johanh.jpg

Johan Hilton. Bild: Alexander Mahmoud

Trollen är ute efter oss

Johan Hilton ser hur konservativa och rasistiska krafter försöker köpa sig hbtq-röster och kräver rättning i leden.

Tidigt i somras hamnade jag i ett politiskt gräl på Twitter. Vanligtvis brukar jag undvika konflikter på sociala medier eftersom 140 tecken inte bara krymper tanken. Det stympar den. 

Men den här gången var jag inte ute efter att kivas, jag konstaterade bara ett enkelt historiskt faktum: det är i hög grad tack vare vänstern som den svenska hbtq-rörelsen har kommit så långt som den har gjort. Medan högern ägnade större delen av 1900-talet åt att ondgöra sig över sosseri, skattetryck och ett tynande försvar organiserade sig gräsrotsvänstern för att försvara minoriteters rättigheter. Lite hårdraget. Visst fanns där många engagerade liberaler – Barbro Westerholm är ett framträdande exempel – men de tenderade ofta att drunkna i det moralkonservativa borgerliga myllret. 

»Fan ska älta företrädares gamla uttalanden som att det borde vara ’skottpengar’ på transpersoner.«

Min tweet var inget försök att pådyvla dagens allianspartier en politisk arvsynd, bara ett konstaterande. Näringslivsförsörjda propagandister gick likväl i taket, trots att de inte kunde namnge någon konservativ historisk politiker förutom Fredrik Reinfeldt (som, med all respekt, kom in i hbtq-matchen när den i princip redan var över) som har åstadkommit någon egentlig förändring. 

Se där, en anekdot från de sociala mediernas skärseld. Har den någon allmän bäring? Jag vill mena att den har det. Historieskrivningen befinner sig i dessa dagar under intensiv omförhandling. Sedan minst ett decennium är det som om kapitalet och borgerligheten inte längre bara vill ha sin del av den sexualpolitiska kakan, de kräver att slänga den för att därefter retroaktivt baka en helt ny, och för dem lönsammare anrättning. 

I höst har exempelvis en amerikansk spelfilm om kravallerna vid gaybaren Stonewall på Manhattan 1969 premiär. Av filmtrailern att döma initierades detta upplopp av en ung vit cis-man med solsken i blick. I själva verket var det svarta transpersoner och gatubarn som drog igång denna historiskt avgörande händelse. Motiven till revisionismen är uppenbara; det är lättare att kränga en film till en köpstark publik om hjälten är normativt gångbar. 

»Det är lättare att kränga en film till en köpstark publik om hjälten är normativt gångbar.«

Ett liknande försök att rentvå sig från sin historiskt belastade roll i striden mot hbtq-personers rättigheter sker just nu i svensk politik. I samband med Stockholm Pride talade KD:s Ebba Busch plötsligt sig varm för den till intet förpliktigande devisen »rätten att älska vem man vill«. (Ett ganska snävt perspektiv för inte minst transpersoner vars rättigheter kräver mer än så.) 

I en av senare års största underdrifter tonade hon därefter ned KD:s historiskt hätska homofobi för ett utslag av »okunskap« som partiet ibland har anledning att vara »självkritiskt« inför. Avsikten med utspelet var uppenbar. Fan ska älta företrädares gamla uttalanden som att det borde vara »skottpengar« på transpersoner (Markus G Mattsson i Uddevalla 1998). Hellre sopa dem under mattan, här finns det queera väljare att glufsa i sig och boosta röstsiffrorna med. 

På senare tid har andra, direkt akuta, försök att kapa hbtq-rörelsen inifrån förekommit. 

I slutet av sommaren marscherade Sverigedemokrater genom Järva i Stockholms förorter i en så kallad »Prideparad«. Mycket har skrivits om detta ogenerade pajasförsök till pinkwashing, dessvärre har det skrivits relativt lite om hur många som tyvärr redan har gått på det. 

På ett av Sveriges största nätforum för hbtq-personer skjuter medlemsantalet i forumets SD-klubbar oavvisligt i höjden. På Facebook kapas nu trådarna i flera svenska bögforum av närmast generande hätska islamofober som ser det största hotet mot den sexuella frigörelsen i en niqab eller en minaret. Och på Twitter har ett antal röststarka hbtq-profiler uttryckt förståelse både för att folk röstar på SD och för initiativet i Järva. 

»Transborgare, bögbönder och flatsocialister: endast enade kan vi stå emot.«

Det är här kampen om historieskrivningen börjar bli kännbar på riktigt. Den handlar inte längre om vem som har gjort mest för bögarna, flatorna och transpersonerna, även om jag, mitt dumma spån, inbillade mig det under Twittergrälet. 

Det handlar om något betydligt allvarligare och större än så: om direkt homofoba krafters annektering av vår rörelse för att använda den i egna, rasistiska syften. Trollen mobiliserar sig och de är ute efter oss. 

Transborgare, bögbönder och flatsocialister, nu är det rättning i leden som gäller: endast enade kan vi stå emot. 

 

Johan Hilton är förlagschef på Atlas förlag.

I augusti 2015 kom han ut med boken Monster i garderoben (Natur och Kultur) och har tidigare gett ut reportageboken No tears for queers (Atlas).

 

Ottar går att beställa här!

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

Trevlig läsning!

 

 

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!