Vaginism v3 960x613 (72ppi).png

Illustration Amanda Jenderbäck

Vaginism slår knut på sexlivet

Smärtor, kramper – och svårt eller omöjligt att ha omslutande sex. Agnes Ozolins skriver om den märkligt okända folksjukdomen vaginism. Men hjälp finns att få.

»Det ska inte vara såhär va?«

Första gången jag skulle ha penetrerande sex gick det inte. När jag säger att det inte gick menar jag att fysikens lagar satte stopp. Ingen av oss förstod vad som var fel, bara att faktum kvarstod: min kropp var som en vägg. Där det skulle finnas en ingång var allt slutet och förseglat. Jag hade varit nervös, livrädd, och att det nu inte gick kändes som ett skämt. Mitt i all förvirring var allt jag kunde göra att skratta. Min pojkvän mumlade stött att vi skulle sova istället. Ett par månader senare skulle jag upptäcka att det finns något som heter vaginism, och att jag hade den svåraste formen av det.

»Jag hade varit nervös, livrädd, och att det nu inte gick kändes som ett skämt.«

Jag hade aldrig hört ordet förut. I sexualkunskapen fick vi inte lära oss att det kunde uppstå problem vid penetrationssex mer än att det gör ont första gången för tjejer, och att killar kunde ha svårt att »få upp den« om de var för fulla eller nervösa. Det låter kanske naivt, men därför var jag inte ens orolig för att något kunde vara fel – det måste bara skett ett misstag.

Av ren slump sprang jag på ordet »vaginism« i en bloggpost. Den handlade om en kvinna som varit gift i åtta år, men fortfarande inte kunnat ha omslutande sex. Jag stirrade på orden. Allt jag fick fram genom febrilt googlande pekade på att jag hade primär vaginism, alltså att min bäckenbottenmuskulatur krampade så mycket vid beröring att det inte gick att få in någonting i slidan. Inte ett lillfinger, inte en tops, ingenting. Jag såg framför mig hur min pojkvän skulle lämna mig, hur jag skulle skämmas för mycket för att söka hjälp. Och som jag skämdes.

 

När jag till sist gick till en läkare och berättade vad som hänt fick jag höra att jag bara inte varit tillräckligt våt. Visst, hon hade hört talas om slidkramp, men det var inte det jag hade. Trots ett otroligt obehag, att jag grät och skakade under gynundersökningen fick jag rådet att använda glidmedel och ett hejdå. Jag fick ingen remiss.

»När jag till sist gick till en läkare och berättade vad som hänt fick jag höra att jag bara inte varit tillräckligt våt.«

Olof Åström
Agnes Ozolins
Min historia är inte unik. Omkring hälften av unga kvinnor upplever vulvovaginala smärtor och 13 procent av 20-30-åringar har eller har haft långvariga, svåra problem. Ett examensarbete från Uppsala universitet visar också på stora brister i bemötandet från vården, där en majoritet av intervjupersonerna upplevde att de inte fått tillräcklig information om vad smärtan beror på, hur de kan bli friska, eller vart de kan vända sig om behandlingen de får inte har effekt. De upplevde också att informationen från olika behandlare var motstridig och att de inte visste vem de skulle lita på. De flesta kände att problemen inte togs på allvar. Många vände sig istället till forum på internet för stöd, information och uppmuntran.

 

Själv blev jag till slut frisk tack vare ett självhjälpskit jag beställde från USA och en stöttande pojkvän – efter månader av hårt slit, smärta och tårar.

Och det finns faktiskt hjälp att få. Jag träffar Ida Dubravka Gladin, barnmorska och specialist i klinisk sexologi. Hon förklarar att vulvovaginala smärtor, ett samlingsbegrepp för smärtor i vulva och vagina samt vaginism, har flera orsaker och att besvären ofta överlappar varandra.

– Vaginism kan bero på ökad spänning i bäckenbottens muskulatur och på känsliga nervtrådar. Även andra fysiologiska faktorer kan spela in, och ibland finns psykologiska orsaker. Eftersom det är ett multifaktoriellt problem måste man individualisera behandlingen, se vad personen har i bagaget och utgå från det, säger Ida Dubravka Gladin.

»Problemen riskerar att förvärras om man fortsätter ha samlag trots smärtor.«

Det finns enligt Ida Dubravka Gladin ett spektrum av olika metoder, men generellt består behandlingen av tre delar. Först ställs en diagnos för att utesluta andra sjukdomstillstånd. Sedan är sexologiska och terapeutiska samtal viktiga för att hitta källan till problemen, och hur man ska gå vidare med behandlingen. Det är viktigt att personen känner förtroende för behandlaren, som i sin tur behöver ha god kunskap om vaginism eller smärtan i fråga. Vid vaginism är det viktigt att jobba med bäckenbottenmuskulaturen, och avbetingningen av en inlärd reflex som leder till slidkramp.

– Ibland behöver personen hjälp att hitta sin egen sexualitet på nytt – man kanske får tänka i nya banor och hitta sätt som funkar, säger Ida Dubravka Gladin.

 

Ofta är det unga kvinnor som drabbas. Problemen riskerar att förvärras om man fortsätter ha samlag trots smärtor. I en avhandling från Linköpings universitet svarade ungefär hälften av kvinnorna att de fortsatte ha samlag fast att de hade ont – något också jag länge gjorde. Låtsades att tårarna var svett, höll andan för att kunna stå ut. Detta är även något Ida Dubravka Gladin säger är vanligt. Hon betonar att man måste lära sig lyssna på sin kropp.

– Man ska tänka på sitt underliv som sin bästa kompis. Man skulle aldrig göra något mot sin bästa vän om hon sa nej. Men många tjejer lyssnar inte, de tycker ändå att de ska ha samlag för de vill vara normala, och då triggas det här, säger hon.

– Vaginism är mycket lättare att behandla i början, och därför är det viktigt att fånga upp problemet tidigt, att öka kunskapen och öppenheten så att man vågar söka hjälp.

 

Agnes Ozolins är frilansskribent

Illustration Amanda Jenderbäck

​Foto Olof Åström 

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.