Upp till bevis för SRHR-aktörerna

Flygresor är den största klimatutmaningen för organisationer som arbetar med projekt och partners i andra länder. I Sveriges nationella miljömål, som först fastställdes 1999, konstateras att klimatpåverkan från flyget är stor och ökande, och att det är »viktigt att den inte fortsätter öka«.

Samtidigt kan det vara nödvändigt att göra resor, inte minst för uppföljning och utvärdering av hur biståndsmedlen används. För flera av de SRHR-organisationer (SRHR står för sexuella och reproduktiv hälsa och rättigheter) Ottar granskat är det en svår balansgång.

– Vi tittar mycket på alternativa mötesformer och hur vi kan använda Skype och andra digitala lösningar. Men sedan finns det mänskliga mötet som också är viktigt, liksom uppföljning och kontroll, och då behöver man finnas på plats. Det är en avvägning man måste göra och ett samtal som är ständigt pågående, säger RFSU:s generalsekreterare Anna-Karin Johansson.

Flera organisationer ligger efter i det egna klimatarbetet. Det är sällsynt att det görs någon form av systematisk utvärdering av klimatavtrycket, eller att det finns konkreta mål för minskade utsläpp.

Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare på Kvinna till Kvinna, påpekar att det också kan finnas säkerhetsskäl till att flyga. I flera länder där Kvinna till Kvinna är aktiva krymper utrymmet för människorättsaktivister, vilket innebär att det inte alltid är möjligt att ordna utbildningar eller träffar på platser där aktivisterna bor.

– Vi erbjuder ett internationellt nätverk för kvinnoaktivister så att de kan träffas och byta erfarenheter med varandra. Det är inte alltid det går att ordna de träffarna i närområdet, utan då får vi ta dem till Sverige. Vi ger dem också tillträde till arenor som FN, EU och OSSE som de aldrig skulle ha tillgång till annars.

Men det innebär förstås resor, säger Petra Tötterman Andorff, och ifrågasätter samtidigt vilka de verkliga klimatbovarna är. Fattiga kvinnor hör till dem som påverkas mest av klimatförändringarnas konsekvenser. De är också en viktig målgrupp i de svenska organisationernas arbete med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

– Som en svensk organisation ska vi självklart se över vårt agerande och hur det påverkar, men tittar vi på alla aktörer i världen så känner jag inte att små kvinnoorganisationer i konfliktområden är de som först ska se till att minska sitt klimatavtryck. Fattiga kvinnor som vi riktar oss mot, är de som gör minst klimatavtryck, men drabbas hårdast, säger Petra Tötterman Andorff.

Ottars kartläggning visar att flera organisationer ligger en bit efter i det egna klimatarbetet. Män för jämställdhet har inte haft någon miljöpolicy alls, men håller nu på att ta fram en.

– Vår organisation har vuxit snabbt på senare år. Vi har en bra praxis, men alla policydokument är inte på plats ännu, förklarar projektledaren Vidar Vetterfalk.

I den praxis som projektledaren Vidar Vetterfalk hänvisar till ingår det bland annat att klimatkompensera för flygresor genom föreningarna Rädda Regnskog och Vi-skogen. Man har också krav på vegetarisk kost på alla egna evenemang, som seminarier eller kanslidagar. Just vegetarisk kost har de flesta organisationer Ottar pratat med ett krav på.

Plan International Sverige kommer att införa vegetarisk kost med sin nya miljöpolicy som väntar på godkännande av styrelsen. Kvinna till Kvinna har dock inget sådant krav.

– Nej, vi äter ofta vegetariskt, men det är inget krav utan alla får välja själva, säger generalsekreterare Petra Tötterman Andorff.

RFSU:s miljöpolicy har flera år på nacken och på organisationen vet man inte om den är i linje med Sveriges miljömål. RFSU håller just nu på att ta fram en ny policy.

– Vi tycker att vi behöver ta ytterligare steg, säger generalsekreterare Anna-Karin Johansson.

Alla aktörer vi tittat på väljer tåget framför flyget för kortare inrikes resor. Exempelvis har RFSU i sin resepolicy ställt krav på att resor under sex timmar alltid ska ske med tåg. Den verkliga utmaningen är att, i enlighet med miljömålen, få ner utrikesflygandet, där det sällan finns några alternativa färdmedel.

Av de sex tillfrågade organisationerna har Afrikagrupperna, Plan och Män för jämställdhet antagit specifika beslut om att minska flygandet. Afrikagrupperna försöker minimera mängden resor genom bättre planering.

– Om jag ska delta i ett personalmöte med kollegorna på regionkontoret i Sydafrika så planerar vi in andra partnerbesök i direkt anslutning till det så att jag exempelvis även åker via Zimbabwe på samma resa. Detta gäller alla våra medarbetare, säger Louise Lindfors, generalsekreterare för Afrikagrupperna, som också klimatkompenserar för en del av resorna.

– Vår resebyrå tar särskild hänsyn till klimatet i val av rutter och flygbolag, men erbjuder också möjlighet att klimatkompensera resorna, vilket vi gör på de bokningar där det är relevant. Det beror på resans längd och färdmedlet, men jag har ingen statistik på hur ofta det sker. Samtidigt går det inte att bara köpa sig fri, varken för företag eller individer, utan det viktigaste är att minska utsläppen, säger Louise Lindfors.

Även Män för jämställdhet är skeptiska till klimatkompensation som fenomen, även om de ägnar sig åt det.

– Det är inte en tillräcklig åtgärd, men i brist på bättre sätt så gör vi det tills vidare, säger Vidar Vetterfalk.

De andra organisationerna klimatkompenserar inte, av olika skäl.

– Vi har inte haft möjlighet att titta på detta, säger Kvinna till Kvinnas Petra Tötterman Andorff.

– Det är en sådan sak vi ska titta på, säger Anna-Karin Johansson på RFSU.

– Nej, det gör vi inte. Det är en komplex fråga och vi måste göra en djupare analys av de alternativ som finns, säger Sara Törnros, rådgivare inom klimat- och hållbarhetsfrågor på Plan.

RFSL är den organisation av de Ottar tittat på som får »sämst« betyg i jämförelsen. RFSL uppger att de överhuvudtaget inte med de här frågorna, de har inga miljömål i sin resepolicy och arbetar inte aktivt för att minska flygandet. Vi ställer frågan varför de inte kommit längre. Catrin Nilsson, tillförordnad verksamhetschef förklarar att det beror på resursbrist:

– RFSL har noll pengar och noll resurser att lägga på frågan. Det är dåligt att vi inte får mer ekonomiskt stöd till vårt administrativa arbete och utvecklingen av organisationen., säger Catrin Nilsson.

– Det är svårt att få finansiering för den typen av utveckling i organisationen. Det hade varit möjligt att prioritera ner vårt arbete inom till exempel Newcomers (asylsökande, papperslösa och nyanlända, reds anm.), avdelningsstöd eller påverkansarbete men vi har tyckt att de verksamheterna har varit för viktiga. Vi har valt våra kärnfrågor före arbetet med miljö och klimat, säger Catrin Nilsson.

Det är sällsynt att det görs någon form av systematisk utvärdering av klimatavtrycket, eller att det finns konkreta mål för minskade utsläpp. Ett undantag är Plan som i våras anlitade en extern konsult som gjorde en

»miljökonsekvensanalys« av kontorets avtryck och också tittade på deras internationella resande. Den analysen har legat till grund för deras nya miljöpolicy, där det ingår en handlingsplan med mål som säger att koldioxidutsläppen från resorna ska minska med mellan 15 och 100 procent, beroende på resans längd.

– För varje relevant område, till exempel elförbrukning eller resor, samlas data in kontinuerligt och sammanställs och sedan kan vi följa upp och utvärdera vårt arbete årligen för att se hur vi ligger till och var vi behöver vidta åtgärder, säger Sara Törnros, rådgivare inom hållbarhet och klimatfrågor på Plan.

Den typen av regelbunden, systematisk och datadriven uppföljning saknas i nuläget hos alla andra organisationer som Ottar talat med. De flesta saknar också konkreta mål för att minska flygandet.

»Vi är mycket motiverade att börja mäta och utvärdera vårt klimatavtryck och ska göra det i samband med kommande budget.«

Afrikagrupperna säger att det är något som finns med på deras att göra-lista, och hos Kvinna till Kvinna är den frågan med i en översyn av den egna miljöpolicyn som man håller på med just nu.

Men varför har det dröjt ända tills nu? Anna-Karin Johansson, generalsekreterare för RFSU, säger att det är processer som tar tid.

– Vi har under ett antal år arbetat intensivt med policys inom olika områden. Vi vill att processerna ska vara inkluderande, vilket tar tid men det är också vägen mot att leva som en lär. Man kan alltid göra mer och vara snabbare. Nu är det dags att ta fram en ny miljöpolicy, och då finns det också möjlighet att ta tillvara all den nya kunskap och de verktyg som utvecklats de senaste åren inom detta område, även när det gäller analys och uppföljning.

Louise Lindfors, generalsekreterare för Afrikagrupperna, säger att arbetet dröjt eftersom man saknat både tid och resurser, och efterlyser stöd från Sida i klimatarbetet.

– Vi är mycket motiverade att börja mäta och utvärdera vårt klimatavtryck och ska göra det i samband med kommande budget. Men för en liten organisation som Afrikagrupperna hade det varit en stor fördel om Sida kunde ta en understödjande roll i klimatarbetet för hela utvecklingssektorn, säger hon.

Sida har själva satt upp målet att minska sina utsläpp från resande med 15 procent till 2020 jämfört med 2017. Myndigheten har också utvecklat en guide för klimatsmartare resor och möten, som används i dialogen med samarbetspartners.

– En del av våra samarbetsparter har redan ett utvecklat klimatarbete, men inte alla. Vi har ännu inte ställt konkreta krav vad gäller den här typen av internt klimatarbete utöver att vi allmänt bedömer hur de integrerat miljö- och klimatperspektiv i verksamheten. Med utgångspunkt från den guide vi utarbetat kommer vi att se över krav och riktlinjer för våra samarbetsparter, säger Eva-Lotta Gustafsson chef på enheten för samarbete med civila samhället på Sida.

Text Axel Kronholm
Illusration Michelle Eisman