Transpersoner otrygga i skolan

Det var 2015 och sista året på gymnasiet i Varberg. Frej Haar ville föra i stället för att följa när klassen skulle träna inför skolbalen, men fick inte för läraren.

– När jag vägrade fick jag sex timmars frånvaro.

Frej Haar minns händelsen starkt, men orkade inte ta det vidare. Hen hade kommit ut för lärarna under andra året på gymnasiet.

– Jag skickade ett mejl till dem och berättade att jag hade bytt namn och var transperson. Folk lärde sig mitt nya namn, men hade jobbigt med mitt pronomen. Vissa var tillmötesgående, andra sa fel.

Det var på högstadiet som Frej började fundera på sin könsidentitet. Alla var i puberteten, tjejerna började sminka sig och könsrollerna förstärktes. Frej, som hade ett mer maskulint uttryck, blev klassad som flata.

– Jag identifierade mig då som bisexuell, samtidigt som homofobin spirade. Varberg är en småstad och det var svårt att bryta mot både heteronormen och cisnormen utan att bli mobbad.

Det blev inte bättre av skolans agerande. Enligt Frej fanns ingen kunskap om trans, begreppet nämndes inte i undervisningen under varken högstadiet eller gymnasiet. Lärarna delade ofta upp eleverna i tjej-och killgrupper och reagerade inte på grova kommentarer eller mobbing.

– Jag hade mördat för att fått en lektion om könsidentitet under högstadiet, det hade varit så himla viktigt för mig under de där åren. Vi fick lära oss vad tidelag och pessar är, men inte vad en transperson är.

»Vi fick lära oss om tidelag och pessar, men inte vad en transperson är.«

Transpersoner blir ofta utsatta för trakasserier, diskriminering eller våld i skolan, i hemmet eller på offentliga platser. Enligt Vierge Hård, sakkunnig i transfrågor vid RFSL Ungdom, är skolan ofta en otrygg miljö – särskilt för unga transpersoner. Hen menar att den främsta orsaken till att många mår dåligt är att deras livsutrymme begränsas av olika slags utsatthet och rädsla för att bli utsatt.

– Problemet med skolan är att det är en plats som inte går att undvika. Du måste gå till en plats där du kanske är jätteutsatt, och kanske gör skolan inget för att komma tillrätta med det. Du tvingas träffa förövarna varje dag.

LÄS OCKSÅ: I väntan på livet – om Love och Mike som väntar på att fylla 18 så de kan få byta juridiskt kön.

Det finns en koppling mellan diskriminering och trakasserier och psykisk ohälsa, menar Vierge Hård. Små kränkningar som sker regelbundet, samlas på hög och leder till vad som brukar kallas för minoritetsstress.

– Det kan handla om att ditt pronomen inte respekteras, att du blir osynliggjord i undervisningen eller får höra att du är en avvikelse.

»Problemet med skolan är att det är en plats som inte går att undvika. Du tvingas träffa förövarna varje dag.«

I skolan förekommer saker som aldrig skulle tolereras på en arbetsplats för vuxna. Samtidigt har skolan stora möjligheter att göra skillnad. Det är en obligatorisk institution i samhället med uppgift att ge unga redskap för ett liv som vuxna.

– Därför är det superbra att börja med vettiga värderingar kring sexualitet och kön där, säger Vierge Hård.

Anna Andersson går andra året på globala gymnasiet i Stockholm. Hen känner sig trygg på sin skola, men menar att det blir lite ensamt ibland, även i kompisgänget.

– Jag är den enda som är icke-vit transperson. Det är ingen som stöter ut mig, men det är svårt att det inte finns någon att prata med som har en djupare förståelse.

Anna kan inte komma ihåg att transfrågor tagits upp i skolan.

– Det hade varit så värdefullt om lärarna hade haft kunskaper, och hade kunnat hänvisa vidare till andra källor.

Anna har alltid varit öppen som icke-binär transperson på sitt gymnasium, som är känt för att vara hbtq-vänligt och inkluderande. Men i ettan blev hen väldigt less på att bli felkönad. Då arrangerade läraren en runda, där alla i klassen fick säga sitt pronomen.

»Jag skulle önska en lärarledd diskussion eller en föreläsning om trans, men samtidigt är jag rädd att vissa i klassrummet inte skulle lyssna.«

– Vissa i klassen tog det inte seriöst ändå. Och en del lärare tänker fortfarande inte på det. Det är svårt att rätta hela tiden, utan att själv bli besviken. Jag skulle önska en lärarledd diskussion eller en föreläsning om trans, men samtidigt är jag rädd att vissa i klassrummet inte skulle lyssna.

När det gäller kränkningar, trakasserier och diskriminering har skolan ett juridiskt ansvar att »utreda och åtgärda« och det står även i lagen att skolpersonal ska agera vid kännedom om att en elev blivit kränkt. Enligt Teresa Fernández Long, undervisningsråd på Skolverket, är skrivningen tydlig.

– Det första steget, om man upplevt kränkningar, är att berätta för någon vuxen i skolan som man har förtroende för. Det är skolpersonalens skyldighet att ta tag i detta. Om inte skolan agerar kan ärendet drivas vidare, säger hon.

Enligt Teresa Fernández Long ska skolan se till att alla elever kan delta på lika villkor i skolans verksamhet, i detta ingår frågor som skoldans, könsuppdeladegrupper eller att skolans fysiska lokaler ska vara tillgängliga. Hon menar att det är viktigt att det finns tillitsfulla relationer på skolan. Då kan det vara möjligt att hitta lösningar tillsammans.

– Men det är viktigt att komma ihåg att det är skolan som har ansvaret, det ska inte läggas på eleven att lösa sin situation.

»Det är viktigt att komma ihåg att det är skolan som har ansvaret, det ska inte läggas på eleven att lösa sin situation.«

Skolan ska även arbeta för att motverka kränkningar, trakasserier och diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter. En nyhet sedan 1 januari 2017 är att det arbetet ska omfatta alla diskrimineringsgrunder, även könsidentitet och könsuttryck.

Åtgärderna ska ske fortlöpande och i samråd mellan anställda och elever.

Tillbaka till Frej Haar, som i dag flyttat till Göteborg och pluggar till bebyggelseantikvarie på universitetet. Hen har en flickvän och tycker det är skönt att ha lämnat Varberg bakom sig.

– Universitetet är bättre, även om jag felkönas varje dag. Det är inte lika våldsamt. Här är det inte så att folk felkönar med flit eller vill vara elaka. Det är mer »hoppsan!«.

Ida Måwe är frilansjournalist

Bilder Nadja Hallström

Teckna en prenumeration och få en fin premie – aktuell bok eller tygkasse!

Trevlig läsning!

LÄS OCKSÅ: väntan på livet

Läs mer

I väntan på livet (Ottar, 2017)