bild1_milenabiljard.JPG

Milena, redaktör för Rysslands första lesbiska magasin, som nu flytt landet.

»Vi är fienden nu«

En gigantisk depression hotar Rysslands hbt-samhälle. Ottars Anna-Maria Sörberg träffar redaktören Milena som fått sparken från sitt restaurangjobb, och bara några dagar efter detta reportage skrevs flyttade från landet.

FAKTA

Propagandalagarna
+ Lagarna var från början delstatliga. När St Petersburg klubbade igenom dem i mars 2012 fick de större uppmärksamhet internationellt, ökade protester mot regimen. Knappt två år senare antogs lagarna nationellt i Duman.

+ Nationellt formuleras de som »förbud mot spridning av information av icke traditionella sexuella relationer«. Det handlar om en symbolisk lag i första hand som kan innebära böter för civila, statliga tjänstemän och juridiska personer som »propagerar för icke-traditionella sexuella relationer mellan minderåriga och andra åtgärder mot den sprider propaganda bland minderåriga«.

Moskva 6:e december 2013, Pushka, Tverskoy Boulvard

– Sergei Yesenin har sett framväxten av det mesta av den unga flatkulturen av idag, säger Milena Chernyavskaya och pekar mot den store poeten, uppförd som en ståtlig bronsstaty, som reser sig ur den vita snön. 

Vi står vindbitna i Moskvas centrala delar, världens vackraste vinterstad, och försöker föreställa oss den intensiva cruising som pågår här under varmare delar av året bland stadens unga brudar framförallt. Öl och cigarretter mot varm asfalt.

Jag tänker mig att den en gång så populäre Yesenin trivs rätt bra som samlingspunkt. Han älskade högt och lågt, länge och kort, män och kvinnor (relationerna med män varade ofta längre), i kombination med mycket alkohol och droger. En känd kombination för ett skapande, intressant och tja, kanske destruktivt liv.

– Det handlar om tidpunkten, när man går hit om det ska ge något, fortsätter Milena bestämt om cruisingscenen.

– Inte för sent men heller inte för tidigt på dagen,

Själv föredrar hon lite äldre kvinnor och gärna lite mer stylish, säger hon. Den kortsnaggade yngre queerstilen med jeans och t-shirt har fått stå tillbaka lite efter att ha format hennes första år på scenen.

Staty av populäre ryske poeten Sergei Yesenin. Pushka, Tverskoy Boulvard.

I Moskva lever tolv miljoner människor och minst ytterligare fyra oregistrerade, papperslösa, migranter som många av dem drar stadens tunga arbetslass. Mötesplatserna är avgörande för hur människor hittar varandra över gränser, trots utsatthet och utstötthet.

Forskaren Alexander Kondakov som arbetar med St Petersburg som bas men ofta besöker Moskva har skrivit om queera mötesplatser för icke heterosexuella i Sexual Citizenship from the Sovjet Union to Today´s Russia. I det som kallas väst drar idag ofta de få men regelbundna Pride-paraderna i huvudstaden till sig stor uppmärksamhet kring det existerande queerlivet. Kanske har det skapat en bild som om detta liv uppstått nu, som ur intet. Men enligt Alexander Kondakovs belysning – och andra med honom – har det queera livet alltid haft en betydelse. Idag spelar däremot den senaste tidens bakåtvridning av landets familjepolitik stor roll för människors vardag.

Vi har mött och hört dem i olika omgångar: chefsideologerna för det stora konservativa och populistiska projektet där ett av syftena är att återskapa en heteronormativ ordning. Kyrkans män och andra med stort inflytande över offentligheten pumpar ut budskapet, de flesta utifrån religiös men framförallt med starkt konservativ familjesyn. Vitalij Milonov, hittills mest känd som den besatte politikern som såg till att den regionala propagandalagen i St Petersburg klubbades igenom (se faktaruta). Ett arbete som så småningom ledde till ett nationellt förbud via Duman i Moskva formulerat för »spridning av information om icke traditionella sexuella relationer«.

I Elin Jönssons reportage i SVT:s Korrespondenterna från november uttalar Milonov sig om det han ser som det största hotet: »Feminister ser ingen mening med familjen, feminister är bara intresserade av den egna sexuella tillfredsställelsen, i bästa fall. De är som frölösa blommor. De vissnar bara«, medan man nästan urskiljer demonerna han slåss mot.

»Det är en rätt vanlig kväll på biljarden med öl, fnitter och flirt. Några planerar barn, andra semestern som ska ge ljus i vintermörkret. Alla kring det här biljardbordet går på antidepressiva. ”Vi orkar inte engagera oss, det handlar bara om att stå ut, att uthärda”.«

22.40. Avtozavodskaya t-banestation

Vi kommer upp ur tunnelbanan och går in i röken, sorlet och det röda ljuset från biljardhallen som inte syns utifrån gatan. Det är en gammal lokal, säkert från Sovjettiden. Barmaten är stekt potatis eller pizza. Det stora rummet är fyllt av män, framåtlutade eller betraktande vid borden helt fokuserade på spelet. Och så några få kvinnor, flickvänner, som sitter vid sidan och sippar på en drink. Men Milena som lärt sig perfekt engelska genom att plöja varje avsnitt och säsong av L-word tecknar snabbt en bild av hur det inte är det minsta märkligt att kvinnorna i hennes gäng alltid tar ett av hundra bord i besittning på helgerna. Det är jag och min flickvän som är det märkligaste inslaget här inne just nu.

– Ni är väst, det syns lång väg, inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, men ni är annorlunda. Det betyder att vi väcker lite blickar, annars är det ingen som bryr sig.

Det är en rätt vanlig kväll på biljarden med öl, fnitter och flirt. Några planerar barn, andra semestern som ska ge ljus i vintermörkret. Ytterligare någon blir utskälld av sin flickvän som sitter hemma och väntar.

Men det är klart, på andra sätt är inget längre som vanligt, säger de alla.

– Vi vet att vi också numera betraktas som främlingar här i landet, säger Milena. Det får man ju ändå säga har blivit tydligt genom de nya lagarna som säger att ingen propaganda kring icke traditionella relationer får göras.

– Vi betraktas inte längre som ryssar. Så mycket här i landet handlar om att dela upp oss i ryssar, migranter och utlänningar, och alla »de andra« är alltid annorlunda och konstiga. Nu är det tydliggjort att också icke heterosexuella som lesbiska hör till de främmande. Vi är till och med fienden nu. Det är inte så att makten kommer fängsla oss, men de kommer göra oss så deprimerade att vi flyr landet.

– Alla kring det här biljardbordet går på antidepressiva, vi orkar inte engagera oss, det handlar bara om att stå ut, att uthärda.

- - -

 

01.20. Goda t-banestation (lite längre ut från stadens centrala delar)

Det är en bra bit efter midnatt. Redan på tunnelbaneperrongen blir vi inspanade av en snygg, hård femme med lång röd hårpiska och svart päls. Vi närmar oss stället som enligt Milena skapade en helt ny lesbisk scen när de drog igång för drygt fyra år sedan. Efter att alla ryssar som svenskar visat passen i dörren dras vi in i värmen. För ett år var Milena klar med det första numret i sitt drömprojekt: en lesbisk livsstilstidning om mode, stil och där tomboys, femme chicks och andra kulturmänniskor samsas om utrymmet. Den självklara platsen för releasepartyt var på den här klubben.

Här inne rör sig framförallt de med karriärer och en del pengar, de som har råd med röda cosmopolitans och ett högt inträde en eller flera gånger i veckan. Gogodansarna med brittiska flaggan på baddräkterna och silikonbrösten, ett förundrande inslag på vissa flatklubbar är lite obegripliga också här:

– Ingen tycker deras dans är het, men de har varit här från början, vi vet inte varför, säger Milena lite blasé.

Kanske motiverar gogodansarna den enda mannens närvaro här. Han som står längs väggen och stirrar med tom blick framför sig. Han behöver knappast »skydda« dansarna från dansgolvet som knappt ägnar en enda blick åt dem. Jag förstår vad Milena menar med den lesbiska scenen som växt fram kring den här klubben. Ändå, fortsätter hon, »det är något i luften. Det är mycket folk, men något är förändrat«. Är det storstadens krav på att ett nytt ställe avlöser det gamla?

– Snarare tiden, säger hon. För ett år var här fullt av snygga, queera, stilfulla kvinnor och det låg något i luften

– Men jag känner inte det längre, det är något avmätt över hela stämningen.

»Hon skulle göra ett nummer av tidningen på temat lesbiska och deras barn. Bilder och intervjuer var klara och så började en efter en hoppa av, ville inte, orkade inte vara med på bild. Det är förståeligt, ingen vet riktigt vad som riskeras med de nya lagarna.«

Milena, redaktör för Rysslands första lesbiska magasin, som nu flytt landet.

Kanske är det förstärkt av det faktum att det här är en av Milenas sista kvällar i stan. Hon vet inte exakt vad som gjorde att hon fick nog. Det var ett beslut som växte fram med tiden. Kanske efter att det stod klart att det planerade andra numret av tidningen inte skulle gå till tryck. Ett nummer på temat lesbiska och deras barn. Bilder och intervjuer var klara och så började en efter en hoppa av, ville inte, orkade inte vara med på bild. Det är förståeligt, ingen vet riktigt vad som riskeras med de nya lagarna och vad som egentligen ingår i det som nu slås ner på. Dessutom hoppade ett par viktiga annonsörer av. Men hårdast tog nog att hon tvingades sluta på brödjobbet på restaurangkedjan.  

– En dag sa en av mina chefer »du gör inte ett så bra jobb längre» och jag förstod direkt. Någon dag tidigare hade en kollega berättat att hon sett en länk till en gaysajt i USA via Milenas Facebook-sida. Hon måste dra. Och resan går västerut. Även om det är ett privilegium att ens kunna åka är det lika svårt att lämna sin familj, kanske lämna dem för alltid.

– De tycker också det är bättre att jag försöker göra något mer av det här livet. Här kommer det inte bli bättre på lång tid. Jag åker och kanske kommer jag träffa den där drömkvinnan, lite äldre, snygg och gärna tät, skrattar hon. Kanske blir vi en hel familj med barn.

Text Anna-Maria Sörberg

Foto Maria Lönn

Frilansjournalist och författare

 

Journalisten Anna-Maria Sörberg i Moskvas tunnelbana.

 

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!