Skulle pappa ha varit stolt i dag?

Sexualiteten är rörlig och föränderlig. Kristina Hultman funderar över om begäret tillåts ändra riktning över tid – och menar att bisexualitet hotar makten.

Sjutton år gammal fick jag en bok av min pappa i födelsedagspresent: Älska – Den stora boken om kärlek och sexualitet, av Michael Carrera (Bonniers, 1981). Som jag minns det blev jag lite ställd över gåvan som var fylld med tydliga och mycket explicita bilder på samlagsställningar, blygdläppar och testiklar i genomskärning.

När jag nu över tjugo år senare läser om den, ler jag mest, tills jag som av en slump ramlar över några formuleringar om bisexualitet:

”Bifila människors egen upplevelse av sin sexuella orientering beror i mycket hög grad på hur man definierar vad som är normalt och naturligt, vad som är riktigt och vad som är fel. Det är i hög grad beroende av omgivningens syn på homofili och heterofili, och det kan göra dem mycket sårbara. /…/ Ständigt rotande i det egna jaget och ständiga frågor och tankar om den egna situationen kan vara en påfrestning för bifila människor. De kan under vissa perioder vara mycket plågade av sin situation.”

Citatet vållar obehag. Plötsligt känns den gamla boken från pappa inte skoj alls. Carrera utgår ifrån att det finns två begärskategorier – homofili och heterofili – och stackars den som råkar falla däremellan.

Samtidigt är det något i beskrivningen, fast den är över tjugo år gammal, som fortfarande håller. Det ÄR påfrestande att falla mellan kategorierna. Att inte veta var man hör hemma, att inte ha någon riktigt fast övertygelse om sin egen sexuella identitet.

Kanske är det ännu svårare i dag, när vi faktiskt vet att de sexuella kategorierna i någon ontologisk mening egentligen inte ”existerar”. Vi försöker leva SOM OM de finns, spelar roller av ”flator”, ”bi-”, ”bögar”, ”transpersoner” och ”heteromänniskor”, men har slutat tro på dem.

—–

Jag tänker på pappa. Han var allvarligt sjuk i cancer då när jag fick den där boken. Funderar på vad han skulle ha sagt till sin heterosexuella dotter om han hade fått veta att hon skulle ”komma ut” (som det så vackert heter), tjugotvå år senare.

Skulle han ha sagt helt lugnt, som andra medlemmar av hennes familj, att ”det förvånar mig inte”? Skulle han ha varit stolt?

Alla som någon gång upptäckt att den egna sexualiteten kan röra på sig, att den kan förändras – ja, som efter år av erotiska återvändsgränder, hittar den där rätta vägen ut – vet att det kan kännas mycket befriande. Skrämmande i sina konsekvenser, men befriande.

I mitt fall (och det är knappast unikt) gick processen stegvis. Saker, som jag tidigare hade försökt hålla fast, och kontrollera (med man, barn, trädgårdskompost, egen bil och villa, typ) började liksom röra på sig. Under lång tid befann jag mig i en värld mellan världar. Och så ”pang!” var det något som hände. Saker lade sig till rätta.

En morgon i mars förra året och jag bara visste. Förundrad (ja, nästan bedövad) över den nyvunna insikten om mig själv, åkte jag som planerat ut till Kista köpcentrum norr om Stockholm för att träffa en god vän. Jag minns hur jag tittade nyvaket på alla människor som råkade sitta i samma tunnelbanevagn som jag. Så lustigt. Där satt de och var precis som vanligt.

Några tjejer satt lite längre bort i vagnen och när jag tittade på dem med min nya blick (den begärande) så liksom hisnade jag och prövade tanken att ”aha”, kanske är det så här (i kontroll) som heterosexuella män går omkring och känner sig.

Jag tittade på männen också, och konstaterade att något i min relation till dem, i själva spänningen mellan dem och mig, liksom hade slocknat. Såna synvändor får man förmodligen bara vara med om några få gånger i livet.

Helt nedsänkt i mitt nyväckta begär var jag nu inte. Jag visste att det i första hand var min föreställning om mig själv som det hela handlade om. Att jag var i full färd med att aktivt konstruera om min sexualitet. Byta paradigm, liksom. Jag insåg också att det jag sysslade med skulle påverkas både av omgivningens reaktioner och mina egna val. I en mindre tolerant miljö än den stockholmskt queera hade processen kanske aldrig ens satts igång.

En sak kunde jag dock inte gå tillbaka till. Och det var min tidigare blindhet – eller snarare förträngning av – heteronormativitetens oerhörda styrka. Så här i efterhand skulle man kanske kunna säga att hela föreställningen om heterosexualiteten som absolut, som given – ett normsystem som jag så mödosamt hade byggt mitt liv kring – rasade ihop som ett korthus inne i mig där jag satt i tunnelbanan.

—–

Under året som gått har jag läst febrilt för att försöka förstå. Nog för att jag redan innan jag ”kom ut” hade insett kopplingen mellan en konstruerad heterosexualitet och makt, det kan ju även en heterofeminist räkna ut. Fast jag hade inte kunnat leva livet som om det var en konstruktion, och kunde det inte nu heller. Något i mig ville därför till en början inte släppa föreställningen om att människor nog trots allt har olika sexuella identiteter. Av homorörelsen fick jag ju dessutom lära mig att det gick att klassificera de som avviker från ”normen” utifrån bokstäverna h, b och t.

Det är något med att komma ut som gör att det sexuella kategoriseringssystemet plötsligt blir så konkret. Det går inte ens att försöka logga in på Qruiser utan att få problem. Jag menar, om jag under rubriken sexuell identitet fyller i ”annat/vet inte” låter det ju som om jag är helförvirrad, och kryssar jag för ”bi” är det detsamma som att säga att jag fortfarande hyser där gamla välkända begäret till män. Efter moget övervägande, och utan att på något sätt känna mig nöjd, har jag de gånger då jag känt mig tvungen – för tydlighetens skull om man så vill – satt ett motvilligt kryss i rutan för ”homosexuell”.

—–

Steven Angelides ger i sin bok A History of Bisexuality (The University of Chicago Press 2001) en historisk förklaring till hur undanglidande, hur omöjlig, den bisexuella identiteten med nödvändighet måste vara. Kategorin bisexuell fungerar enligt Angelides som en slags stabiliserande (osynlig) mur, mellan de historiskt konstruerade kategorierna bögar/lesbianer och heterosexuella män/ kvinnor (som ju inte fanns före moderniteten).

Den berättelse om bisexualitet som man kan försöka konstruera om sig själv, grenar alltså ut sig i ett komplicerat frågekomplex om sexualitetens karaktär och historia som sådan. Eller som transgenderaktivisten Pat Califa skriver i boken Sex Changes – Transgender Politics (Cleis Press 1997): vissa delar av oss själva måste alltid med nödvändighet ignoreras för att vi ska kunna känna tillhörighet till en grupp.

Det är framför allt hos Sigmund Freud (var annars) och hans teorier om den ursprungliga embryologiska bisexualiteten som man hittar de ideologiska rötterna till dagens fördomar om en rörlig sexualitet som ett förstadium till något mera moget och fast. Freud baserar sina tidiga teorier på det faktum att mänskliga xy- och xx-baserade foster fram till tolfte veckan har identiska könsorgan. Redan här, i början av 1900- talet, erkänns alltså bisexualiteten som ett biologiskt faktum, medan den förnekas som sexuell identitet. Eller som den amerikanska filosofen Judith Butler formulerat det: Om homosexualiteten har setts som sjuk så har bisexualiteten ansetts vara falsk.

Att kategorin bisexuell vållar oro och inte går att synliggöra på något (politiskt) bra sätt i vår kultur, tar sig till exempel uttryck i att människors förmåga att känna sexuellt begär till annat än de förväntade, så ofta osynliggörs. Och varför talas det så sällan om att människors sexuella begär (som i mitt fall) kan ändra riktning över tid? Det är som om sexualiteten, så som den faktiskt tycks fungera, inte får ta plats.

Ser man det ur ett politiskt, samhällsförändrande perspektiv skulle man kanske kunna säga att sexualitetens förmåga att transformera människor, att skapa nära möten, att utjämna sociala skillnader – att tillåta oss att flöda in och ut ur (och därmed också bättre förstå) varandra – är det verkliga hotet mot ett kapitalistisk samhälle. Syftet med det samhällssystem som vi alla lever under är ju att hålla människor och makthierarkier på plats. Därför är det till exempel mycket mer hotfullt med människor som tar sig rätten att definiera sina sexuella behov utifrån icke patriarkala utgångspunkter, än kommersiella gaygalor och den nya tidens socialt välanpassade så kallade regnbågsfamiljer. Nya samlevnadsformer bereds plats, så länge som projektet inte hotar den allt överordnade, kapitalismens överlevnad.

—–

Så vad blir mina slutsatser av den påbörjade resan? Ja för det första att det sexualpolitiska projektet, utöver att organisera människor i givna kategorier, borde handla om att hitta nya trygga, jämlika och befriande sätt att konstruera mänsklig sexualitet och samlevnad på. Handlingsmönster som innefattar maskulinitet skulle till exempel inte behöva likställas med sexism, misogyni, kontroll och dominans – och framför allt inte med män. Och sexradikaler i vår tid – inte minst feminister – borde arbeta mycket hårdare för att en kraftfull, aktiv, feminin sexualitet – möjlig att uttryckas både av kvinnor och män – skulle erkännas. Kanske just en sån sexualitet som jag vill tro att min pappa skulle ha känt sig stolt över att veta att hans dotter försöker erövra idag. Fast sånt kan man ju förstås aldrig veta.

Kristina Hultman

 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 1 2005) 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!