Abortdemo.jpg

Demonstration för aborträtten i Dublin september 2014. Fotograf Paula Geraghty.
Demonstration för aborträtten i Dublin september 2014. Fotograf Paula Geraghty.

Tid för reproduktiv rättvisa

Att ha makt över sin egen kropp och graviditet är större än bara abortfrågan. Ottar introducerar begreppet reproduktiv rättvisa, en intersektionell sexualpolitik.

Den 31 oktober i år skrev tidningen Metro om Ana från Rumänien som inte har råd att betala för en abort i Sverige. Som EU-medborgare har hon visserligen rätt till abort i Sverige enligt lagen om utländska kvinnors rätt till abort, men utan en europeisk sjukförsäkring kan hon inte få ersättning från den rumänska staten. Då tvingas hon betala hela kostnaden själv. Rätten att välja räckte inte för Ana. Det krävdes mer.

»Reproductive justice« eller på svenska »reproduktiv rättvisa«, är en rörelse som initierades av svarta feminister i USA på 1980-talet. Tanken var att förena aborträtten med mänskliga rättigheter, men också med idéer om social rättvisa. Den växte fram som en kritik av »pro-choice«-rörelsen, som huvudsakligen kämpar för kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, att själva få välja om de ska göra abort eller inte.

»I USA förekommer det än i dag att livstidsdömda – majoriteten av dem svarta kvinnor – ovetandes steriliseras under rutinmässiga   gynekologundersökningar.«

De svarta feministerna försökte uppmärksamma aborträttsrörelsen på att »pro-choice« var ett otillräckligt begrepp som till exempel inte inkluderade de tvångssteriliseringar som användes som befolkningskontroll och framförallt drabbade fattiga, svarta kvinnor. 

Vissa känner helt enkelt inget »val« att göra. I USA förekommer det än i dag att livstidsdömda – majoriteten av dem svarta kvinnor – ovetandes steriliseras under rutinmässiga gynekologundersökningar. Eftersom de avtjänar livstidsstraff anses deras reproduktionsförmåga inte vara nödvändig.

Kritiken mot dessa övergrepp handlar också om reproduktiva rättigheter, men »pro-choice«-begreppet kändes historiskt och som en beskrivning som inte räckte hela vägen. För att inkludera upplevelser som grupper av svarta, ursprungsfolk eller invandrare från Asien och Latinamerika hade, så krävdes något ytterligare. Efter FN:s stora befolkningskonferens i Kairo 1994 samlades en grupp feminister och myntade begreppet »reproduktiv rättvisa« och därmed satte de ord på en rörelse som skulle växa sig allt starkare.

Reproduktiv rättvisa handlar om att tolka aborträtten och reproduktiv hälsa och rättigheter ur ett intersektionellt perspektiv. Intersektionalitet innebär att inkludera flera maktstrukturer i samhället i analysen, de olika kategorier vi som grupp eller individer befinner oss i såsom etnicitet, sexualitet, klass, ekonomi, nationalitet, funktionalitet, ras, migrationsstatus eller ålder – faktorer som alla innebär att vi har olika förmåga att utöva vår makt.

Majoritetsrörelsen för rätten till abort i USA, »pro-choice«, har ett starkt fokus på rätten till laglig abort och individens – kvinnans – rätt att själv bestämma över sin kropp och graviditet. Reproduktiv rättvisa innebär ett synliggörande av att andra strukturer, utöver könsförtryck, påverkar vår makt och förmåga att bestämma över våra egna liv och de val vi gör kring reproduktion och fertilitet.

Delvis handlar det om de praktiska, faktiska hindren – som att ha råd att åka de femtio milen till närmaste abortklinik – men lika mycket om hur samhället värdesätter vissa grupper, och i och med det också potentiella barn, eller embryon, högre än andra.

En av pionjärerna i rörelsen, organisationen SisterSong, beskriver reproduktiv rättvisa som att det handlar lika mycket om rätten att inte ha barn som om rätten att ha barn och även om rätten till möjligheterna att ta hand om de barn som redan finns, i hälsosamma och säkra miljöer.

SisterSongs grundare Loretta Ross har sagt: »Not wanting to use the language of ›choice‹ because they represented communities with few real choices, they integrated the concepts of reproductive rights, social justice and human rights to launch the term ›Reproductive Justice‹«.

Repeal Hyde ARt Project upplyser och folkbildar om reproduktiv rättvisa. Projektet drivas av konstnären Megan Smith.
Repeal Hyde ARt Project upplyser och folkbildar om reproduktiv rättvisa. Projektet drivas av konstnären Megan Smith.

För reproduktiva rättviseaktivister är målet att skapa en bredare rörelse med fler allianser, och visionen är ett samhälle där alla människor ska ha makten och resurserna att ta hälsosamma beslut kring sin reproduktion – för både den enskilda individen, familjen och gruppen. I praktiken innebär det att reproduktiv rättvisa rör allt från sexualupplysning och migrationspolitik till mödrahälsovård. Ett konkret exempel är de migrantarbetare från utvecklingsländer som i USA arbetar i industrier där de andas in gifter som påverkar deras fertilitet.

Farah Ardeshir var länge den ledande aktivisten i organisationen Kentucky Health Justice Network och beskriver sig som en reproduktiv rättviseaktivist:

– Reproduktiv rättvisa får mig att ifrågasätta saker eftersom begreppet innefattar så många aspekter, som sexism och rasism, och hur dessa erfarenheter hänger ihop. Som aktivist innebär det att jag alltid har det intersektionella perspektivet, med flera tankar i huvudet samtidigt.

Farah Ardeshir.
Farah Ardeshir.

Farah Ardeshir säger att rörelsen alltid har varit noga med att integrera historien som en naturlig del av arbetet.

– Som rörelse har den stark integritet eftersom historien alltid finns med, vilket skulle vara till stor nytta även i annat politiskt arbete. Vi måste alltid se till att historien berättas utifrån ett minoritetsperspektiv, från de som har minst makt i samhället, säger hon.

»Det handlar lika mycket om rätten att inte ha barn som om rätten att ha barn och även om rätten till möjligheterna att ta hand om de barn som redan finns, i hälsosamma och säkra miljöer.«

I Kentucky arbetar aktivisterna med frågor som har ett tydligt reproduktiv rättviseperspektiv. Bland annat driver de en »abortfond« som samlar in pengar och ger ekonomiska bidrag till de allra fattigaste, så att de ska ha råd med abortvård.

– Ekonomiskt stöd hjälper dock inte om du inte kan ta dig till kliniken, till exempel om det är långt, därför erbjuder vi också skjuts fram och tillbaka. 

På grund av att abortmotståndare ofta står och protesterar utanför abortkliniker innebär arbetet även att eskortera en abortsökande person hela vägen fram till dörren, och efter besöket, ut igen. Kentucky Health Justice Network driver också en telefonservice på flera olika språk för de som inte kan prata engelska.

I augusti 2014 uppmärksammades ett fall på Irland där en ung papperslös kvinna inte hade möjlighet att resa till England, så som tusentals andra abortsökande från Irland gör varje år. »Miss Y« förvägrades att få en abort utförd av den irländska staten, och blev sedan tvångsmatad när hon hungerstrejkade mot beslutet. Hon blev dessutom, mot sin uttryckliga  vilja, förlöst med kejsarsnitt i 26:e graviditetsveckan.

Fallet har blåst ännu mer liv i den redan aktiva aborträttsrörelsen på Irland och aktivister pratar om det som ett tydligt exempel på när reproduktiv rättvisa är ett mer relevant begrepp att använda än endast aborträtten. Reproduktiv rättvisa fångar in de olika lager av brist på maktutövande som Miss Y hade, som ung kvinna, fattig och asylsökande i landet.

Cathie Doherty från Abortion Rights Campaign på Irland berättar att det arbete som sker i praktiken kan definieras som reproduktiv rättvisa, även om det inte alltid beskrivs som sådant. En del av aktivisternas arbete på Irland har handlat om att skapa allianser med grupper utanför aborträttsrörelsen, såsom hbtq-rörelsen, fackförbunden och asylrättsrörelsen. Organisationens samarbete med transaktivister har bland annat resulterat i utbildningar i transfrågor för medlemmar.

Cathie Doherty
Cathie Doherty
– Aktivister från hbtq-rörelsen påminner oss om att inte utgå från att det enbart är de som identifierar sig som kvinnor som blir gravida, så vi jobbar med att vara så inkluderande som vi kan i vårt arbete och vårt språk, säger Cathie Doherty.

Nästa år planerar Irland en folkomröstning om hbtqpersoners rätt att ingå äktenskap. Aborträttsrörelsen kommer tillsammans med hbtq-rörelsen att arbeta för en folkomröstning om abortlagen i samma veva.

– Vi lär oss om likheterna i hela rörelsen och att vi på olika sätt saknar rätten till självbestämmande över kroppen, säger Cathie Doherty.

Gwyneth Lonergan är akademiker vid Manchesters Universitet och har forskat på reproduktiv rättvisa utifrån ett europeiskt perspektiv. Redan i 70-talets Storbritannien fanns bland svarta feminister något som liknar dagens reproduktiva rättviserörelse i USA. De försökte göra aborträttsrörelsen uppmärksam på att de som svarta hade stött på ett annat bemötande i vården.

– Ingen försökte uppmuntra de svarta kvinnorna till att inte göra abort, snarare tvärtom, berättar Gwyneth Lonergan.

»Aktivister från hbtq-rörelsen påminner oss om att inte utgå från att det enbart är de som identifierar sig som kvinnor som blir gravida, säger Cathie Doherty.«

Skillnaden mellan USA och Storbritannien (och större delen av Europa) är att tillgång till abort inte är en lika stor ekonomisk fråga eftersom Europa till stor del består av välfärdsstater med en utbyggd offentlig sjukvård där abortvård oftast ingår. Men den inkluderar trots allt inte de mest marginaliserade i Europa, för vilka frågan om all reproduktiv hälsovård är en tydlig fråga om tillgång.

– Trots att Storbritannien har en offentlig sjukvård som i teorin ska ta hand om alla i landet så berättar verkligheten något annat om du är papperslös eller asylsökande, även för de som är brittiska medborgare, säger Gwyneth Lonergan.

Gwyneth Lonergan
Gwyneth Lonergan
Statistiken kring mödrahälsovård visar att endast en halv procent av de som föder barn i Storbritannien är migranter, men att gruppen samtidigt är överrepresenterad när det gäller mödradödlighet, där migrerade kvinnor står för 14 procent av den totala mödradödligheten.

Som aborträttsaktivist i USA anser Farah Ardeshir att det är svårt när majoriteten arbetar utifrån ett pro-choice-perspektiv, som hon anser vara både förlegat och alltför individualistiskt. De som dominerat – och dominerar – den sexualpolitiska rörelsen har varit privilegierade och har därför en utgångspunkt som inte representerar de mest utsatta i samhället. Men samtidigt som Farah Ardeshir har stor tilltro till reproduktiv rättvisa erkänner hon att det ibland är svårt och krävande i praktiken, och det är ingen quick fix utan ett långsiktigt arbete där man tvingas sätta sig själv under lupp.

Reproduktiv rättviserörelsen har inte heller undgått kritik. De kritiska rösterna menar att den urholkar och gör rörelsen för spretig. Det finns en tro på att fokus på abortfrågan – och endast abortfrågan – gör rörelsen stark och vissa uttrycker en oro för att redan vunna rättigheter ska gå förlorade om andra aspekter och perspektiv släpps in.

Gwyneth Lonergan, som undersöker frågan ur ett europeiskt perspektiv, ser inte att reproduktiv rättvisa skulle urholka aborträtten. Hon tycker inte heller att pro-choice-rörelsens fokus på individens rätt är förlegad. I stället beskriver hon hur reproduktiv rättvisa ger ytterligare ett perspektiv, ett övergripande paraply där potentiella nya, starka allianser kan formas för det politiska påverkansarbetet.

– Reproduktiv rättvisa utvidgar idén om det fria valet, vem som får göra det och hur olika kontexter påverkar den förmågan. Rätten att bestämma över den egna kroppen är fortfarande lika central, och reproduktiv rättvisa bygger på detta med ytterligare perspektiv.

När nationalistiska och högerextrema partier vinner mark runt om i Europa står aborträttsrörelsen  och hbtq-rörelsen inför nya utmaningar. I de nationalistiska ideologierna finns politiska uppfattningar om vilka som bör, och inte bör ha barn samt vilka föräldrar som är önskvärda och som nationen – staten – bör uppmuntra.

– Det handlar om idéer om att vissa mödrar är bra mödrar, vissa är dåliga samt vilka barn som får räknas som »en av oss« och därför som värdefulla medlemmar av samhället, säger Gwyneth Lonergan.

Enligt henne är reproduktiv rättvisa ett sätt att möta dessa fördomar. Genom att se hur sexuella rättigheter hänger ihop och samverkar med andra frågor och strukturer, öppnar det upp för bredare allianser. Reproduktiv rättvisa är mycket större än aborträtten, en plattform från vilken en på flera plan kan kämpa för rättvis tillgång till allas rätt att bestämma över sin egen kropp.

 

Emilie Weiderud är projektledare för kampanjen #abort40 och sammankallande för RFSU:s nationella, ideella aborträttsnätverk.

 

Ottar går att beställa här!

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

 

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!