och att det inte är en bra mansbild. Jag tycker bara att sånt mest är kul, crazy.
– Det förekommer att män lämnar tillbaka ”Lill-Zlatan” till bokhandeln, för ”sånt där ska inte pojkar läsa”, och det kommer ibland upprörda samtal till barnens bokklubb, för att man inte tycker att böckerna är lämpliga. Men det är så löjligt, för böckerna skildrar bara den verklighet som finns.
– I höstas fördes en debatt på kultursidor ifall böcker för barn ska vara instrumentella eller inte, om de ska utgå från en genusmedvetenhet och vara pedagogiska, och det finns flera nya förlag som jobbar utifrån det perspektivet. Men för mig kommer det konstnärliga före det politiskt korrekta.

Hon blir arg när hon tänker på att unga tjejer objektifieras, och den extrema utseendefixering som råder bland tonåringar, och menar att det är en viktig sexualpolitisk fråga.
– Tjejer förväntas alltid behaga, det är hemskt. Det här är saker som pojkar börjar må dåligt av också, i mansrollen. Vi måste vidga begreppen för vad som är
manligt och kvinnligt.

Vem tycker du borde få 2010 års RFSU-pris?
– Stephan Mendel-Enk, han skriver om manlighet på ett bra sätt.

Carolina Hemlin

Bild: Maria Gullmark

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 2 2009)

Fler artiklar

Reportage

Proud boys inifrån

Experter menar att Proud Boys är en av USA:s farligaste, fascistiska organisationer. Ottar har följt den innersta kretsen på politiska

Insändare

»Israel förtjänar bättre«

Kristofer Åberg skriver replik till krönikan Pinkwashing säljer myten om Israel. Skribenten Shora Esmailian svarar direkt.

Intervju

Minnen från exil

Sex personer från olika platser i Mellanöstern delar ömhudade minnen av förbjudna förälskelser, gayklubbar på tak, och doften av jasmin.