Statlig nåd

När ersättningen för tvångssteriliseringen äntligen betalas ut känner hon sig rik. Men ruset varar bara en kort stund. Maja Karlsson skriver om hur staten vägrar erkänna sitt ansvar.

Jag var på Stortorget i Malmö när jag fick pengarna. Vid foten av Karl X Gustav-statyn. Jag hade lunchat med Carro och nu satt vi i solen och pratade. Samma morgon hade jag varit på laserbehandling och sen gått direkt till jobbet, så jag hade hoppat över solskyddskrämen. Jag kände hur det började bränna på höger kind, men eftersom jag inte skulle till lasern igen på hela sommaren brydde jag mig inte så mycket. (Det visade sig senare att jag fick bubbliga eksem.)

   Den senaste veckan hade jag kollat saldot i bankappen mellan fem och sju gånger om dagen. Så jag slog min pinkod lite diskret med mobilhanden i den öppna väskan. Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag förstod vad jag tittade på, kanske bara en jättelång sekund, men det var svårt att fokusera blicken. Jag hade aldrig sett ett saldo med så många siffror.

   Jag lade ner mobilen igen och låtsades som ingenting.

 

Carro och jag har aldrig pratat rakt ut om min transbakgrund, så det hade känts konstigt att bara hoppa rakt in i lag 2018:162 om statlig ersättning till tvångssteriliserade. Men det är klart att hon vet att jag är trans. Vår förra gemensamma arbetsplats var en riktig skvallerhåla.

   Kammarkollegiet hade alltså till slut satt in 225 000 på mitt konto. På väg tillbaka till jobbet svängde jag in på min vanliga musikaffär och köpte ett fancy ljudkort för 9 000 kronor. Sen loggade jag in på internetbanken på jobbdatorn och betalade av mina två kreditkort: 80 000. Jag beställde en sweatshirt från Fenty Puma by Rihanna för 1 105. Det kändes bra.

»Jag förstår att det är äckligt att läsa. Hur har jag mage att prata om tomhet efter att ha nollat kreditkorten.«

Sen kom tomheten. Och jag förstår att det är äckligt att läsa. Hur har jag mage att prata om tomhet efter att ha nollat kreditkorten och unnat mig dyra saker? Ja, vad kan jag säga? Jag hade en fantasi om hur det skulle vara att ha pengar. Hur lätt jag skulle känna mig. Hur rolig techno jag skulle göra med de tuffa prylarna jag skulle köpa. Men jag var inte sugen längre. Jag var mest trött. Och lite deppig. Det var lugnt såklart. Jag ska inte klaga.

   Det riktigt äckliga är inte hur konstigt det är att sätta en summa i relation till tvångssteriliseringen. Det är hur många som har farit lika illa som jag, men inte fått några pengar alls.

Maja Karlsson. Bild privat.

»Åratal av omyndigförklarande, trakasserier, utfrysning, dysfori, psykisk ohälsa, villkorad vård, dålig vård, mer trakasserier, mikroaggressioner, makroaggressioner, avhumanisering.«

Ex gratia, »av nåd«, är en symbolisk gottgörelse – inte ett skadestånd. Ersättningar som betalats ut av staten har ofta varit ex gratia även om vi brukar tänka på dem som skadestånd. De mest kända fallen är tvångssteriliseringarna 1935-1975, de neurosedynskadade och barnhemsbarnen. I utredningsmaterialet kring alla dessa fall resonerar man kring att skadestånd inte är aktuellt eftersom eventuella brott är preskriberade. Skadestånd är nämligen en ersättning som betalas av den som orsakat skada och dömts för det.

   Det finns alltså ett ansvar i begreppet. Genom att ersättningen i lag 2018:162, precis som i de tidigare fallen, definieras som just symbolisk gottgörelse undviker staten att erkänna sig ansvarig, och distanserar sig från den stat som bär skulden.

»Vilket samhälle skriver ner en lag om tvångssterilisering? Vilket samhälle produceras genom en lag om tvångssterilisering?«

Men ett system i vilket man kan skriva en lag om tvångssterilisering är med nödvändighet ett inhumant system. Existensen av en lag om tvångssterilisering gör något med människor – uppmuntrar dem att behandla oss på vissa sätt, utan medmänsklighet. Vi kan bränna dina spermier. Vill du veta vad vi mer kan göra?

   Vilket samhälle skriver ner en lag om tvångssterilisering? Vilket samhälle produceras genom en lag om tvångssterilisering? Lagen var inte en anomali eller ett enskilt rötäggs verk. Ingen enskild rötlag. Den var en kugge i ett maskineri som skulle mala ner oss. Men den var bara en kugge.

 

Med ersättningen ber man nu om ursäkt för just denna kugge. Ursäkt och ersättning. Okej, visst, klart jag tar lite pengar. Men alla dem som inte genomgått just den specifika kuggen, inte just tvångssteriliseringen? No money eller ursäkt for you. Så många generationskamrater har liksom jag utstått åratal av omyndigförklarande, trakasserier, utfrysning, dysfori, psykisk ohälsa, villkorad vård, dålig vård, mer trakasserier, mikroaggressioner, makroaggressioner, avhumanisering. Men eftersom de inte steriliserats enligt lag 1972:119 omfattas de inte av lag 2018:162 om ersättning.

»Jag tänker på att jag under sju års tid inte en enda gång gick till en vårdcentral.«

När jag tänker på mitt liv som trans, åren innan jag kom ut och åren därefter fram till den prosaiska mållinjen – ett nytt personnummer – och när jag tänker på hur skadad jag var och på vilka sätt dessa skador satt spår även i mitt nutida, hyfsat friska, liv… då tänker jag inte så ofta på tvångssteriliseringen.

   Jag tänker på vilken otrolig energi det tog att fortsätta andas när min person förnekades. Och det hände dagligen. Jag tänker på att jag under sju års tid inte en enda gång gick till en vårdcentral. Jag tänker på att när jag till slut var tvungen att gå dit, inspekterades jag som en apa när mottagningsrummet fylldes av vårdpersonal som inte hade med mitt ärende att göra. Jag tänker på att jag aldrig var på en strand.

 

Inte sedan den gången en kompis mamma – en prominent feminist förresten – kommenterade min sexualitet medan jag huttrade i badbyxor och naken överkropp.

   Jag tänker på hur drömmen om en akademisk karriär suddades ut i haschrök tillsammans med min potential. Jag tänker på hur jag inte ens kunde gå till hörnet och köpa mjölk utan att bli trakasserad. Jag tänker på sista gången jag var på ett visst falafelställe i mitt eget kvarter och hur jag sedan fick gå omvägar. Jag tänker på hur mitt eget Malmö fylldes av fler och fler svarta hål som var förbjudna. De hotande platserna. Platserna där jag förlorat bitar av min själ.

   Jag tänker på att åka buss nummer 6 i Lund, till Sankt Lars sjukhusområde, där enheten för könsutredning delade hus med anorexiamottagningen – och att hoppas att de andra på bussen tror att jag är anorektiker. 

   Jag tänker på att bli mindre och mindre människa efterhand som folk säger att jag är något annat. 

»Kan det verkligen vara samhällets fel att jag röker en fet till frukost istället för att ta min examen?«

Men är det samhällets fel att kollegor fortsätter kalla mig »han« sju år efter att jag kommit ut som kvinna? Är det samhällets fel att en man i en hyrd skåpbil vevar ner rutan och frågar hur mycket jag kostar? Är det samhällets fel, alla de tusentals blickar och fnysningar som visar sin avsmak? Är det samhällets fel att när åratal av östrogen äntligen låter mig smälta in i det offentliga rummet, viskar kollegor i korridorerna till alla nyanställda vad jag »egentligen« är för något?

 

Kan det verkligen vara samhällets fel att jag ändå hoppar in i en gubbes volvo för att den enda närhet som är inom räckhåll kommer via internets mörkarehörn? Och kan det verkligen vara samhällets fel att jag röker en fet till frukost istället för att ta min examen? Vad som är tydligt är att det är samhällets fel att jag steriliserades. Men jag upprepar: Vilket samhälle skriver ner en lag om tvångssterilisering? Och vilket samhälle produceras genom en lag om tvångssterilisering? Det är ett samhälle som inte ser oss som människor.

»Ett samhälle som bara på pappret har skurit ner på sitt transfobiska våld, med nya lagar och regnbågsflaggor tejpade över sprickorna.«

Så mängder av transpersoner ur min och tidigare generationer – som kanske behöll sin livmoder för att bära barn, eller inte blev godkända för kirurgi, eller valde bort kirurgi, eller aldrig fick en diagnos för att de var ickebinära eller hade andra könsuttryck som inte föll utredarna i smaken – har stötts bort ur det offentliga, diskriminerats och fått sin hälsa och utveckling långvarigt skadad i ett samhälle som avhumaniserar dem.

   Och den nya generationen, som inte tvångssteriliseras, lever i detta samhälle. Ett samhälle som bara på pappret har skurit ner på sitt transfobiska våld, med nya lagar och regnbågsflaggor tejpade över sprickorna. Men eftersom det enda vi kan formulera som skadligt, det enda vi kan säga att någon kan ta ansvar för, är ett visst kirurgiskt ingrepp som lagstadgades av staten i går – absolut inte staten i dag – så finns det inga tröstepengar för dem. Ingen ursäkt. Ingen ex gratia.

   Welcome to Thunderdome.

 

Text Maja Karlsson

Låtskrivare, producent, artist och konstnär utan diplom. Hennes senaste musikprojekt heter MAKEMAKE.

Illustration Aliz.bk

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.