jan albert FIXAD.jpg

Smittskyddsprofessorn Jan Albert arbetar med hiv-frågan Foto: Sofia Runarsdotter.

Vid ett vägskäl – Sveriges syn på kriminalisering av hiv

– Vi behöver hålla isär vad som är medmänskligt rimligt och vad som är åtalbart. Det säger smittskyddsprofessorn Jan Albert som hoppas på fortsatt avkriminalisering av människor som lever med hiv. Ottar har tittat närmare på uppluckringen av en av världens hårdaste riktlinjer kring kriminalisering av potentiell överföring av hiv.

– Den räknades som det årets mest betydelsefulla vetenskapliga genombrott, alla kategorier, kosmos inräknat, säger smittskyddsprofessorn Jan Albert vid Karolinska Institutet.

Han pratar om den internationella studie om medicinering av hiv som presenterades 2011 och som fått en särskild betydelse i Sverige, där det som kallas kriminalisering av hiv-överföring – att människor döms för överföring eller försök till överföring av sjukdomen – varit central i diskussionerna under senare år.

Jan Albert har tillbringat en hel del tid som expertvittne i rättegångar där någon eller flera har anmält en sambo eller tillfällig partner för att ha utsatt dem för risk för sjukdom. Vid det här laget har det blivit ett 30-tal rättegångar. Han påpekar att det här rör sig om komplexa saker.

»Domen betecknas som en tydlig kursändring i svensk hiv-historia, som annars är ett land känt för att ha världens hårdaste hiv-lagstiftning.«

Jan Albert

Det senaste rättsfallet inträffade för ett drygt år sedan i Skåne och ledde till en friande dom för mannen som anmälts av fyra kvinnor för att inte ha berättat om sin hiv-status. Domen betecknas som en tydlig kursändring i svensk hiv-historia, som annars är ett land känt för att ha en av världens hårdaste riktlinjer kring kriminalisering av potentiell överföring av hiv. Borta var de tidigare brottsrubriceringarna som »grov misshandel« liksom rubriker i media i stil med att »en ny hivman härjat«.

Domstolens motivering var att mannen – trots att han haft oskyddat sex med fyra olika kvinnor – stått under fungerande behandling, inte smittat någon av kvinnorna och haft så låga virusnivåer att de inte ansågs utgöra någon fara för överföring. Ett resonemang som är ett direkt resultat av den internationella studien som fastslår att risken för smittsamhet är ytterst liten, kanske inte existerande alls, vid fungerande behandling.

– Numera är ju hiv medicinskt sett en relativt hanterbar sjukdom. Medicinerna gör att den som lever med hiv förmodligen kommer dö av något annat och då anser jag att det blir viktigare att titta på socialt stigma, säger Jan Albert.

»Risken för smittsamhet är ytterst liten, kanske inte existerande alls, om en person med hiv har en fungerande behandling.«

Att sätta människor med hiv i fängelse för att de inte informerat om sin hiv-status förstärker det stigmat, konstaterar smittskyddsprofessorn.

Socialstyrelsen uppdaterade för några år sedan riktlinjerna för informationsplikten. Numera gäller den inte alla, utan bedömningen sker från fall till fall.

– Vi börjar nu närma oss FN-organet UNAIDS minimikrav att man inte ska dömas för att ha spridit hiv om ingen har blivit smittad, och framförallt inte om risken är så gott som obefintlig som den är vid fungerande behandling.

Det kan ses som ett första steg mot att inte ha kriminalisering överhuvudtaget, vilket är fallet i till exempel Holland. Och när det gäller just informationsplikten finns det i dag en majoritet i Sveriges riksdag för att helt ta bort den.

»Det är viktigt att vi håller isär vad som är medmänskligt rimligt, vad lagarna säger och vad som ska vara åtalbart, säger Jan Albert.«

I de flesta fall överförs hiv från personer som inte själva vet om att de bär på sjukdomen. För de som arbetar med frågor om hiv försvårar de fällande domarna arbetet med att få människor att i högre grad informera sig själva och andra om sjukdomen.

– Det är viktigt att vi håller isär vad som är medmänskligt rimligt, vad lagarna säger och vad som ska vara åtalbart, säger Jan Albert och fortsätter: Om jag är smittad och min fru inte är det tycker jag personligen att rekommendationen ska vara att jag ska berätta för henne, men det är en helt annan sak vad lagarna ska innehålla och framförallt huruvida det ska vara straffbart i domstol.

På 1980-talet arbetade Jan Albert som infektionsläkare på Roslagstulls sjukhus och såg de första svåra aidsfallen. Det lidande han upplevde på plats som ung läkare har präglat honom och många andra för resten av livet. Efter Jonas Gardells roman och tv-serie Torka aldrig tårar utan handskar kan få människor i Sverige hävda att de aldrig hört talas om hiv/aids-epidemin.

De hysteriska kampanjerna under 80-talet som ibland nästan hotade folk från att ha sex är otänkbara idag, tror Jan Albert. Samtidigt finns ett synsätt kvar från 80-talet som vi på andra sätt inte har gjort upp med.

– Då visste man ju inte hur smittspridningen såg ut eller hur stor epidemin skulle bli. Genom det formades en syn på hiv och aids som en väldigt speciell sjukdom. Det är ett synsätt som vi aldrig riktigt har lyckats förändra, anser jag.

Okunskapen och fördomarna lever fortfarande kvar.

– De är bara väldigt sällan uppe vid ytan eftersom ämnet inte är lika aktuellt.

»En av förklaringarna till den relativt omfattande kriminalisering som framförallt Sverige, Norge och Finland haft går att finna i den obevekliga tilltron till staten.«

Matthew Weait

Mattew Weait är professor i juridik vid Birkbeck College i London. Han har granskat Skandinavien och den gemensamma väg länderna valt vad gäller hiv-politik och vilka konsekvenser det har fått för synen på sjukdomen. Han tror att en av förklaringarna till den relativt omfattande kriminalisering som framförallt Sverige, Norge och Finland haft går att finna i den obevekliga tilltron till staten, liksom till mellanmänskliga relationer.

– De regelbundna World Value-undersökningar som undersöker länders attityder i världen visar att det som skiljer nordiska länder från många andra är möjligheten att betrakta en persons misslyckande att berätta sanningen som ett brott, och något som ska kunna vara en straffbar handling.

Den svenska hiv-politiken har inte utsatts för någon större granskning genom åren. Om man jämför med narkotikafrågan så finns där numera flera olika linjer som lyfts fram i offentligheten medan hiv-frågan sällan presenteras som en fråga med flera olika ingångar.

Den som försöker sig på ett ifrågasättande av den rådande politiken måste, som Matthew Weait är inne på, ofta först argumentera sig ur fällan som uppstår: att anledningen till att man ifrågasätter kriminalisering av så kallade hiv-fall sker utifrån en önskan att underlätta för människor att undkomma ansvar - eller att det åtminstone kommer bli en konsekvens om rättsfallen upphör.

»Vi inte kan ha en rättskipningspraxis för hiv som skiljer sig så mycket från hur vi hanterar andra allvarliga infektionssjukdomar i det här landet. «

För Jan Albert handlar en kursändring i hiv-frågan snarare om att se hur det förebyggande arbetet kan förbättras, hur vi når ut till fler människor med kunskap som är uppdaterad, nyanserad och verklighetsförankrad.

– Vi inte kan ha en rättskipningspraxis för hiv som skiljer sig så mycket från hur vi hanterar andra allvarliga infektionssjukdomar i det här landet, så som är fallet idag. Det motverkar det övergripande målet att begränsa skadorna utan att förstärka dem, säger Albert.

 

Anna-Maria Sörberg är frilansjournalist och har tidigare skrivit boken ”Det sjuka” (2009)

 

Kommentarer

Ändra INTE lagen.

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!