Tjock och vacker

Dagens utseendeideal är fortfarande osunt smalt, och tjocka människor får räkna med att utstå syrliga kommentarer kring sin vikt. Kraftiga tjejer görs dock även till sexobjekt, och det finns en ”mullig tjej”- kultur i samhället. Men killarna med en begynnande ölkagge, eller lite för många kilon på bröstet, går de fria från samhällets kroppsideal? Nej, såklart inte. Men det finns fristäder. Ulf B Andersson spanar in en subkultur för stora.

”Som en stor hemmafest”, så beskriver initiativtagaren Gunnar Holma träffarna på Club Stor&Vacker. Jag förstår hans ord när jag en kylig fredagskväll i november slinker ner i Frans August festvåning bredvid Hamburger börs i Stockholm. En hel del verkar vara gamla bekanta, andra ser lite vilsna ut, en del håller igång på dansgolvet och några står ensamma med en öl i handen. Överallt sitter lappar där Kanal 5 söker ”stora kvinnor som är stolta över sin vikt” för ett program i dokumentärserien Outsiders. Jag har kommit till Sveriges första klubb som vänder sig till ”stora kvinnor och män och deras beundrare”.

Det finns många normer vi människor har att försöka leva upp till i ett samhälle. Vissa kan vi lätt undgå, men så finns det där som vi aldrig kommer undan så länge vi lever: Den egna kroppen.

För några år sedan gjorde norskan Margreth Olin filmen Kroppen min. På ett tänkvärt sätt lämnade hon ut historien om sin kropp. Det handlade om hur hon från åtta års ålder fram tills hon var 20 gick och höll in magen. Hon berättade om hur hon skrattade med stängd mun för att dölja ett överbett och hur hennes ”fula” fötter gjorde att hon aldrig vågade köpa sandaler och hur hon bar svarta kläder för att få kroppen att se slankare ut.

Filmen retade en del, då hon anklagade sina medsystrar för att stå för kroppsförtrycket medan hon (som heterosexuell) tackade gud för att det fanns ett annat kön som kunde älska hennes kropp.

Även män har kroppskomplex

Vi har vant oss vid att kvinnans kropp ständigt objektifieras. Men inte utan att det ifrågasätts. Vi lever i en lätt schizofren tid, där budskap om snabbantning kan predikas i samma andetag som uppmaningen att strunta i smal-idealen.

Hur är det då med mannens kropp? Kan ni tänka er en manlig filmare som skildrar sina kroppskomplex? Tveksamt, tror jag. Men beror det på att män generellt sätt är nöjda och slipper kroppshetsen i dagens samhälle? Knappast. Många män lever också med problematiska upplevelser och bilder av sina kroppar, fast ofta i tysthet.

När Dagens Nyheter i augusti hade en artikelserie, kallad ”Utsidan”, så kan intervjun med 18-årige Viktor tjäna som illustration till hur könsskillnaderna när det gäller utseendefixering har krympt:

”Själv vill han se hur han ligger till. Han kollar in andras hår, ansikten, magar och kläder” i en process som långtifrån är medveten. ”Man går inte hela tiden omkring och tänker att nu är jag snyggast, eller shit vad han är snygg. Eller att jag ska se ut som polaren, skaffa samma frisyr och fixa en tvättbrädemage. Det går liksom automatiskt”, säger Viktor.

Förakt för kraftiga har ökat

Det är knappast någon överdrift att påstå att utseende- och kroppsfixeringen i samhället har förstärkts de senaste åren. Samtidigt som övervikt och fetma är ett växande folkhälsoproblem i allt större delar av världen så har föraktet för de kraftiga tilltagit. Linda Skugge förklarade i en krönika i Expressen i juni i år att hon vill hetsa ”mot de vuxna som ser ut som fettbomber” och förklarade hur äckligt det var i sommarhettan: ”Gubbar går omkring i ENBART shorts och magarna fullkomligt väller ut och tanter klär av sig tröjorna och går omkring i behå (!) och under tuttarna så hänger där en fyra-fem valkar och dallrar i det fria. Det är INTE fräscht eller sunt nånstans.”

Vad gör då de som inte passar in i Linda Skugges samhälle? En del skapar kultur, som skådespelerskan Lotti Törnros vars pjäs Mitt liv som tjock har gjort teaterscenen till en plattform mot kroppsfascismen. När den i somras gick på Parkteatern i Stockholm konstaterade DN:s teaterrecensent Ingegärd Waaranperä att publiken var mindre könssegregerad än vid inomhusföreställningarna:

”Här sitter unga, vackra män och identifierar sig med skådespelerskan i berättelsens olika skeden.”

Det har också växt fram en subkultur främst i USA och Storbritannien där BBW (Big, Beautiful Woman) och FA (Fat admirers) är nyckelorden, och ”hogging” baksidan av fenomenet. Hösten 2005 startade 29-årige Gunnar Holma den svenska klubben Club Stor&Vacker:

– Jag hade aldrig hållit på med klubbar förut men jag har alltid gillat mulliga tjejer, berättar han. Jag kände kallet – om inte jag gör detta så kommer någon annan ta idén. Det här är en så stor grej att jag inte fattar att ingen startat tidigare.

Tjock = ful, äcklig och slö

En gång i månaden hålls klubb i Stockholm och Gunnar Holma drömmer om att få arbeta heltid med BBW och FA. Nu har han en stadig grupp besökare i åldern 18-60 år, där en del reser ända från Norrland och Skåne för att få träffa likasinnade. I somras var Gunnar Holma i USA och berättar lyriskt om en hel BBW-vecka i Las Vegas där föreläsningar och fester arrangerades på ett hotell och det som mest var 1 000 personer på plats.

Gunnar Holma ser sin klubb, som brukar locka runt 100 personer, som ett sätt att skapa ett alternativt utrymme dit alla är välkomna.

– Normen säger att den som är smal och vältränad har lyckats i livet, säger han. Att vara kraftig är detsamma som att vara ful, äcklig och slö. Men det finns ju andra samhällen, till exempel i Afrika och Söderhavet där kroppsidealen ser annorlunda ut.

Kroppsuppfattning är attityd

Det som slår mig är att besökarna har så ”vanliga” kroppar. Men när jag surfar runt på kontaktsidor för kraftiga så förstår jag att kroppsuppfattning också handlar om en attityd till sig själv: ”Jag kanske inte ser mullig ut, men jag vet att jag är det”, som en person uttrycker det.

En av besökarna denna fredagkväll, är där för första gången och vill vara anonym. Han har tagit tåget ner från Gävle och vi har ett långt samtal. Han väger 125 kilo och kan med sina 193 centimeter beskrivas som ”kraftig”. Han verkar inte lida brist på självkänsla, men konstaterar samtidigt att han knappast åker till Tofta för att bada när han är på Gotland. Han är övertygad om att kraftiga personer har mer distans till sig själva. ”Fast det är ju också en fördom”, konstaterar han självironiskt.

En av klubbens stamgäster konstaterar att på Stor&Vacker är folk öppnare och ”man möts inte med sura blickar”. Och jag tänker att det är egentligen inget konstigt att människor vill skapa frizoner för att kunna mötas och våga vara sig själva. Det enda ”avvikande” här är att den gemensamma identifikationen handlar om kroppshyddan.

Som sagt, ingen undkommer att förhålla sig till sin egen kropp. Och negativa kommentarer kan sitta kvar som små taggar i många år. Jag kan fortfarande som lätt överviktig i tidiga tonåren minnas hånande ord i omklädningsrummet om att jag borde skaffa behå, då min bröstkorg inte var helt platt. Och än idag föredrar jag att gå naken på en naturiststrand där kroppsvariationerna är stora än att gå på en strand där det ”vackra folket” håller till.

Ulf B Andersson

Fotnot: ”Hogging” handlar om män som raggar på kraftiga kvinnor, inte för att de tänder på dem utan för att de utgår från att dessa kvinnor har en låg självkänsla och därför är lättare att få i säng. Enligt Gunnar Holma har han inte märkt några sådana tendenser på Club Stor&Vacker.

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 4 2006) 

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!