Somnar alla andra lugnt på söndagkvällarna?

Vad gör man om det alltid känns som att man är ensam, trots att man är älskad och bland vänner? Carolina Setterwall försökte med alla medel fly känslan, men har nu tagit den tillbaka.

– Jag vill helst bli lycklig, men om det inte går att ordna räcker det med att jag slutar vara så ledsen hela tiden.
– Är du ledsen hela tiden?
– Nej, inte hela tiden, men alltid när jag…
– Fortsätt.
– … alltid när jag är ensam.
– Alltid?
– Ja. Exakt alltid.

Där började det. Året var 2006 och det var mina första ord till kvinnan som under de följande åren skulle bli min terapeut och samtalspartner och hjälp att bena ut vad det där problemet egentligen handlade om. Där började terapin, men inte ensamhetskänslan, den kom långt innan det. När jag tänker efter har jag känt mig ensam så länge jag kan minnas.

Kanske trodde jag att den fanns hos alla, att varenda människa krympte ihop till världens minsta så fort ljuset slocknat, nattklubben stängt, förhållandet kraschat eller vännerna gått hem. Kanske tröstade jag mig med det, jag minns inte idag. Jag minns bara att då, för några år sedan, började det bli outhärdligt.

Det var den där känslan. Som fanns där redan när jag var liten och som kändes när jag gick och lade mig om kvällarna, då, när jag var gammal nog att inse att det var fånigt att somna i föräldrarnas rum men ändå inte kunde låta bli. Den som kändes när jag hade utegångsförbud på nyårsafton och alla vännerna var på samma fest och jag låg inlåst på mitt rum. Den som kändes när jag låg vaken om nätterna och väntade på att han, min mycket äldre pojkvän, skulle komma hem från krogen som jag själv ännu inte var gammal nog att bli insläppt på. Den som kändes när det tog slut och jag flyttade utomlands och omgav mig med vänner och rumskamrater konstant i ett års tid. Den som kändes när jag vaknade på söndagarna bredvid en kropp jag inte kände igen. Som kändes när jag skaffade min första egna lägenhet där det ekade smärtsamt tyst mellan väggarna. Den där ihåligheten som kändes nästan hela tiden. Det kändes som att bli lämnad i ett mörkt rum med kala väggar och iskalla golv och inga fönster. Det kändes som en cell.

Så. Vad gjorde jag för att slippa känslan ensamhet? Jo. Det enda logiska, jag lade benen på ryggen och sprang för allt vad ben och fötter var värda. Möjligheterna finns överallt, det finns tusen små sätt att gå tillväga på.

Man tar på sig ännu ett jobb, säger ja till ännu en skiva att spela, ännu en text att skriva. Man tackar ja till ännu en fest, åker till ytterligare en festival, fyller den redan fulltecknade kalendern med ytterligare en kvällsaktivitet. Man skaffar sig ännu en vän, sen ytterligare en, sedan en till, för säkerhets skull. Man gör sig oumbärlig för dem alla genom att alltid finnas där, aldrig säga nej, alltid säga ja, eftersom man på inga villkor har råd att förlora någon. Man säger ja fast man ibland menar nej, man kompromissar och prutar med allt som har med magkänsla och sanning att göra. Man tystar rösten som piper ynkligt och hjälplöst därinne. Man gör det så envist att den till slut knappast hörs alls. Förrän man blir ensam och det är tyst.

Och då ursäktar man sig, för sig själv. Herregud, jag är ju ung, det händer mycket, det är lika bra att passa på. Jag vore dum annars. Livet leker och visst, jag bor i en stad fylld av aktiviteter och rusande människor på väg någonstans dit jag absolut inte tänker låta dem hamna utan mitt deltagande. Och så fortsätter det. Överallt människor med samma mönster, samma tempo, samma översminkade ensamhet, hopplösa känslor av isolering och ovetskap kring vartåt livet barkar. Överallt.

Eller var det bara jag?
Det kanske bara var jag.
Till slut kändes det så.

Till slut kändes det som att det var något som inte stämde med just mig. Kan alla andra sova på söndagkvällarna? Behöver ingen annan gå hem till sin bästa vän och ligga och jämföra hjärtklappning och ångest med varandra? Har alla andra saker att göra på sin fritid förutom att uppdatera valfritt community på nätet för att se om någon möjligtvis tänkt ge lite bekräftelse eller uppskattning på kvällskvisten?

Har alla andra fattat det där jag trodde att man bara säger men aldrig riktigt menar – att antalet hjärtan man krossar, antalet människor man ligger med, antalet vänner som ringer på ens telefon inte avgör vilket värde man har som människa? Lyckas alla andra stanna hemma ibland utan att klättra på väggarna och äta upp naglarna i ren panik över vad som händer när de inte är delaktiga?

”Du måste börja vara ensam”, sade hon till mig. ”Det kommer aldrig gå”, sade jag till henne. Men jag gick med på att försöka. Jag hade inget bättre förslag och kände mig inte exakt som ett levnadsproffs. Något behövde göras.

Man tar på sig ännu ett jobb, säger ja till ännu en skiva att spela, ännu en text att skriva. Man tackar ja till ännu en fest, åker till ytterligare en festival, fyller den redan fulltecknade kalendern med ytterligare en kvällsaktivitet.

Det började med en kväll då och då. Minst en i veckan. Inga planer fick smidas, inga åtaganden tilläts. Bara jag och jag själv. En hel kväll. Som en klassisk avgiftning lades det fram, att första gången yppa orden ”alltså, jag kan inte ikväll för jag måste… vara ensam” kändes lika onaturligt som att förklara att jag var döende i cancer för de nära och kära och mindre nära och mindre kära. Att gå till mataffären på vägen hem och handla och laga middag för en kändes som det sorgligaste jag någonsin gjort. Att tusentals människor gör just detta varje dag tedde sig för mig helt oförklarligt.

I början var det värdelöst. Förutom att det kändes patetiskt – som att jag högst troligtvis var den mest dysfunktionella 27–åring som någonsin gått i ett par vita Converse – var det även långtråkigt. Tiden ensam rörde sig inte framåt. Det fanns inget att göra. Böckerna var tråkiga och filmerna alldeles omöjliga att fokusera på. Mobilen stressade ännu mer när den var tyst än när den pep och ringde. Timmarna mellan åtta och tio kändes som år. Och när jag äntligen fick lägga mig kunde jag ändå inte somna.

Sedan hände något. Inte direkt men efter ett tag. Känslan av att genomlida ett straff byttes ut mot något som liknade känslan av att ha gått och tränat eller ätit fibrer och fisk – som att jag hade gjort något nyttigt som inte nödvändigtvis var det mest njutbara, men väl något att vara stolt över. Senare, och vi snackar månader av träning, infann sig en känsla jag i mitt närmre trettio år långa liv hade upplevt alldeles för lite av: Lugn.

Det gjorde inget om mobilen låg tyst. Det gjorde inget om mejlkorgen vilade obevakad. Det gick att somna utan hjärtklappning. Personerna jag gjort mig oumbärlig för fanns kvar dagen efter också. De flesta åtminstone. De som inte gjorde det lät jag försvinna. Ännu lite senare kom behovet av den, ensamheten. En omisskännlig längtan efter att dra mig tillbaka till ett eget rum när saker snurrar för fort, ett trängande begär efter luckor i kalendern och tystnad som inte skrämmer, utan lugnar. En upplevelse av att hämta kraft i rummen dit ingen annan kommer, ingen utom jag. En alldeles ny upplevelse.

Förut trodde jag att det var ensamheten i sig som var problemet. Idag tror jag att jag hade fel, det var vad som hände i den.

Och där står jag idag. På en plats där ensamheten – som fortfarande finns och somliga dagar gör sig påmind på fler än ett ovälkommet sätt – inte längre ter sig som ett problem jag förtvivlat försöker springa ifrån, utan något jag kan dyka ner i. Säga hej till, konfrontera, känna efter vad det är som verkligen skrämmer allra mest. En vag känsla av att det kanske är just flykten som är ensammast av allt. För man kommer aldrig riktigt undan. Den finns ju där, ensamheten, i mig och i människorna jag ser omkring mig. I bloggarna jag läser, i böckerna och musiken, den verkar delas av oss allihopa.

Att vara människa är att vara ensam. Åtminstone emellanåt.

Carolina Setterwall
är frilansskribent, bloggare, press agent, franskastudent och New York–romantiker.

Bild: Thobias Fäldt
 

 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 1 2009)

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu
Ottar i Qiozk

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!