liv_mjones.jpg

Björn Bengtsson och Liv Mjönes som Stellan och Sonia i "Hjärtats dubbla slag" på Stockholms stadsteater.  Foto: Petra Hellberg
Björn Bengtsson och Liv Mjönes i "Hjärtats dubbla slag" på Stockholms stadsteater. Foto: Petra Hellberg

Starkt om villkorad aborträtt

”Hjärtats dubbla slag”
Scen: Klarascenen, Stockholms stadsteater
Manus och regi: Margareta Garpe
Scenografi och kostym: Anna Heymowska
Ljus: Erik Berglund
Ljud: Gustav Nordmark
Mask: Sara Englund
Medverkande: Liv Mjönes, Björn Bengtsson, Elisabet Carlsson, Anders Johannisson, Odile Nunes, Björn Elgerd, Christer Fant

”Det är ju min kropp!”

”Tja, när man är gift så är man två om den.”

Sonia sitter hos läkaren och är desperat. Inflyttad till Stockholm på 50-talet tillhör hon en generation som anar glimten av ett liv som är något annat än det slit som dittills varit självklart. Utbildning, självbestämmande – kanske till och med lycka. Nu ser hon sin tredje graviditet slutgiltigt låsa fast henne vid allt det gamla, vid tidigare kvinnors liv. Sonia vägrar, hon ska läsa till undersköterska på Långbro sjukhus och gå vidare in i framtiden.   

I Margareta Garpes nyskrivna pjäs, som under våren spelas på Stockholms stadsteater, rör vi oss i ett Sverige där framtidstron är grundmurad, där kvinnorna ännu inte höjt sina röster och där det fortfarande finns ett slags underdånig tacksamhet för det lilla man har. Om hörnet lurar revolten, men av den ser Sonia, fint spelad av Liv Mjönes, ännu ingenting. 

»Övergreppen läggs i lager och förstärker varandra.«

Visst gick det att få abort i Sverige även före den 1 januari 1975, om den som bad om ingreppet var rätt sorts kvinna med rätt sorts skäl. Det är därför Sonia sitter i läkarens mottagningsrum och tigger om att Christer Fants maktfullkomligt skämtsamme doktor ska tillstyrka hennes ansökan till medicinalstyrelsen. I denna arvshygienens tid kan ett skäl till att bevilja abort nämligen vara att kvinnan samtidigt går med på att steriliseras. En gift kvinna måste dessutom ha sin mans godkännande, både för abort och sterilisering. De är ju två om hennes kropp. Björn Bengtsson gör här ett imponerande flerdimensionellt porträtt av den varmhjärtade maken Stellan som både vill hävda sin patriarkala ”rätt” att delta i abortbeslutet och förstår att han faktiskt inte har i det att göra.  

Garpe sträcker ut en hand till en tid som ligger alldeles nära, som ännu inte hunnit bli historia för många av oss. Pjäsen kan trots sitt lärostoff inte heller reduceras till någon historielektion; därtill är manuset för starkt och ensemblen alldeles för skicklig. Med Elisabet Carlssons skånska rivjärn till svägerska läggs en välbehövlig och kornig humor över tragedin, och Odile Nunes är som alltid bra – här som patient och offer för den tidens mentalvård. Hennes ”Grynet” är verklighetens Elsa Grünewald – konstnär och syster till den kände Isaac – och i pjäsens vävs hennes lobotomering samman med Sonias sterilisering. Övergreppen läggs i lager och förstärker varandra.     

”Hjärtats dubbla slag” skänker en intensiv känsla av tacksamhet inför att leva nu och inte då, inför kvinnorörelsen och en lagstiftning som inte kräver att jag klipper av mina äggledare för att få abort. Tills jag minns att Sverige ännu inte formellt släppt kravet på sterilisering för en annan grupp människor i det här samhället. Spännbälten är som bekant ingen förutsättning för att kunna tala om tvång, det räcker gott med omöjliga villkor. 

Text: Kristina Lindquist

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!