Svart kärlek

Det är fullt hus hos familjen Ndiaye, som består av tre barn under sex år och makarna Marième Niang Ndiaye och Gora »Pape« Ndiaye. Det är en varm julidag mitt under sommarlovet och värmen fortsätter in hos dem. Det är ett afrikanskt hem där afrobeats spelas från teven, leksaker pryder golvet och småbarn leker. De har vänner över som bjuder på fika och konverserar om afrikanska designers, stylister och Beyoncé. Det är livligt, högljutt och svart. Till slut slår vi oss ner på balkongen där vi blickar ut mot södra Stockholm.

Marième Niang Ndiaye och Gora Ndiaye, som träffades i Senegal, pratar ofta om varför det inte är så vanligt att se svarta par i Sverige, och vad det kan bero på.

– Det handlar om självhat på ett sätt. Vi kommer att komma till roten av problemet någon gång, men jag tror det är en identitetsgrej, säger Marième Niang Ndiaye, som studerar sista året till affärsutvecklare och tillsammans med en vän driver en cateringfirma som specialiserar sig på vegansk västafrikansk mat.

Roten till problemet kan förklaras som antisvart rasism, eller afrofobi, vilket är den specifika rasismen som svarta människor utsätts för. Rasism, som andra förtryckande maktstrukturer, kan internaliseras hos dem som utsätts för det och därmed föda självhat. Ett självhat som bland annat ofta leder till att en, medvetet eller omedvetet, väljer bort andra som ser ut som en när det kommer till intima relationer.

Gora Ndiaye är född och uppvuxen i Dakar. Han är utbildad elektriker och har bott i Sverige tillsammans med sin familj sedan 2016. Gora har även bott i andra länder i Europa och ser problem i Sverige vad gäller relationer mellan svarta personer.

– När man kommer till andra länder är de svarta där mer öppna och det finns mer gemenskap. När jag träffade svarta i Italien hälsade dem och det gick att fråga »var kommer du ifrån?« men här i Sverige har vi problem mellan oss. De som är födda här eller har bra jobb vill inte hjälpa eller hänga med de andra.

»Vi sätter väldigt mycket press på oss själva att vi måste hitta en svart partner. Det är jättesvårt. Det är fortfarande jävligt vitt allting.«

Frågan om hur den strukturella rasismen internaliseras och gör så att vi stöter bort varandra, tar också Tatiana Håkansson upp. Vi träffas i hennes lägenhet i Stockholms innerstad. Hon säger att hon är nervös inför vårt samtal, och att hon befinner sig i början av sin resa gällande sin svarthet, och vad svart kärlek innebär för henne.

– Det är väldigt nytt för mig. Jag var i en vit relation väldigt länge, så jag är väldigt ny på så sätt och måste vara schysst mot mig själv.

Svart kärlek, från engelskans Black love, beskriver kärlek mellan svarta personer. Begreppet används främst i syfte att hylla, centrera och normalisera svarta intima relationer i en vithetsnormativ värld. Tatiana pratar om hur svårt det kan vara att välja svarta personer i dejtinglivet, även om en vill.

– Vi sätter väldigt mycket press på oss själva att vi måste hitta en svart partner. Först gäller det att ens hitta någon kärlek, och sen ska det vara svart kärlek. Det är jättesvårt. Det är fortfarande jävligt vitt allting.

Tatiana Håkansson berättar om ytterligare en svårighet för henne kring relationer med svarta personer, då hon har vuxit upp i en liten ort utanför Göteborg med vita föräldrar.

– Jag är adopterad och många svarta ser mig som icke-svart på något sätt och tycker ofta att jag är komplicerad och svår. Man ser att jag har så många privilegier genom att vara adopterad, så jag har haft väldigt svårt att närma mig svarta människor och de har haft det svårt att närma sig mig. Många vill hellre se det man inte har gemensamt än det man har gemensamt, säger hon.

Tillsammans med sina två systrar adopterades Tatiana från ett barnhem i Brasilien när hon var sex år gammal. Hon arbetar inom svensk elitfotboll och föreläser om jämställdhet, normkritik och integration. Tatiana har främst dejtat vita kvinnor och pratar om närheten till vithet som många adopterade har.

– Många svarta adopterade trivs bättre med vita då de vet sin plats i de sammanhangen och känner sig bekväma med det.

Även svarta personer som inte är adopterade, som är uppvuxna som minoriteter, kan uppleva att det är enklare att vara med en vit partner.

– Samhället är uppbyggt för att inte tillåta oss att älska oss själva. Därför blir det – även om det inte är det – lättare att vara tillsammans med sin förtryckare, för att det är en trygghet och det enda du känner till. Någonstans innerst inne hoppas man på att den man är ihop med älskar en på riktigt och kommer kunna hjälpa till att förändra någonting, säger Tatiana Håkansson.

»Det är en statusgrej; att ha lite ljusa barn, att genom det ha mer rätt till landet och komma närmare vitheten.«

Den »trygghet« som kan upplevas komma med en vit partner vittnar också Marième Niang Ndiaye, som är uppvuxen i Östersund med en senegalesisk pappa och svensk mamma, om.

– Det är en statusgrej; att ha lite ljusa barn, att genom det ha mer rätt till landet och komma närmare vitheten. Man kanske inte vill ha den vita partnern för att man just vill ha den vita partnern, utan för att relationen kommer med fördelar. Man kommer lite högre upp i rang.

Hon minns kommentarer hon har fått för att hon har valt att vara tillsammans med svarta män.

– Jag känner att många har ifrågasatt mig i hela mitt liv och drivit med mig, som om jag gör fel val. Till och med från egna familjemedlemmar. Som om jag borde välja något annat, något »bättre«.

För Marième, som tillsammans med sin man Gora har köpt hus och ett gym i Senegal som de ska driva, har det alltid varit viktigt att ha en svart partner.

– När du är uppväxt i en by där 90 procent av killarna är nazister så dras du inte riktigt till den vita killen med snaggad skalle. Det blir ju inte så. Jag har nog haft det med mig och känt en trygghet i svartheten. Min pappa var mitt allt och han var en svart man. Man orienteras efter det.

För Afua Awuku har det också varit viktigt att ha en svart partner. För henne har det handlat mycket om att föra vidare ett svart arv.

– Jag har tänkt strategiskt; framtid, barn och mitt ghananska arv. Jag har ett ghananskt namn, mina barn har det. Jag har alltid varit präglad av det och förstår vikten av vår historia.

Afua Awuku har dansat västafrikansk dans i många år, bland annat i Ghana och Storbritannien. Nu jobbar hon som barnmorska i Stockholm där hon bor med sin afroamerikanska man Mark, som hon träffade i USA och har varit tillsammans med i över 20 år, och deras två tonåringar. Även om han också är svart så delar de inte samma bakgrund.

»Jag säger inte att det är fel med mixade relationer, men det ligger något i bilden av att du kommer komma högre i status om du skaffar dig en vit partner.«

– Det finns ju skillnader mellan svarta, men det finns alltid något man har gemensamt som man kan förstå, säger Afua, och fortsätter:

– Jag säger inte att det är fel med mixade relationer, jag kommer själv ifrån ett mixat äktenskap med en svart pappa och en vit mamma, men det ligger något i bilden av att du kommer komma högre i status om du skaffar dig en vit partner. Omedvetet tror jag att det ligger såna grejer bakom, även om man själv inte ser det.

Afua Awuku är uppvuxen på Södermalm i Stockholm på 1970- och 80-talet med en ghanansk pappa och svensk mamma. Hon reflekterar över uppväxten som en av väldigt få svarta, och hur diskussionerna kunde se ut hemma hos en vit pojkvän hon hade i tonåren. Allt ifrån rasistiska mikroagressioner till ifrågasättande av n-ordets problematik bidrog till att Afua tidigt bestämde sig för att inte längre vara tillsammans med vita personer.

– Jag visste redan då att det här kommer aldrig att gå. Jag kommer aldrig kunna ha en vit pojkvän. Jag tycker inte alls att det är fel, utan säger bara hur det är för mig personligen.

»Det som är mer positivt i dag är att man ser mer unga par där båda är svarta, och det är för att vi har blivit fler svarta i Sverige. Det är okej och mer accepterat att vilja vara med en svart person.«

Afua menar att det inte bara är partnern det handlar om, utan den personens familj som en också måste förhålla sig till.

– Det kommer alltid finnas mormor och morfar och hela familjen. Visst, någon kan säga att då ska man bara stå upp för sig själv, men jag har bråkat hela livet. Även om jag är uppvuxen och född i Sverige, så handlar det om mitt ursprung, förr eller senare så kommer det alltid fram. Absolut uppstår det konflikter med en svart partner och dennes familj också, men då är det åtminstone inte på grund av hur jag ser ut.

I dag finns det, enligt Afrofobirapporten som gavs ut av Mångkulturellt centrum 2014, minst 180 000 svarta personer i Sverige. En siffra som var avsevärt lägre på 80-talet.

– På min tid var vi så få, säger Afua. Man kanske inte kände alla men man visste vilka alla var. Det som är mer positivt i dag är att man ser mer unga par där båda är svarta, och det är för att vi har blivit fler svarta i Sverige. Det är okej och mer accepterat att vilja vara med en svart person och inte bara följa mainstream.

Även om den svarta befolkningen i Sverige har ökat, och därmed antalet svarta par, så märker Afua Awuku att det finns något som inte har förändrats tillräckligt mycket med åren.

– Skönhetsidealet är fortfarande inte en svart kvinna.

Marième Niang Ndiaye har också reflekterat över att skönhetsidealet i samhället i stort, och även bland svarta män, fortfarande är vita kvinnor, vilket kan vara en avgörande faktor i valet av partners.

För Gora Ndiaye, som kommer från ett svart majoritetssamhälle i Senegal, är hudfärg inget som han har tänkt mycket på, så som svarta personer uppvuxna som en minoritet gör.

– Gora kommer ju ifrån att ha varit majoritet, så han har en trygghet som jag aldrig har haft. Det är ingen överlevnadsgrej som han behöver ta till – att dejta svarta – för han har redan den tryggheten från uppväxten, säger Marième Niang Ndiaye.

Även om Gora först säger att hudfärg inte spelar roll, så landar han ändå i att det gör det, men menar att det generellt är svårt att hålla ihop en relation i Sverige.

– Det är jättemånga som skiljer sig. Ibland skojar jag och säger att det är för att det är kallt här.

Noah, som använder sig av pseudonym, är 18 år gammal och ser sin sexuella identitet som flytande. I år tog han studenten och ska börja plugga genusvetenskap på distans. En kylig augustikväll sitter vi på en bänk utanför ett bibliotek i utkanten av södra Stockholm. Trots sin ringa ålder märks det att han har funnit en trygghet hos sig själv, sin svarthet och sexualitet. Han har också märkt av den svenska kylan, som inte bara beror på vädret.

– Den svenska kulturen är inte så dejtingvänlig. Då menar jag all dejtingkultur, även för heteropersoner, så för oss gaypersoner blir det verkligen knas.

»Det var första gången jag såg riktig kärlek, svart gay kärlek. De har inte bara sex hela tiden eller tar droger och dör.«

Jag frågar vad svart kärlek betyder för honom, och det första som dyker upp är filmen Love & Basketball och serien Noah’s Ark. Serien, som endast gick i två säsonger 2005-2006, följer fyra svarta homosexuella män och deras liv i Los Angeles. Noah, som baserar sin pseudonym på huvudpersonen Noah Nicholson, pratar varmt om serien som han upptäckte några år sedan.

– Serien följer deras vänskap, hur de navigerar i livet och hittar kärlek. Det var första gången jag såg riktig kärlek, svart gay kärlek. Det är fiktion, men den serien är en av de enda som porträtterar svarta gaymän på ett realistiskt sätt. De har inte bara sex hela tiden eller tar droger och dör.

Noah, som är av kongolesiskt ursprung och umgåtts mest med svarta tjejer, har knappt hunnit dejta än men har tankar kring det.

– I praktiken har jag ingen aning om hur det kommer att bli, men teoretiskt sett tänker jag att jag inte skulle kunna vara i ett förhållande med någon som inte är svart. Mest för att jag tänker att kärlek är förståelse på alla plan.

Vi pratar om förhoppningar om ett större svart queert community och gemenskap. Noah har drömmar om London och Atlanta, där det finns betydligt fler svarta personer generellt och specifikt svarta hbtqi-personer.

– Den enda utmaningen i mitt kärleksliv är det här landet. Därför chillar jag med det nu, för jag vet att så fort mitt pass lämnar Arlanda, it’s over, säger han och skrattar.

Att dejta som svart queerperson är något Tatiana Håkansson har mycket att säga om.

– Det har varit en väldigt lång resa för mig att kunna vara romantisk med en svart kvinna. Det var som att jag var tvungen att se svarta kvinnor på ett nytt sätt.

Hon pratar om vikten av att som svart person sexualisera och romantisera andra svarta personer, för att inte se varandra som släkt eller syskon.

– Innan jag hade dejtat en svart person kunde jag säga att det skulle vara som att dejta en av mina systrar, för jag hade inga andra att relatera till. Ser jag en svart kropp så ser jag mina systrar.

Hon berättar med ett leende på läpparna om första gången hon var med en annan svart kvinna, men också om reaktionerna de fick från omgivningen.

– Man har i tidigare lesbiska förhållanden blivit sexualiserad, men med en annan svart kvinna blir det gånger tusen. Det var enbart vita män, det var deras våta dröm och de sa det öppet. Man känner sig äcklad av det och jag kände »är det här för mig? Klarar jag av det?«.

»Innan jag hade dejtat en svart person kunde jag säga att det skulle vara som att dejta en av mina systrar, för jag hade inga andra att relatera till.«

Jag imponeras av Tatiana Håkanssons självinsikt och medvetenhet. Hon pratar öppet om vitheten som hon fortfarande har i sig som adopterad, men att hon har ett begär till svart kärlek.

– Jag blir avis av att se två svarta personer tillsammans, för jag ser att de har något sinsemellan. Jag vet inte vad det är för något men jag är jätteintresserad av och sugen på det.

Det där »något« beskriver Afua Awuku som något bara svarta personer kan förstå. En hemlighet som inte alla är redo att dela.

– Det finns en rädsla för svart kärlek, men jag tror alla svarta personer vill vara tillsammans med en annan svart person om de vågar vara ärliga mot sig själva. Om svart kärlek fungerar så skulle det bli bättre för hela världen.

Hur en ser på sig själv och sin egen svarthet kommer alla de jag talar med tillbaka till. Jag frågar om Black lives matter-rörelsen kan påverka relationen mellan svarta personer till det bättre.

– Det man har sett mycket av i Sverige är den utåtriktade aktivismen. Den har fått väldigt bra fäste, men jag tror inte att det finns ett jättestort intresse av att fixa problemen som vi har mellan oss för de går så djupt och är så identitetsbaserade. Jag tror att vi går åt rätt håll men det kommer att ta ganska lång tid, säger Marième Niang Ndiaye.

Efter en lång tankepaus delar Noah med sig av sina skeptiska tankar om ifall Black lives matter-rörelsen kan få svarta personer att prioritera svart kärlek.

– För de flesta tror jag inte att det kommer göra någon skillnad, de följer bara hypen av rörelsen. För vissa tror jag att det har öppnat deras ögon för vilka strukturer som vi alla lever i och att man värderar varandra högre och på ett annat sätt. Förhoppningsvis, men jag är osäker på det.

En extern kamp som belyser rasistiska strukturer och normer är enklare att föra än en intern sådan, som kräver självrannsakan och sätter ljus på hur dessa strukturer och normer har format synen på oss själva, och varandra. Noah menar att vi bär på individuella trauman så väl som på ett kollektivt trauma, bland annat på grund av den antisvarta rasismen, som måste bearbetas för att svart kärlek inte bara ska vara möjlig, men också läkande.

– Många svarta personer har trauman som de inte har processat och då hjälper det inte att vara i en relation med en annan svart person. Man ska inte slänga sina trauman på varandra, säger han.

»Du kan inte dejta en annan svart person om du inte älskar din egen svarthet. Du måste älska svartheten du har i dig först. Då kan det bli magiskt.«

I en värld som upphöjer vithet är svart kärlek revolutionerande. Den kan vara, i alla dess former, en gemenskap som läker våra sår och ger oss kraften att fortsätta framåt. Att vara med människor som förstår utan att en behöver förklara, innebär ett djup och en samhörighet som utmanar den antisvarta rasismen – så väl i samhället som inom oss.

För visst kan svart kärlek leda till svart frigörelse, men som all förändring och kärlek så måste det börja med en själv först, något som Marième Niang Ndiaye håller med om.

– Du kan inte dejta en annan svart person om du inte älskar din egen svarthet. Du måste älska svart-heten du har i dig först. Då kan det bli magiskt.

– – –

Juliet Atto är skribent, journalist och redaktör.

Bilder Andrea Davis Kronlund