Solitäritet

Vid spärrarna i tunnelbanan där jag (Carolina) bor finns en kiosk. En klassisk kvällstidning-busskort-trisslotter-halstabletter-kiosk. Det speciella med just denna kiosk är att den ägs av ”Galne kioskmannen”. Att gå in till Galne kioskmannen är alltid lite av ett äventyr. Har man inte gjort det förut kan man få en rejäl överraskning. Galne kioskmannen gör nämligen skäl för sitt namn. ”Hej tjejen jag ser dig ofta här, du ser alltid fräsch ut. Vad jobbar du med, vänta låt mig gissa du är journalist va?”. ”Ja”, säger jag förvånat. ”Jag VISSTE det, jag är en MÄNNISKOKÄNNARE, jag KÄNNER MÄNNISKOR”, skriker han.

Sedan jag berättat att jag jobbar med en tidning om sexualitet har det tagit en ny vändning: ”Hej sexy tjejen, jag vet vad du jobbar med, haha sånt där man ska få lära sig i skolan om, hörru sexiga tjejen, eller hur?”, vilket kan vara nog så pinsamt inför de andra morgonstressade personerna som står bakom i kö. Till en kompis som bor i samma område skriker han ofta ”TJENA, BIN LADEN” på tjugofem meters håll. Kompisen har fortfarande ingen aning om varför.

Galne kioskmannen får folk att skruva på sig, och skratta nervöst över hans rättframhet och spontanitet. Men Galne kioskmannen själv bara skrattar hjärtligt, obrydd över att han får människor att rodna och stamma.

Men ibland händer något annat. Folk börjar prata med varandra, och går därifrån med ett leende på läpparna. Kanske tänker ”oj, lite pinsamt det där” men ändå med en känsla i magen av någon slags gemenskap, ett vi. Vi som handlade i kiosken samtidigt och delade en vardagsupplevelse. Vi som kanske ler mot varandra innan vi kliver in i varsin tunnelbanevagn minuten senare.

Jag har undvikit att gå in i kiosken, tagit en omväg eller handlat på Pressbyrån vid jobbet istället. För att slippa bli generad. Men inte längre, för vad gör det om man känner sig lite besvärad när det handlar om något (i tunnelbanan) så ovanligt som mellanmänsklig kontakt? En känsla av samhörighet och av att vi faktiskt inte är ensamma i den här världen.

För ensamheten är stor i Sverige idag, trots att samhället är överöst med möjligheter till kontakt, med nätcommunities och dejtingsajter. Var tredje människa i Sverige bor själv – för 50 år sedan var det knappt en på tio. Unga upplever mer känslor av ensamhet än äldre personer. Är det en effekt av vår individualiserade, kommersialiserade kultur? Vad gör det med relationer, med kärleken, med sexualiteten? I detta nummer går Ottar ensamhetens stig. Trevlig läsning!

Carolina Hemlin och Ylva Bergman
Chefredaktörer

 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 1 2009)

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!