Slaget om porren

Slagorden från 30 000 demonstranter ekar över Trafalgar Square. På plakaten kan man läsa: »Sverige – mer porr, mer självmord, mer alkoholism och mer gonorré för varje år«. I demonstrationsvimlet syns bland andra den fagre och nyfrälste »Living Doll«-sångaren Cliff Richards. Det är hösten 1971 och en radikal svensk skandalfilm har just haft biopremiär i England.

 

Den svenska biocensurens chef såg filmen Kärlekens språk två gånger och tvingades därefter ta tre dagars semester. Filmen är ett säreget samarbete mellan den kommersielle tuttbuskisregissören Torgny Wickman och radikala sexualupplysare som Maj-Briht Bergström Walan. Filmen, som marknadsfördes som en »avancerad sexualfilm« kombinerar långa expertsamtal med korta livescener som illustrerar homoerotiska fantasier, den kvinnliga orgasmens olika faser och olika relationsproblem.

Filmen som engelsmännen demonstrerade mot innehöll visserligen sex, men det handlade knappast om någon porrfilm. Däremot samtalar de kvinnliga experterna i Karlekens sprak om porr som frigörande för sexualiteten. Under 1960-talet hade den optimismen dominerat i unga liberala och kulturradikala kretsar. Pornografin var fortfarande olaglig men från radikalt håll attackerade man den moralistiska lagen om »sårande av tukt och sederlighet«. Författaren Bengt Anderberg torgförde sin kvalitetsporr i antologierna Karlek 1 och Karlek 2, som tillsammans sålde i 320 000 exemplar i mitten av 60-talet. Den unge advokaten Leif Silbersky agerade – framgångsrikt – försvarare i ett antal mål mot porrtidningar i slutet av årtiondet. I debattboken Sara tukt och sedlighet skrev han: »Sverige har, med vissa undantag, en dålig pornografi. Den är avancerad men rå. Omväxlande men känslolös. De som behöver pornografi förtjänar en bättre.«

Porrdebatten på 60-talet var genusblind, konstaterar Lena Lennerhed i sin doktorsavhandling Frihet att njuta. Porr definierades i könsneutrala termer som »naket«, utan analys av maktordningar. Könsrollsdebatten löpte parallellt men utan beröringspunkter med porrdebatten. Den kortlivade tidningen Expedition 66, som gjorde en poäng av att vika ut män för att skapa porr för kvinnor, utgjorde ett undantag. En annan avvikande röst var Lars Bjurman som i kulturtidskriften Ord & Bild uppmärksammade porrens konserverande bilder av manligt och kvinnligt. Han var kritisk mot sedlighetslagarna, men också mot den »småborgerligt konventionella« porren. Han var inte liberal utan revolutionär. Bortom den breda »medhårsporren« anade Bjurman en »revoltpornografi «, någonting anarkistiskt, uppviglande och samhällsfi entligt.

En av de unga liberaler som drömde om en frigörande pornografi , var Hans Nestius, som senare skulle komma att bli RFSU:s ordförande. I antologin Sex – en politisk historia, om ett sexualpolitiskt århundrade, berättar han för Ira Mallik:

Vi trodde att om sedlighetslagen avskaffades, skulle det komma en massa ärliga, frimodiga och häft iga sexualskildringar. Vi vände oss emot de töntiga och dubbelmoraliska skildringarna i dåtidens så kallade boulevardblad.

När så porren släpptes fri 1971 blev Nestius och många idealister med honom besvikna över resultatet av deras kamp. Striktare lagar på andra sidan Atlanten gjorde att amerikanska team reste till Sverige för att spela in filmer. Den svenske porrkungen Berth Milton Sr hade börjat bygga upp sitt Private-imperium redan under förbudsåren. Den kommersiella porrindustri som nu under en period, fick sitt centrum i Sverige och Danmark, drevs knappast i syfte att frigöra den mänskliga sexualiteten på lika villkor. Här fanns möjlighet att tjäna pengar – på kvinnokroppar. Den stereotypa och ofta förnedrande mainstreamporren var född, vhs och massmarknad stor för dörren.

Det var inte det här vi hade tänkt, kommenterade Nestius i efterhand.

Det blev ingen explosion av härliga bilder, utan den våg av porr som sköljde fram var porr av män för män, där kvinnan betjänade mannen på hans villkor. Och ren våldsporr. Då började vi svänga och försökte »ro tillbaka«.

Under sin tid i RFSU:s ledning blev Nestius slagord »Död åt pornografin! Leve den erotiska bilden!« Snart nåddes feministgrupper i USA och Europa av rapporter om hur den brutala verkligheten såg ut, för många av de medverkande kvinnorna, bakom kulisserna i en smutsig bransch. Långt ner i halsen från 1972, var den moderna hårdporrindustrins första breda succé. Filmen kom att bli en symbol i porrmotståndet efter att stjärnan, Linda Lovelace, vittnat om hur hon misshandlats av sin make och tvingats till att medverka i filmen under hot.

Porrfrågan blev snart central för den radikalfeministiska grenen av kvinnorörelsen. I radikalfeministisk ideologi betraktas sexuellt utnyttjande som patriarkatets spjutspets i kriget mot kvinnorna. I argumentationen är ett påstående centralt: »Porr är teori, våldtäkt är praktik«. Insikten om att många förövare i fruktansvärda våldtäktsfall använt sig av de mest förnedrande av porrens genrer, ledde till ett bergfast – men väldigt osäkert – antagande: Pornografi orsakar våldtäkter. I Sverige sammanföll kriget mot porren tidsmässigt med en ökad samhällelig medvetenhet om övergrepp mot barn och en påföljande pedofildebatt. En lag stiftades mot barnporr 1980 och en annan mot våldsporr 1986. Men i den radikalfeministiska diskursen var övergrepp mot barn, våldtäkter, (homo- eller hetero-) pornografi eller utvik bara olika punkter på samma skala. I kampen fick nyanserna ge vika. Nu var det tid för krig.

»Krossa porren!« Två män vänder i dörren och skyndar bort längs trottoaren, när demonstrationsföljet närmar sig. Krasch! Ett vitt damm från söndersmulade gipsskivor sprider sig i den kyliga kvällsluft en. De svarta säckarna med byggskrot fyllde snart trappen ner till strippklubben Tabu vid Odenplan i Stockholm. Det var natten efter ROKS antiporrkonferens i Stockholm i november 1990 och demonstrationståget hade nått slutmålet. På vägen dit hade man passerat via T-centralen för att lägga blommor och tända ljus där en kvinna våldtagits en vecka tidigare. På platsen lämnade man en skylt: »Här våldtogs en kvinna – ingen gjorde något. Stoppa pornografin – våldets praktik och teori«. Den amerikanska juridikprofessorn Cathrine MacKinnon, som tillsammans med ideologen Andrea Dworkin var en av konferensens huvudtalare, hade några timmar tidigare uppmanat svenska politiker att visa solidaritet med »kvinnan som våldtogs i tunnelbanan medan ett hundratal människor tittade på, precis som de tittar på pornografi «.

Kvinnorna var skitförbannade, de hade ju just lyssnat på Andrea Dworkin, hon var ju en mäktig agitator berättar Ebon Kram, arrangör av konferensen och före detta ordförande för ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige).

Kriget mot porren i Sverige kulminerade kanske den novemberhelgen 1990, då den radikalfeministiska rörelsens två skarpaste ideologer besökte Stockholm. Tillsammans med MacKinnon talade också den än mer agitatoriska kompanjonen Dworkin. På typiskt svart-vitt manér förklarade hon, för de 500 svenska jourkvinnorna: »Det finns pornografi som kallas ›skull-fucking‹ där varenda öppning i kvinnors kranier penetreras av mäns penisar. Pornografin bröstar sig gärna med specialartiklar om samlag med döda kvinnor. Det framställs som den yttersta njutningen. Det bästa sex man kan ha, enligt pornografi producenterna. Det här är vad som finns på marknaden. Det är bara en neutral beskrivning av innehållet i denna ›underhållningsindustri‹, som gestaltar alla världens värderingar om frihet och sexualitet.«

MacKinnon och Dworkin var också i Sverige för att lobba för ett lagförslag som skulle förbjuda all pornografi . Dworkin konstaterar nämligen att porr inte bara är teori, utan också praktik: »Pornografins grundläggande scenario är våldtäkten«. ROKS arrangerade i samband med novemberkonferensen ett inofficiellt möte mellan amerikanskorna och ett antal riksdagskvinnor från båda blocken, bland andra deltog socialdemokraten Margot Wallström. Förslaget om hur MacKinnons porrförbud skulle kunna appliceras i en svensk kontext, kom dock inte längre än så. Men kriget mot porren fortsatte.

Folkaktionen mot pornografi hade bildats 1985 ur kretsarna kring den socialistiska Kvinnofronten och ROKS. Finansieringen kom delvis från RFSU som vid den här tiden drev samma kategoriskt porrkritiska linje. Folkaktionen arrangerade diabildsvisningar och organiserade kvinnor på gräsrotsnivå i som mest 40 lokalföreningar i hela landet. Folkaktionen somnade in 1999, porren hade vid det laget exploderat på Internet och det fanns inte så många porrbutiker kvar att blockera.

»The feminist sex wars« rasade i USA under större delen av 80-talet. Det handlade om en inomfeministisk, främst akademisk debatt kring förslaget om ett porrförbud och om olika förhållningssätt till kvinnlig sexualitet, förtryck, njutning och lust. Mot radikalfeministernas »antiporr« stod sexradikaler, som gärna kallade sig »pro-sex«. De hämtade argument från queerteori och poststrukturalism och menade att porrmotståndarna spelade den kristna högern i händerna.

Om det någonsin fanns ett svenskt sex wars, stod kanske det sista slaget mot porren, precis efter millennieskiftet. Alexa Wolfs dokumentär Shocking Truth om exporrskådisen »Smulan«, kritiserade ursinnigt kabelkanalernas nattliga utbud. Standardargumentet om »frigiditet« drabbade som vanligt den kvinnliga porrkritikern. Alexa Wolf minns en galen och sned debatt:

– För mig har det aldrig handlat om sexualmoral. Folk får såklart göra vad dom vill. Det finns ju sajter där folk kan vara vanliga, tjocka eller fula och titta på varandra. Fine! Men så fort man gör det kommersiellt, blir det en annan sak. Då handlar det om propagandabilder. Jag vill driva teser om mediekritik, inte om sexualitet.

Sedan mitten av 90-talet har vi både fått se en mainstreaming i och med sillikonpumpade Slitz-utvik, och hårdporrens flytt in bakom neddragna gardiner via kabelkanaler och internet. Debatten har svängt tvärt i liberal riktning. Efter vändpunkten kring millennieskiftet har det svartvita radikalfeministiska perspektivet fått ge vika, ofta med resultatet att maktperspektivet i debatten spolats ut tillsammans med porrkritiken. Ex-prostituerade Louise Eeks Spelat liv, en skildring av övergrepp i en cynisk bransch, har sköljts över med en hel genre om lyckliga call-girls som berättar. Petra Östergrens Porr, horor och feminister har visserligen blivit omdebatterad, men fokus har snarare handlat om prostitutionsfrågan, än om porrkramandet. Mattias Anderssons Porr – en bastsaljande historia är en ambitiös journalistisk undersökning som avslutas med en slentrianattack riktad mot sexualfientliga »medelålders vita medelklasskvinnor« på universiteten och illa dolt feministförakt.

»Sex wars« på svenska handlar då debatten är mer konstruktiv, liksom en gång i USA, om att lyfta fram kvinnors olika sexualiteter och lustar, bortom det enklaste offerperspektivet. Nina Lekander är en av de sexradikala feministiska debattörer som med maktperspektivet i behåll, drivit den linjen. Redan under det tidiga 90-talet i samband med en av de första feministfestivalerna på anarkistiska Kapsylen i Stockholm, kom Lekander i polemik med radikalfeministerna från ROKS. Kan man både vara feminist och gilla en del porr? Den gången, var svaret långt ifrån självklart. Ebon Kram, från ROKS, håller fast vid sina argument. Feministisk porr vore det samma som feministiskt kvinnoförtryck:

– Vad ska vi kvinnor ha porr till? Det är ett begrepp som män har hittat på för att kunna slänga åt en kvinna några kronor och sedan begå ett övergrepp.

En kvinna i 40-årsåldern köper dildon »Magnum – for all those who love a little bit more«, Annie Sprinkle’s Herstory of Porn på dvd och Valerie Solanas Scum. Nästa kund lägger fram det senaste numret av flatporr-zinet »Slit« och en halvgammal Bang. I hyllorna på den queerfeministiska bokhandeln Hallongrottan, trängs tecknad porr på svenska, med feministiska klassiker.

Det är ingen tillfällighet att nätverket Postporn, arrangerat en temakväll just på bokhandeln Hallongrottan i Stockholm. Projektet grundades för två år sedan av fem 80-talisttjejer som sysslade med foto, konst och skrivande med intresset för alternativ porr som gemensam nämnare. Föregångaren på en i det närmaste tom scen, var Mia Engberg, som tillsammans med Kajsa Åman startade produktionsbolaget Sexy Film i början av 00-talet.

Hon har själv gjort resan från skyltfönsterkrossare till porrfilmsproducent. Trippen gick via San Francisco och queervärldens positiva installning alternativ porr. Hennes nya projekt Dirty diaries är en stafettfilm, där hon later tjejer spela in sina egna porrfilmer .för att visa att det inte bara finns en kvinnlig sexualitet, utan flera. Som den första svenska alternativporrfilmen har Selma & Sofi e fran 2001, diskuterats mycket och ofta överlastats med förväntningar om att representera all feministisk porr.

– Den här är absolut min mest ointressanta film på alla sätt, men ändå har den visats i hela världen, säger dokumentarfilmaren Mia Engberg.

Hennes mamma, som är aktiv i PRO valde att avsluta en helgkurs med att ta med hela gruppen från olika delar av landet, för att se Selma & Sofie.

Då kände jag att vi kanske hade misslyckats med npgot. Selma & Sofie blev alldeles for snäll. Pornografi är inte bara en skildring av sex, utan det är mer en skildring av fantasier. Och i fantasier finns det ofta flera tabun och motstånd som gör att det blir eggande.

Kan man göra feministisk porr i ett patriarkalt samhälle?

– Bildkonsten har alltid präglats av mannens blick på kvinnan. Vi diskuterar det hela tiden – kan vi frigöra oss från de bilder som har skapats åt oss, när vi ska fiska i vara egna sexuella fantasier?

– Jag tror att ju fler som kommer att göra feministisk porr och queerporr desto mer kommer nya bilder att skapas.

Dörren mot en porrig och frigörande mångfald står återigen på glänt. Visst finns något skuldtyngt i att prata om .”lyxfragor” som kåthet, orgasmer och feministisk porr så länge de förnedrande kvinnobilderna väller fram. Sa länge unga tjejer från Östeuropa utnyttjas i en hänsynslös mainstreamporr-bransch. Men tänk om det går att göra båda sakerna samtidigt. De båda strategierna kanske till och med förutsätter varandra. Så som ett samhälle utan könsförtryck, förutsätter ett bejakande av kvinnors sexualiteter. Som Frida Darj, en av medlemmarna i Postporn-nätverket sa i en intervju: ”Enligt mig finns ingen motsättning i att blockera porraffärer samtidigt som man producerar egen porr.

Rasmus Malm
Frilansjournalist och medlem i Ottars redaktionsråd

 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 2 2008)

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!