Slavar, arbetare och den privilegierade medelklassen

Julia O’Connell Davidson, sexköpsforskare, gör ett försök att nyansera den låsta internationella prostitutionsdebatten.

Uppmaningen från JämO Claes Borgström att bojkotta sommarens fotbolls-VM, uttrycker den svenska regeringens syn på sexhandel. Det tyska kvinnoförbundets ordförande Henny Engels rekommenderar i stället svenska fans att välja ”frivilligt” prostituerade och betonar den i Tyskland avgörande skillnaden mellan ”laglig” och ”olaglig” prostitution.

Borgström och Engels representerar var sin ytterlighet i en debatt som sedan länge handlat om sexualmoral och kvinnors förmåga att samtycka till att sälja sex. Därför reduceras de lätt till den skenbart enkla frågan: Är man ”för” eller ”emot” prostitution?

De som är ”emot” menar att prostitution, liksom incest och våldtäkt, är en manlig dominanshandling som objektifierar och avhumaniserar ett kvinnligt offer. Eftersom ingen kan samtycka till övergrepp kan prostitution likställas med slaveri och klienterna med våldtäktsmän. Ur detta perspektiv framstår lagar som kriminaliserar sexköp som berömvärda och okontroversiella. De anses skydda kvinnor och barn som är fångar i det moderna slaveriet. Manliga prostituerade och kvinnliga sexköpare passar dock sämre i denna ekvation.

De som är ”för” gör skarp åtskillnad mellan tvångsprostitution samt barnprostitution (som bör förbjudas) och frivillig vuxenprostitution (som bör regleras i lag, för att skydda prostituerades rättigheter och intressen som arbetare). De menar att sexarbete även innefattar ömsesidigt frivilliga utbyten som somliga vill se som legitima uttryck för en erotisk mångfald. Statliga ingripanden mot vuxna som väljer att sälja eller köpa sex uppfattas som en kränkning av rätten till självbestämmande. Prostitution kan, men behöver inte, ha ett samband med patriarkalt dominerande och våld.

—–

Svagheterna i denna debatt om antingen sexslaveri eller sexarbete blir tydliga när vi betänker hur ofantligt varierande prostitutionen är i termer av social organisation och maktrelationer. Här ingår den vuxna kvinna som självständigt arbetar som eskort för att hon tänder på anonymt sex och för att hon kan tjäna upp till 20 000 kronor i veckan. Här ingår också den kidnappade, inlåsta tonåringen som fysiskt tvingats att prostituera sig. Det är lika meningslöst att beskriva den förra som ”sexslav” som att kalla den senare för ”sexarbetare”. Men det är heller inte enkelt att bestämma den punkt mellan dessa extremfall vid vilken prostitutionen övergår i ett ”frivilligt” utbyte. När människor saknar alternativ eller har tillräckligt starka incitament går de med på uppgörelser som kan vara skadliga eller som de inte hade valt under andra omständigheter.

Faktum är att prostitution ofta ger bättre betalt än andra möjliga sysselsättningar. Alla människor upplever inte sex utanför intima, monogama relationer som en form av våldtäkt. Prostitution är inte alltid en sista och desperat utväg. Därför är det angeläget att bättre skydda arbetsrätt och medborgerliga rättigheter för de människor som verkar i prostitutionen som ett arbete. Samtidigt måste vi inse att sådana åtgärder inte tillgodoser behov och intressen hos de rättslösa och/eller socialt exkluderade grupper som prostituerar sig av ren desperation. För somliga vuxna och barn är prostitution varken slaveri eller arbete, utan bara den minst usla möjligheten att överleva. Det finns inga skäl att anta att dessa människor önskar sig rättigheter i egenskap av ”sexarbetare” och att bli respekterade för sina bidrag till den ”erotiska mångfalden”.

—–

Mot bakgrund av de strukturella faktorer som får sexuella tjänster att framstå som deras minst dåliga val, är det på gränsen till cyniskt att diskutera huruvida prostitution ska förstås som ”slaveri” eller ”arbete”. Denna debatt styrs mer av känslomässiga behov hos den privilegierade medelklass som dominerar den, än av förståelse och engagemang för de människor som säljer sex för att överleva.

Om vi vill att både vuxna och barn i Chantalles situation (se artikeln ”Priset beror på mannens hjärta”) ska kunna göra andra val så måste vi faktiskt ge dem alternativ.

Julia O’Connell Davidson
Översättning och bearbetning: Ola Florin, RFSU

Julia O’Connell Davidson är professor i sociologi vid Nottingham University och har forskat om sexhandel. Hon har intervjuat flera hundra manliga och kvinnliga sexköpare i Europa, Västindien, Centralamerika, Indien, Sydostasien och Kina. Hon har även arbetat som receptionist på en bordell i Storbritannien. Hennes senaste bok ”Children in the Global Sex Trade” gavs ut 2005 (Polity Press).

 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 2 2006) 

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!