oCxqJgpejbs

Vi måste förlåta oss själva

STOCKHOLM PRIDE 2011. I år är det trettio år sedan den första aidsdiagnosen ställdes i Sverige. Marit Östberg har träffat regissören till hyllade dokumentären ”We were here”, David Weissman.

På 1970-talet var San Francisco stället dit ”alla” flyttade. Politiska och sexuella communityn blomstrade och det gick att leva öppet och experimentellt. Sedan kom aidsepidemin, och bögarna dog som flugor. Vi känner till den här historien, den har berättats och diskuterats. 80-talets aidsepidemi i västvärlden, då bögarna – denna redan utsatta grupp, dog på ett sätt som inte skulle ha varit nödvändigt om politikerna tagit situationen på allvar, om politiken inte genomsyrats av homofobi.

Det finns olika sätt att berätta om historien. We Were Here, som börjar visas på biografer i USA i september, är en film som i klassisk dokumentärfilmstil återigen berättar denna traumatiska del av historien. Arkivmaterial varvas med intervjuer och fem tidsvittnen, fyra män och en kvinna.

11-weissman-2.jpg
Demonstranter i nätverket Act Up 1993, ur filmen.

Demonstranter från nätverket Act Up 1993.

 

Jag träffar regissören David Weissman, som själv var med under kristiden, i samband med att filmen har europapremiär i Berlin i början av året. Han förklarar varför filmen kunde göras först nu och hur den nya generationens frågor har möjliggjort en ny närhet till historien.

– Jag hade en yngre pojkvän som inte upplevt epidemin. Han hörde mig ofta berätta om mina upplevelser och undrade varför jag inte gjorde en film. Jag var inte särskilt lockad men förstod snabbt att jag var tvungen att göra den.

– När döendet slutade, när medicinerna började verka försökte folk återgå till ett normalt liv. Frågan har diskuterats på ett politiskt plan, men kring smärtan, förlusterna, har det aldrig riktigt funnits en form för att prata. Även folk som var med har glömt hur intensivt det var. Nu har tillräckligt mycket tid gått för att folk ska kunna berätta sina historier, och att börja en läkningsprocess. Många har sagt att det är en upprättelse att se filmen – det hände faktiskt, vi gick igenom det här, berättar Davin Weissman.

Även folk som var med har glömt hur intensivt det var. Nu har tillräckligt mycket tid gått för att folk ska kunna berätta sina historier.

Det är gripande, ibland hisnande att se personerna i filmen berätta, och det faktum att några av dem berättar om minnen för allra första gången. Om vännerna och pojkvännerna som dog en efter en. Om sorgen, hjältedåden och skulden. Sjuksystern Eileen Glutzer säger: ”Jag behöver inte oroa mig när jag är gammal över att jag inte gjorde någonting.” En tragedi behöver sina hjältar, och på många sätt är berättelsen om överlevarnas mod och kamp för det goda rättvis. Men för David Weissman är det också viktigt att beröra skulden, göra det möjligt att prata om de man inte var där för i dödskampen.

David Weissman, reissör.
Regissör David Weissman

David Weissman, regissör.

– Efter visningen är det viktigt för mig att beröra det faktum att det var många jag inte hjälpte. Vi måste förlåta oss själva för de vi inte orkade, vågade eller kunde stötta, säger Weissman.

We Were Here gestaltar hur ett queert community kan fungera i praktiken. 70- och 80- talets San Francisco det var en exceptionell plats. Folk lämnade sina familjer för att göra det politiska och sexuella communityt till familj. Och det var en tid då identitetsrörelsena växte sig starka – gayrörelsens, kvinnorörelsen, och black power-rörelsens separatistiska modeller utformades. Bögarna brydde sig mer om sin sexuella frigörelse än om flatornas politiska kamp, och flatorna ville inte arbeta för homosexuellas rättigheter bara för att män skulle få suga av varandra i parker.

I kampen mot aids möttes de. Weissman belyser en intressant detalj:

– Folk kom till San Franscico för att bygga nya livsmodeller. Inom kvinnorörelsen var det viktigt att undvika traditionella kvinnoroller, men under krisen visade det sig att många trots allt valde att arbeta just inom vården. Även om lesbiska inte hade haft en toppenrelation med bögar innan, tog de nu hand om de döende männen. Filmen tackar den lesbiska rörelsen som under krisen kämpade med bögarna. We Were Here är en film om solidaritet, om människor som tar hand om varandra på ett sätt som alltid borde vara självklart.

– Jag tror det är filmens styrka, säger David Weissman. Att den yngre generationen ställs inför frågan: Tänk om det var mina vänner som dog, tänk om det var jag. Vem är jag i relation till mitt community, vad är mitt ansvar i världen? 

 

En ängel i amerika

Ed Wolf är en av karaktärerna i dokumentärfilmen We Were Here, jag träffar honom vid visningen. När han kom ut på 70-talet, kände han sig utanför i bögkulturen och förstod inte allt fokus kring sex. Han passade inte in i parkerna och badhusen. Aldrig hade han trott han skulle få en så självklar roll i aidskrisen, kanske just tack vare sin egenhet. För när det började handla om omhändertagande passade han plötsligt in.

– Det är egentligen rätt ironiskt, säger han.

Ed är en av filmens hjältar. Han började som stödperson för sina döende bröder och har sedan dess fortsatt brinna för hiv-frågor. Kampen mot hiv och aids är självklart inte historia, även om den stora massdöden förflyttats till människor utanför den vita västvärldens direkta blickfång. 

 

Marit Östberg

Frilansjournalist

 

Förhoppningsvis kommer We Were Here visas på Stockholms International Film Festival hösten 2011.

Se trailern från We were here.

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!