San Franciscos stadsfullmäktige vill skapa särskilda »kulturdistrikt« för att bevara stadens queerkultur. Men vad är meningen med det när inga queers längre kan leva där, undrar Tomas Hemstad.
Min vän konstnären hälsar på och vi promenerar genom Golden Gate Park, och befinner oss plötsligt vid minneslunden Aids Memorial Grove. Det är en förtrollande vacker och sorglig och hoppfull plats, och vi låter känslorna skölja över oss. Men vi är ensamma i parken, något som sällan händer i trånga San Francisco. Bögmeckat lider brist på bögar. Vad hjälper en minneslund om det inte finns någon som kan bära minnena?
I en lokaltidning hittar jag en karta över gaybarer som har stängt ner i staden. Räknar ett tiotal bara i SOMA, stadsdelen där jag själv bor. Nu finns det en handfull kvar, och de kämpar för sin överlevnad mot hyresvärdar som skulle tjäna mer pengar på att bygga bostadsrätter.
»San Franciscos starka hbtq-kultur skapades av inflyttade queers som sökte en fristad från ett oförstående heterosamhälle.«
San Franciscos starka hbtq-kultur skapades av inflyttade queers som sökte en fristad från ett oförstående heterosamhälle. Men med stegrande bostads- och lokalhyror, försvinnande hyresrätter och ökade krav på specialiserad kompetens håller den fristaden på att försvinna. Nu utvecklar stadsfullmäktige idéer om att skapa formella »kulturdistrikt« för trans- och läderkultur. Men går det att bevara en kultur vars förutsättningar inte längre existerar?
Rötterna till San Franciscos queerkultur slingrar sig hela vägen tillbaka till den guldfeber som en gång lockade människor att flytta hit. I mitten av 1800-talet steg befolkningen från 800 till 35 000 under ett par år, och 95 procent var enligt uppgift män.
I denna laglösa miljö fick män ta sig an, för tiden, typiskt kvinnliga sysslor. På danser och maskerader dansade de tillsammans, ibland iklädda kvinnligt kodade kläder. När sedlighetslagar började nå San Francisco flyttade den gryende hbtq-kulturen in på barer och bordeller, och på 1920- och 30-talet formades rötterna till den moderna gaykulturen med barer för bögar, lesbiska och könsöverskridare. I början av 60-talet startade de första läderbarerna.
»När inte ens den välmående medelklassen har råd att hyra eller köpa en bostad i ett område. Unga, kapitalstarka, vita män strömmar in, och alla andra trängs ut.«
Vad San Francisco har betytt för hbtq-kulturen går inte att överskatta. Här syddes den första regnbågsflaggan, här blev Harvey Milk Amerikas första öppet homosexuella politiker att väljas till officiellt ämbete, och här lärde transmannen Lou Sullivan världen vad skillnaden är mellan sexualitet och könsidentitet. Och så vidare. Men San Francisco är också en så kallad »Boomtown« som har expanderat kraftigt vid temporära högkonjunkturer. Men om tidigare boomar skapade arbete för arbetarklassen, så har teknologiboomarna lockat en strid ström av professionella höginkomsttagare. Med dem kom också skenande hyror.
Det är en utveckling som känns igen från hela västvärlden, men som i San Francisco (och New York) varit så extrem att begrepp som hypergentrifiering uppfunnits – när inte ens den välmående medelklassen har råd att hyra eller köpa en bostad i ett område. Unga, kapitalstarka, vita män strömmar in, och alla andra trängs ut.
Det är i detta läge som idén till kulturdistrikten fötts, som ett sätt att stävja gentrifieringens konsekvenser. Förutom det föreslagna transdistriktet i Tenderloin och läderdistriktet i SOMA finns redan i dag ett filippinskt och ett latinamerikanskt kulturdistrikt. Satsningarna är ett desperat försök att stoppa en utarmning av San Franciscos multikulturella själ. Men för att kultur ska kunna överleva måste dess materiella förutsättningar säkras, och San Francisco galopperar i motsatt riktning. Det finns idéer om bostäder för transpersoner som inte har råd att bo i resten av staden, men hur långt räcker det när tältstäder brer ut sig under motorvägarna?
»När stadens sista bar riktad till kvinnor som har sex med kvinnor, The Lexington, slagit igen portarna, kan man då ens tala om en hbtq-kultur?«
Hbtq-personer är överrepresenterade bland hemlösa såväl i San Francisco som i resten av USA. En undersökning uppskattar att 28 procent av alla hemlösa är hbtq, en annan så mycket som 40 procent. När stadens sista bar riktad till kvinnor som har sex med kvinnor, The Lexington, slagit igen portarna, kan man då ens tala om en hbtq-kultur?
K-märkning kan ge ett visst skydd, men för att kulturen ska kunna frodas krävs en kursändring – som prioriterar kultur över kapital. Det behövs bostäder som andra än välbetalda har råd med.
Det behövs en stad som främjar liv. Annars blir vår kultur bara en tom minneslund.
Tomas Hemstad
Skribent bosatt i San Francisco
Läs mer
Om hbtq och USA:
